Traditionell försäkring eller fondförsäkring?

Publicerat den

En av de vanligaste frågorna jag får är vad det är för skillnad mellan traditionell försäkring och fondförsäkring. Häng med så berättar jag.

Det korta svaret är:

Traditionell försäkring passar dig som:

  • vill slippa välja placeringar själv
  • inte vill lägga tid och energi på sparandet
  • vill ha mindre svängningar i värdet
  • vill ha en garanti

Fondförsäkring passar dig som:

  • vill välja placeringsinriktning själv
  • vill vara mer engagerad i ditt sparande
  • vill ha en högre aktieandel
  • accepterar att värdet kan svänga mycket

Många känner instinktivt för antingen det ena eller andra. I så fall kan du sluta läsa här.

Eller så vill du veta mer? Kul! Då kikar vi lite närmare på alternativen.

Vad är en fond?

En fond är en fruktkorg, kan man säga. I den korgen läggs de frukter (värdepapper) man egentligen investerar i. Den vanligaste typen av fond är aktiefonden. I den samlas ett antal aktier som valts ut beroende på vilken inriktning fonden har. Ofta ser man redan på namnet vilken typ av aktier som fonden investerar i. En Sverigefond investerar i svenska bolags aktier. En fond som heter Tillväxt­marknad investerar i bolag som finns just på avlägsna tillväxt­marknader osv.

Traditionell försäkring vs fondförsäkringDet finns också ränte­fonder som inte alls investerar i aktier utan i olika typer av ränte­papper, och bland­fonder som investerar i både räntor och aktier.  Det totala utbudet av fonder är enormt. Tusentals ”fruktkorgar” ger den som verkligen vill shoppa runt alla möjlighet att hitta en egen profil på sitt sparande.

Vad är en traditionell försäkring?

En traditionell försäkring – eller ”trad” som det ibland förkortas – investerar i flera olika tillgångar. Vanligast är aktier, fastigheter och olika typer av räntepapper men allt oftare ingår också sånt som kallas ”alternativa placeringar”, till exempel infrastruktur. Genom att investera i flera olika tillgångar minskar risken i sparandet. Om börsen viker nedåt kan värdet på t.ex. fastigheter och räntor ibland hålla emot och minska tappet. Det omvända gäller förstås också – om ett tillgångsslag sticker iväg rejält bromsas avkastningen lite av de övriga. Svängningarna i värdet blir därför ofta mindre än hos rena aktiefonder. Det är en nackdel i tider då börsen går starkt och en fördel när börsen går dåligt.

Förr var det vanligt att traditionella försäkringar hade en garanterad avkastning på några procent om året. Om du har en sådan gammal ”trad” kan det finnas skäl att vara rädd om den, för det löftet gäller i så fall fortfarande. Idag kan pensions­bolagen på grund av det låga ränteläget inte utlova någon årlig avkastning på förhand längre. Därför är det vanligaste i dagens traditionella försäkringar att man får en Pengarna tillbaka-garanti. Det kan kännas tryggt för den som bränt sig på börsen nån gång, men man ska inte överdriva värdet av garanti över långa spartider tycker jag.

Färdigförpackad försäkring eller gör-det-själv

Den största skillnaden mellan fond och traditionell försäkring numera är att det är pensions­bolaget som sköter placeringarna om du väljer ”trad” medan du själv sköter placerings­­inriktningen om du väljer fonder. Vad som är bäst för dig beror helt på hur aktiv du vill vara och hur starkt du tror på din förmåga att hitta egna placeringar.

Mer risk – både bra och dåligt

Genom att välja rena aktiefonder ökar du risken i ditt sparande jämfört med att välja traditionell försäkring. Det kan låta farligt, men det är det inte. Risk borde i det här samman­hanget egentligen heta variation istället tycker jag. Ökad risk innebär alltså att värdet kan svänga betydligt mera, både uppåt och nedåt. Vissa tycker om de möjligheter det innebär, andra får svårt att sova om natten.

Den som är ung kan gott ha lite mer risk/variation i sitt sparande medan den som är lite äldre kanske vill ta ner svängningarna. Men kom ihåg att målsnöret inte går på pensionerings­­dagen. De flesta kommer att ha pengar under förvaltning i minst 20 år till!

Traditionell försäkring vs fondförsäkring och dess avgifter

Som alltid när det handlar om långsiktigt sparande gäller det att ha koll på de avgifter du betalar. Min enkla tumregel är: Upp till 0,5 procent i årlig avgift på kapitalet är bra. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent är riktigt dyrt. Redan vid 1 procents avgift försvinner nämligen en femtedel av dina pensions­pengar om du sparar i 40 år. Testa gärna själv att laborera med olika avgifter!

Vad är det då du betalar för? Dels är det fond- eller pensions­bolagets administrations­­kostnader: lokaler, löner, IT-system, utskick och såna saker. Inte så spännande direkt. Vad som däremot känns mer motiverat att betala för är den stora kunskap många fond- och pensions­bolag har om marknads­utsikter, valutor, konjunkturer och annat som kan påverka avkastningen. De använder det kunnandet och djupstuderar sedan enskilda företags resultat- och balans­räkningar för att skapa sig en uppfattning om vilka aktier de tror har bäst chanser att ge bra avkastning till rätt risk över tid. På samma sätt studerar de ränte- och fastighets­marknaderna.

Det märkliga är att gör-det-själv-varianten (fond alltså) ofta är dyrare än den färdig­förpackade traditionella försäkringen. Konstigt.

Aktiv förvaltning eller index?

Det jag beskrev i stycket ovanför gäller för de fond­­förvaltare och pensions­bolag som jobbar med ”aktiv förvaltning”. Med de menas att de handplockar frukter till sina fruktkorgar. Andra förvaltare jobbar med det som kallas index­förvaltning. De handplockar inte utan köper istället in frukt i stora partier. En Sverige­indexfond t.ex. köper in sig i alla de stora börsbolagen i Sverige. Att göra så blir såklart billigare, vilket ofta (men inte alltid!) avspeglar sig i en lägre avgift. Båda förvaltnings­­stilarna har anhängare och kritiker. Vissa menar att en skicklig förvaltare lätt kan slå marknads­­genomsnittet. Andra menar att det över tid är nästan omöjligt att slå alla andra som försöker åstadkomma precis samma sak.

Jag tror personligen på aktiv förvaltning. Men ofta tar aktiva förvaltare ut alldeles för höga avgifter, och då går hela mervärdet till förvaltaren istället för till dig. Som alltid – håll koll på avgiften.

Vad händer om man inte väljer alls?

Inom alla de stora kollektiv­avtalade tjänste­pensionerna får man automatiskt en traditionell försäkring om man inte vill/orkar/kan välja själv. På så sätt får även de som inte är så engagerade i sitt sparande en bra pension.

Bloggförfattaren Staffan Ström

Avgifter åt upp halva Jennys pension

Publicerat den

Det här är historien om hur Jenny blev av med hälften av sina tjänstepensionspengar. Helt lagligt. Hon märkte det inte ens.

Den morgonen vaknade Jenny med ett leende. Idag skulle hon gå till sin nya arbetsplats för allra första gången. Hon kände lite, lite nervositet men mest av allt glädje.

Hon hade visserligen haft andra jobb förut, men bara enkla sommarjobb och några korta extrajobb medan hon pluggade. Nu var hon 25 år och skulle få sitt allra första riktiga jobb. Med passer­kort, jobbtelefon och en månadslön på tjugofem tusen. ”Och tjänstepension!” hade rekryteraren sagt. Jenny fnissade lite när hon tänkte på det. Tjänste­pension. Snacka om vuxenpoäng alltså! ”Det känns säkert jättekonstigt att tänka på pensionen redan nu, men du kommer faktiskt att hinna tjäna ihop 1,7 miljoner i tjänstepension om du jobbar till 65” hade rekryteraren fortsatt. ”Det blir nästan 10 000 i månaden utöver den allmänna pensionen.” Yeah right, som om jag skulle ha samma jobb hela livet, tänkte Jenny. Men nästan 2 miljoner i extra pension var ju inte fel.

Jenny väljer pensionsförvaltare

Efter några veckor på nya jobbet skulle Jenny bestämma hur hon skulle placera sina pensionspengar. Hon hade läst i tidningen att det där med låga avgifter var bra, så hon valde en fond med 0,5 procent i avgift. Det kändes bra.

Låt oss stanna upp lite här. Jenny valde alltså ett pensionssparande med ganska låg avgift, 0,5 procent. Men avgiften tas ut varje år, oavsett hur bra avkastningen har varit. Och varje krona som försvinner i avgift hade ju kunnat stå kvar och förränta sig i många, många år. Därför försvinner redan vid den här låga avgiftsnivån nästan 180 000 kronor ur Jennys pensionskapital längs vägen. Det gör att hennes pension blir 1 450 kronor lägre. Varje månad livet ut.

Prisbelönta fonder måste väl vara bra?

(Bilden är hämtad från en bildbank och föreställer inte kvinnan jag beskriver i texten.)

En månad senare är Jenny på banken. Efter att ha pratat konton och bolån en stund glider samtalet in på pension. ”Har du koll på dina pensions­placeringar?” frågar rådgivaren. ”Nja”, säger Jenny, ”jag har ju precis börjat jobba men jag valde nåt som verkade billigt och bra.” ”Vi har faktiskt fått pris för vår fondförvaltning. Jag kan ordna så att ditt sparande hamnar här hos oss” säger rådgivaren och ser väldigt trovärdig ut. När Jenny lämnar banken har hon börjat spara i en fond med 1,5 procents avgift istället.

Nu försvinner drygt 470 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker hennes pension med 3 750 kronor. Varje månad livet ut.

Tänk att slippa välja fonder själv …

Tre veckor senare ringer det i Jennys telefon. ”Hej Jenny!” säger en pigg röst. ”Jag ringer till dig eftersom det har hänt mycket med världens valutakurser på den senaste tiden. Har du koll på hur det påverkar ditt pensionssparande? ”Nej …” svarar Jenny och letar i minnet om hon har sett nåt om det där. ”Nä, du som är ung och ambitiös har säkert fullt upp med annat. Men det här är viktigt. Du har väl hört om alla fattig­pensionärer? Det gäller att se om sitt hus i tid” säger rösten i telefonen och fortsätter: ”Jag jobbar med att analysera massor av fonder från olika banker och pensions­bolag och flyttar sedan mina kunders pensionspengar till den som är bäst. Låter det intressant?” ”Eeehh … ja … det gör det väl …”svarar Jenny. ”Och det bästa av allt är att det är gratis. Jag får betalt av bankerna och pensions­bolagen för det här” säger telefonrösten. När Jenny lägger på luren känner hon sig som en riktig vinnare. Fond-i-fond. Hur smart är inte det?

Det telefonrösten ”glömde” att berätta är att fond-i-fonden kostar ytterligare en procentenhet i avgift utöver de under­liggande fonderna. Jenny betalar nu alltså 2,5 procent i avgift totalt. Det gör att drygt 700 000 kronor av Jennys pensionspengar kommer att försvinna längs vägen. Det sänker hennes pension med 5 400 kronor. Varje månad livet ut. Hon har alltså förlorat mer än hälften av sina tjänstepensionspengar jämfört med om hon inte hade betalat några avgifter alls. Och det läskiga är att hon inte ens märkt det.

Men kvalitet måste väl få kosta?

I den här rapporten har jag skrivit mer om vad som får pensionen att läcka och vad du kan göra åt det.

Så här lätt är det att alltså att bli av med hälften av sina pensions­pengar. Om inte de dyra förvaltarna lyckas betydligt mycket bättre med avkastningen år efter år efter år förstås. Och det är knappast troligt. För det räcker inte med att de är bättre än alla sina konkurrenter som försöker göra samma sak – de måste dessutom förvalta ikapp avgiftsavståndet. Det är som att springa i uppförsbacke medan konkurrenterna springer på plan mark. I 40 år i sträck.

Nej, ett pensionssparande blir inte bättre bara för att det är dyrt. Det är som med bolånet: Det blir inte heller bättre av att det är dyrt.

Ofta är det värre. Mycket värre.

Historien om Jenny är påhittad men varken osannolik eller ovanlig. Därför brukar jag berätta den när jag är ute och föreläser om pensioner. Och så här långt i berättelsen brukar de som lyssnar vara ganska upprörda över hur lätt det är att bli blåst på sina pengar. Då fortsätter jag:

Hur skulle det se ut om Jenny tjänade lite mer? Låt oss leka med tanken att Jenny hade fått sitt första jobb vid 30 års ålder istället och att hon då hade fått en lön på 45 000 kronor. Då skulle en avgift på 2,5 procent äta upp 2 miljoner kronor av hennes pensionspengar och sänka hennes pension med 16 200 kronor. Varje månad livet ut!  

Att få ner avgiften på ditt pensionssparande kan vara ditt livs bästa affär. Och tumregeln är enkel: Upp till 0,5 procent i avgift är ok. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent i avgift är riktigt dyrt.

Här kan du testa själv hur stor effekt avgiften. Och läs gärna ett av mina tidigare inlägg om du vill veta mer om höga avgifter. 

Bloggförfattaren Staffan Ström

Vilda västern var inte svaret

Publicerat den

Fri konkurrens skulle ge pensionsspararna lägre avgifter och bättre pension. Det blev tvärt om. Varför funkade inte marknadskrafterna?

För 30 år sedan fanns inte mycket till valfrihet i vårt pensionssparande. Då inleddes ett experiment med helt fri konkurrens som varade i 17 år, fram till sommaren 2007. Det här är min berättelse om vad som hände.

One size fits all …

Under lång tid var den allmänna pensionen en statlig ”plåtlåda” man inte kunde påverka själv och de flesta tjänstepensionerna funkade likadant. De var reglerade i stora kollektivavtal med små möjligheter till individuell anpassning, och likformighet var precis vad man eftersträvade. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och underlätta för pensionsspararna. Men i kölvattnet av det glada 1980-talet var det dags för något nytt år 1990.

… eller hej och lycka till?

Klassisk affisch från tiotaggaråret 1990

En rejäl valfrihetskaramell serverades lagom till sommar­ledigheten det året. De hög­avlönade privattjänstemännen – tiotaggarna – fick då rätt att tacka nej till stora delar av den kollektivavtalade pensionen för att istället teckna en ”annan pensions­lösning” som kunde vara utformad hur som helst. Enda kravet var att de var överens med arbetsgivaren. Samtidigt fick alla tjänstemän oavsett lön rätt att placera en del av sin pension, ITPK:n, i vilket fond- och försäkringsbolag som helst.

Bakgrunden till de här förändringarna finns det flera versioner av, men två anledningar framstår som de starkaste: Den första handlar om att samhället generellt genomgick en valfrihets­revolution under de här åren. TV, taxi, mobiltelefonin, elmarknaden, posten, skolan och mycket annat avreglerades i samma veva. Varför skulle man då inte få bestämma över sin pension?

Det andra skälet var mera pragmatiskt. Kräsna kunder skulle sätta press på leverantörerna. På så sätt skulle avgifterna pressas och nya, bättre pensions­erbjudanden växa fram.

Det blev inte som man hoppats

17 år senare kunde man konstatera att målen inte hade uppfyllts. Det totala kapital som hade samlats i fonder och försäkringar sedan 1990 hade mång­dubblats. Och eftersom finans­branschen älskar att ta betalt i procent av kapitalet borde avgifterna bara av den anledningen ha gått ner rejält. Men faktum är att ingenting hade hänt. Nada.

Avgifterna låg istället kvar på samma skyhöga nivå som 17 år tidigare. Finans­branschen hade slickat i sig stordrifts­fördelarna på kundernas bekostnad, i den mån det fanns några. Antalet fonder hade nämligen vuxit lavinartat vilket drev upp administrations-, transaktions- och inte minst distributionskostnaderna rejält. Som vanligt stod branschen som vinnare. Bland pensionsspararna var vinnarna få.

Varför funkade inte konkurrensen?

Enligt marknadsekonomisk teori bygger fungerande konkurrens på medvetna kunder. Det finns det inte på pensions­området. Många känner inte ens till att de har en tjänstepension, och ännu färre uppfattar sig som kunder. Det är ju arbetsgivaren som betalar. Och om någon annan betalar, varför ska man då bry sig om vad det kostar? Om människor hade förstått att avgifterna inte drabbar arbetsgivaren utan tuggar i sig deras pensionspengar hade de nog tänkt annorlunda.

En annan förutsättning för fungerande konkurrens är att den som ska köpa något kan bedöma om priset är rimligt. För det mesta kan vi det. Hundra kronor för en liter mjölk är dyrt, en krona är billigt. Tusen kronor i månaden för Spotify är dyrt, tio kronor är billigt. Men när det kommer till pension och sparande har de flesta ingen aning. Är 1,3 % i fondavgift dyrt eller billigt? Vad är en rimlig premieavgift? Skalavgift? Årsavgift?

Med kvalitén är det likadant. Ska man köpa eller sälja en fond som har gått ner rejält? Hur jämför man förvaltare som jobbar med helt olika marknader? Den som inte kan bedöma vare sig priset eller kvalitén kan aldrig göra en riktigt bra affär.

Ett system för de få eller för de många?

Det finns de som gillar att läsa in sig på hur man bedömer förvaltare, pris och prestanda på fonder och försäkringar. Jag känner en del sådana. Men deras andel av befolkningen är liten. När min arbetsgivare Alecta undersökte människors finansiella intresse visade det sig att ungefär 5 % av svenskarna är beredda att lägga tid och energi på att analysera och byta fonder. Den stora majoriteten kommer alltså aldrig att bli kräsna kunder som förhandlar avgifter och villkor för sin pension. Får de skylla sig själva när pensionen blir låg?

Låt oss återvända till utvärderingen av 17 års helt oreglerad konkurrens under åren 1990 – 2007. Arbetsgivar­organisationen Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK kunde då konstatera att miljarder i pensions­pengar försvunnit i höga avgifter. Dessutom fanns det en ganska tydlig valtrötthet hos många. Det som var nytt och fräscht 1990 tyckte många var ganska jobbigt 17 år senare. ”Gärna valfrihet, men måste jag verkligen tvingas att välja mellan sånt jag inte har en susning om?”, undrade allt fler. Det var dags att testa något nytt.

Storkunder får bättre pris

PTK och Svenskt Näringsliv insåg att det gick att få mer pension för pengarna genom att ta vara på sin förhandlingsstyrka och börja upphandla pensioner. Istället för att försöka göra hela svenska folket till finansanalytiker åtog de sig alltså att välja ut några alternativ som har låga avgifter och som håller bra kvalitet. Och för att få leverantörerna att anstränga sig begränsade man antalet till fem fondbolag och fem leverantörer av traditionell försäkring.

Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK i studion.

(Om du vill veta mer om de första tiotaggarna 1990, den första ITP-upphandlingen 2007 och mycket annat kan du lyssna på en podd där jag samtalar med Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK.)

På sina håll blev det ramaskri. ”Inskränka den individuella valfriheten?! Skandal!” Kritiken kom inte från konsument­organisationer eller pensionsspararna själva utan såklart från branschen. Den var ju var van att kunna sätta vilka priser som helst. Men är det så konstigt att upphandla egentligen? Det gör ju vartenda företag för att få bättre villkor.

Det fanns rejält med prutmån

Sedan 2007 vet privattjänstemännen att de alternativ de kan välja mellan håller bra kvalitet. Det är svårt att välja fel helt enkelt. Och avgifterna har sänkts med mer än 70 procent (!) jämfört med hur det såg ut tidigare. Det ger en genomsnittlig pensionssparare 360 000 kronor mer i pension. 360 000!

Att själv kunna välja förvaltare och anpassa pensionen till den egna livssituationen tycker vi numera är självklart. Därför finns idag 96 olika placeringsalternativ att välja bland inom ITP. Är det för lite? Eller kanske för mycket? Hur mycket valfrihet vill vi ha och vad får den kosta?