PENSIONSEKONOMBLOGGEN
När Frankrike som ett av de sista länderna i Europa försöker reformera sitt ohållbara pensionssystem möts det av masstrejker och gatukravaller. Varför hände det aldrig i Sverige?
Demonstranter kastar sten och eldar bråte på gatorna. Polisen svarar med batonger och tårgas. Tåg och bussar står still, skolorna är stängda och 800 000 strejkande får stora delar av samhället att sluta fungera. Handlar det om Syrien, Venezuela eller kanske eskalerande klimatprotester? Nej, det handlar om reaktioner på Emmanuel Macrons försök att reformera det ohållbara franska pensionssystemet. I det klassiska valet mellan reform och revolution verkar Frankrike nu stå inför båda.
(mer …)I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:
Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.
Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:
Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Socialdemokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänstepensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänstepension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?
Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensionsmyndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”
När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:
Vi behöver bestämma vilka behov det skattefinansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensionsmyndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!
Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensionsklippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör. Varför automatiserar man inte behovsprövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.
En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroendeställning till en välavlönad partner.
Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbetsgruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushållsnivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.
I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.
Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensionssystemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensionssystemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.
Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.
Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem
Så fick vi då en regering till sist. Statsrådslistan är inte helt olik den som gällt under övergångsregeringen och den regering som satt innan dess, men nu ska de föra en i stora delar helt annan politik. Det ska bli spännande att se hur de klarar av det konststycket.
Att politiken behöver förnyas behöver man inte ha partipolitiska skäl att tycka. Vår omvärld förändras så snabbt att vi bara av det skälet måste ifrågasätta gamla vägval och tänka nytt. Vem trodde för bara några år sedan att vi till exempel skulle klara av en stor del av julhandeln hemma i soffan framför datorn? Och vem trodde att den kultstämplade gamla broschyren ”Om kriget kommer” skulle göra comeback på hallmattan?
Vilka politiska förändringar Sverige behöver genomföra för att förbli ett fritt, framgångsrikt välfärdsland överlåter jag åt dig att tycka till om. Men på pensionsområdet har jag såklart synpunkter.
Entréplanet i pensionspyramiden renoveras just nu. Det är framför allt premiepensionen (den del vi själva kan placera om vi vill) som får sig en rejäl översyn. Det bottnar i skandalerna kring Allra och Falcon Funds där vanliga, hederliga pensionssparare fördes bakom ljuset av finanshajar som berikade sig själva på spararnas bekostnad. Det är bra att staten äntligen röjer upp i premiepensionen. Antalet fonder vi kan välja mellan kommer att minska med ungefär 270 stycken, men det återstår drygt 550 fonder och det tror jag räcker för de flesta. Konkurrens är såklart viktigt. Men om man vill få fart på konkurrensen på pensionsområdet är det inte ännu fler säljare utan starkare och mer kunniga köpare som är viktigast. Det kan staten stötta genom att fortsätta utveckla Minpension.se och Konsumenternas.se som båda är riktigt bra webbplatser för pensionssparare.
Huvuddelen av den allmänna pensionen är inkomstpensionen som vi inte kan påverka själva. Den krymper en aning för varje år som går, och det beror framför allt på att vi lever allt längre. När samma peng ska räcka längre får vi ut mindre per månad. För att möta det har våra pensionspolitiker föreslagit ett gäng nya regler för att få oss att jobba några år till. De är inte klubbade i riksdagen ännu men lär gå igenom eftersom det finns en bred enighet i riksdagen om förslagen.
Det jag menar saknas är en höjning av inbetalningarna till den allmänna pensionen. Det är rimligt att vi medborgare jobbar några år längre än våra föräldrar eftersom vi också lever längre. Men om vi ställer upp på det borde staten åtminstone ge oss inbetalningar på den nivå vi blev lovade när det (inte längre så) nya pensionssystemet infördes vid sekelskiftet. För att det ska gå ihop behövs inbetalningar på (minst) 18,5 procent av lönen och nu får vi av olika skäl bara 17,21 procent. Den skillnaden kan låta liten men betyder ungefär 1500 kronor mindre i pension varje månad. Det är dags att fixa till det.
De svenska tjänstepensionerna funkar i allmänhet väldigt bra. De krymper inte som den allmänna pensionen gör utan står istället för en allt större del av vår framtida pension. Det beror dels på bättre avkastning än vad den allmänna inkomstpensionen har möjlighet att ge, men också på att de som förhandlat fram villkoren för tjänstepensionerna – arbetsmarknadens parter – höjt nivån på inbetalningarna rejält.
Att tjänstepensionerna drar ifrån den allmänna pensionen är inte problemfritt. För vad händer med alla dem som saknar tjänstepension? Visserligen har mer än 90 procent av alla anställda i Sverige en tjänstepension, men flera hundra tusen människor står ändå utan. Många av dem är egenföretagare, småföretagare och/eller relativt nya i Sverige. Det finns också ”finbranscher” där det är ovanligt med tjänstepension. Juridik, reklam och PR är sådana branscher. Och av de trendiga techbolagen är det få som erbjuder kollektivavtalad tjänstepension.
Vad händer när det bildas ett A- och ett B-lag där vissa tack vare sin tjänstepension får en helt ok pension medan andra blir fattigpensionärer för att de inte hade rätt arbetsgivare tidigare i livet? Ilskan lär i första hand riktas mot politiken som låter såna orättvisor finnas.
Så vad göra? Staten behöver stärka den allmänna pensionen så att tjänstepensionen återgår till att vara ett guldkantskomplement, inte en absolut nödvändighet för ett värdigt liv på äldre dar. Det är dags att fixa till det.
När avdragsrätten togs bort för några år sedan tvärdog det privata pensionssparandet. Nu sägs Sverige ha näst sämst villkor i världen för privat pensionssparande. Samtidigt har vi avdragsrätt för till exempel sms-lån. Hur smart är det? Signalen blir att vi ska låna mer och spara mindre, tvärt emot all rimlighet.
Den nya regeringsöverenskommelsen har lagt grunden för en rejäl och alldeles nödvändig skattereform. I den vill jag se rejäla incitament för att uppmuntra det privata sparandet. Inte genom det skatteavdrag vi hade förr, det gynnade i första hand höginkomsttagare. Men om avdraget riktas mot låg- och medelinkomsttagare eller rent av direkt mot dem med små pensionstillgångar skulle vi få en fördelningspolitiskt vettig profil på det hela.
Man kan också istället för skatteavdrag tänka sig matchning, alltså att staten matchar inbetalningar vi själva gör. Det har testats i andra länder länder med gott resultat. För varje tusenlapp vi själva sätter in i ett pensionssparande (upp till en viss nivå) skjuter staten till några hundralappar. Det är en modell som är enkel att förstå, som kan riktas särskilt mot låg- och medelinkomsttagare och vars kostnader inte kan skena iväg hur som helst.
Det viktigaste är att vi får igång en sparkultur i Sverige igen. Det är dags att fixa till det.
För att kunna ge dig en bättre webbplats behöver vi veta hur den används. Om du tackar ja kan vi göra det.
Du kan alltid ändra dina inställningar på vår sida Om cookies