Dagen när hon gick sönder

Publicerat den

Plötsligt en torsdag förändrades allt. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbetsuppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Hon var 26 år och hade just fått sitt första ”riktiga” jobb. Åren med tentastress och trånga studentrum var över. Nu hade hon fast jobb, månadslön och pendlade. Var hon vuxen nu? Kanske det. Visserligen kunde det ibland kännas lite overkligt att stå bland alla samman­bitna knegare och vänta på bussen istället för att snooza en halvtimme till, men det var väl så här det var att jobba.

De första dagarna hade varit nervösa. Hur skulle hon klä sig? Hälsa på alla eller bara på de närmaste kollegorna? Skulle hon visa framfötterna direkt eller ligga lågt och känna in kulturen? Och varför glömde hon alltid namnet på killen med hals­tatueringen? Miljön här var så annorlunda än på universitetet och hon ville så gärna passa in.

Efter några veckor kändes det riktigt bra. Hon – den nya! – fick ibland hjälpa de äldre kollegorna att lösa sina uppgifter. Hon blev medbjuden på lunch och kände sig mer och mer som en i gänget.

Men så plötsligt en torsdag förändrades allt. Hennes kollega och handledare hade varit med om en olycka och låg på sjukhus. Tydligen skulle det dröja flera månader innan hon kunde komma tillbaka. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbets­uppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Det gjorde hon inte. En morgon på väg till badrummet tog det tvärstopp. Kroppen, hjärnan, själen; allt sa ifrån. En sån yrsel hade hon aldrig tidigare upplevt.

De följande månaderna minns hon nu bara vagt, som om det inte riktigt var hon som var där.

Hon är inte ensam

Den psykiska ohälsan ökar oroande snabbt. Särskilt bland kvinnor.

Så här ser det ut för alldeles för många unga, ambitiösa människor idag. I synnerhet för tjejer. De går sönder innan livet och karriären ens har hunnit ta fart på riktigt, och i många fall får de skador för livet. I åldern 20-29 år är sjuktalen dubbelt så höga för kvinnor som för män. Och det är psykisk ohälsa som dominerar.

Varför är det så? En teori är att kvinnor tar ett mycket större ansvar för hem och familj och därför har två ”jobb”. I vissa studier har kvinnor rent av haft högre nivåer av stresshormon på väg hem från jobbet än på väg till jobbet. Utan vila går vi förr eller senare sönder, och var ska vi vila om inte i hemmet? Men ändå – det är 2019 nu. Har vi inte kommit längre med att dela lika, ens bland de unga?

Så mycket innovation och kraft har lagts på att förenkla våra liv och ge oss mer fritid. Tvättmaskinen, diskmaskinen, datorn, mobilen och många andra uppfinningar och idéer skulle ge oss mer vila och mindre slit. Ändå tycks det ha blivit tvärt om. Varför? Och vad kan vi göra åt den skenande psykiska ohälsan? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.

Alectas pensionsekonom Staffan Ström

 

Vad är en rimlig pension?

Publicerat den

I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:

  • Solveig Zander – riksdagsledamot för Centerpartiet, talesperson i socialförsäkringsfrågor och medlem i riksdagens pensionsgrupp
  • Markus Kallifatides – ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisterna
  • Carina Lindfelt – avdelningschef för Arbetsmarknad på föreningen Svenskt Näringsliv som företräder 60 000 svenska arbetsgivare
  • Håkan Svärdman – samhällspolitisk chef vid försäkringsbranschens fackförbund Forena
190503e
Min moderatorskollega Ulrica Schenström och jag låter publiken ta ställning till debattörernas förslag.

Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.

Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:

Vad är en rimlig pension egentligen?

Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Social­demokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänste­pensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänste­pension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?

Vad ska den allra lägsta pensionsnivån vara?

Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldre­försörjnings­stöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensions­myndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”

När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:

  • Ska det vara en lägsta pensionsnivå för alla i Sverige? I så fall behöver alla känner till den.
  • Ska det vara ett bostadsbidrag som gör det möjligt att bo dyrt men som inte täcker andra nödvändiga utgifter (till exempel bil för den som bor i glesbygd)?
  • Ska det följa prisutvecklingen eller löneutvecklingen i Sverige? Dvs. ska staten med skattemedel garantera de som har låg egenintjänad pension konstant köpkraft eller ett konstant inkomstavstånd till de som arbetar?
  • Ska det ta hänsyn till, eller inte ta hänsyn till, andra inkomster och tillgångar utöver pension?
  • Ska det ha lönat sig att arbeta eller ska alla rent av få samma allmänna pension, och sen får tjänste­pensionen fylla på?

Vi behöver bestämma vilka behov det skatte­finansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensions­myndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!

190503d
Solveig Zander och Markus Kallifatides debatterar grundskyddet i pensionssystemet.

Hur länge till ska grundtrygghet vara ”det dolda pensionsklippet”?

Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensions­klippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör.  Varför automatiserar man inte behovs­prövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.

Ska tryggheten vara individuell eller beroende av ens partner?

En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroende­ställning till en välavlönad partner.

Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbets­gruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushålls­nivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.

Varför bara fokus på ena änden av arbetslivet?

I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.

Varför får pensioner inte kosta pengar?

Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensions­systemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensions­systemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.

Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.

Bloggbyline

 

 

 

 

 

Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem

Pensionstips för dig som är chef

Publicerat den

Idag ska vi tvätta bort bekymmers­­rynkan. Pension är ju att få pengar trots att man inte jobbar. Hur kan nån tycka att det är trist? Jag menar – om det nu är kul att få pengar när man jobbar, hur kan det då vara trist att få pengar när man inte jobbar?

Egentligen vill jag inte nämna P-ordet eftersom det får nytt liv varje gång det används. Men idag måste vi prata om det här med Pensions­­ångest. Hur kommer det sig att så många får något bekymrat i blicken när det pratas pension? Hur är det med dig: Får du dåligt samvete eller tycker du att det doftar frihet när det pratas pension?

Den otäcka månadslönen

Tänk om vi resonerade likadant om vår lön som vi gör kring pensionen. Hur skulle det låta?

”Nä, det där med lön, det har jag ingen koll på.”

”Det där med pengar den 25:e, det har jag aldrig orkat sätta mig in i.”

”Man blir bara lurad. Ingen kan ju visa hur den där lönen räknas fram egentligen.”

”Det är bara naiva idioter som litar på att vi ska få pengar den 25:e. Det där måste man ordna själv.”

”Nä, jag får bara ångest av det där löne­­kuvertet så jag har slutat öppna det”

Jag har aldrig hört någon säga så. Har du? De flesta tycker väl att lönen borde vara högre, men ”löneångest” hör man sällan någon säga. Googlar du på ”löne­ångest” får du 156 träffar. ”Pensions­­­ångest” ger mer än 10 000 träffar. Det säger en del.

Vems är felet?

Jag tror att det är Henke Larssons fel. Den gamle hjälten från fotbolls-vm -94 du vet. Han är en av alla kändisar som var med i den massiva kampanjen för PPM-valet som drog igång kring sekel­skiftet. Budskapet var tydligt: Nu måste du bli aktiv och påläst! Välj exakt rätt bland 800 fonder! Nu vilar ansvaret på dig och ingen annan! Inte undra på att många tappade sugen. Hur ska man orka det där mitt i vardagen som tar all ens tid och energi? Går det ens? (Nej, det går inte. Läs gärna mitt inlägg Viktigt och oviktigt för en bra pension)

Nä, jag ska inte bråka på Henke. En värre bov i dramat är nog jag själv. I snart 20 år har jag jobbat med att berätta om pensioner och jag har uppenbarligen misslyckats rejält. När människor kommer fram till mig är den absolut vanligaste inlednings­­repliken ”När det är dags för mig att gå i pension finns det väl inga pengar kvar…”. Vilken sorglig bild av framtiden många bär runt på, helt i onödan! Jag har inte ens lyckats berätta att det finns mer pensions­­pengar än någonsin.

Du är rikare än du tror

Vet du hur mycket pengar svenska arbets­­givare betalar in till tjänste­­pensioner varje år? Ungefär 220 miljarder kronor. 220 miljarder! Det är lika mycket som statens kostnader för polisen, rätts­väsendet, försvaret, biståndet och sjukvården tillsammans. Enorma pengar alltså.  Tänk om arbets­givarna var lite bättre på att berätta för dig och mig att det är våra pengar. Enligt en rapport från ISF omfattas nämligen omkring 95 procent av de som jobbar i Sverige av tjänste­pension och får del av miljard­­regnet.

Varför är arbetsgivarna så tysta?

Så varför har din arbets­givare inte visat dig dina pengar? Det undrar jag också. När jag frågar brukar de svara: Trots att jag jobbar med löner och pensioner kan jag själv för lite. Jag är rädd att få en massa frågor om jag börjar prata tjänste­­pension med våra anställda. Till dig som känner så säger jag: Ta. Det. Lugnt. Du kommer inte att dränkas i frågor. Och du behöver inte kunna allt. Det viktiga är att våga. För hur galet är det inte att betala feta pengar för något och sen gömma undan det? En personal­chef jag träffade för några år sedan uttryckte det bra: ”Det är som om vi hade köpt in tjänste­­bilar till alla våra anställda men glömt att dela ut nycklarna”.

Gör INTE så här

Du som är chef: Beställ INTE högar av pensions­­broschyrer som du delar ut till nyanställda medarbetare första dan på jobbet. Om du gör så idag – sluta. Om inte för de anställdas skull så åtminstone för miljöns.

För man läser inte pensions­­broschyrer när man just börjat på ett nytt jobb. Då försöker man lära sig vad alla heter, vad klädkoden är (trots att det inte finns någon) och har fullt upp att komma in i jobbet. Om någon i det läget djupdyker i pensions­­broschyrer skulle ni aldrig ha anställt den medarbetaren. För då är man inte riktigt klok.

Om du nödvändigtvis ska dela ut papper så gör det efter några månader. Då börjar tunnel­­seendet avta, och din nya medarbetare är tillgänglig för lite ny information igen. LITE. Då kan du berätta att man hos er inte bara har månadslön, utan mer än så. Ett pensions­­sparande. En sjuk­försäkring. Och att den närmaste familjen får pengar om er medarbetare skulle dö. Er omsorg om era anställda sträcker sig längre än bara till lön den 25:e.

Hitta fönstret

Jag tror inte på att dela ut broschyrer. Jag tror mycket mer på det mänskliga mötet. Därför tycker jag att du ska lära dig det allra mest grund­­läggande och berätta om det när ni har era medarbetares uppmärksamhet. Ett självklart sådant tillfälle är vid löne­­samtalet. Då pratar man ju ersättnings­­frågor och du har ett kanon­­tillfälle att prata mer än bara månads­lön.

Det ingår alltid en sjukförsäkring i tjänstepensionen. Hur många vet det?

Ett annat knep är att passa på när pensions­­fönstret ändå står öppet. I samband med att det orangea kuvertet skickas ut kanske, eller på Tjänste­­pensionens dag den 27 september. Det finns massor med inspiration och hjälp att få. Till exempel har Alecta, Collectum och Finfa färdiga filmklipp, intranäts- och mejlmallar som du kan använda dig av. Och var inte rädd för följd­frågorna. Du ska ta hand om credden, de svåra frågorna ska du skicka vidare till pensions­­bolagen. Det är därför de finns.

Allra bäst är ändå att vända på steken tror jag. Att göra de anställda nyfikna istället för att proppa deras mejlboxar fulla med information. Vad tror ni om att göra något så gammaldags som att sätta upp en skylt i fikarummet?

”Det är dyrt att bli långvarigt sjuk. Därför har vi tecknat en extra sjukförsäkring åt dig.”

”Det kommer en dag då du inte jobbar här längre. Därför pensionssparar vi åt dig. Varje månad.”

”För oss handlar omtanke även om familjen. Därför får de pengar om det skulle hända dig något. ”

Sänk axlarna

Släpp prestations­­ångesten. Våga prova er fram. Släng högarna med försäkrings­­broschyrer. Berätta att tjänste­­pension handlar om att livet ska funka även om man blir sjuk. Och när man bli gammal. Och att familjen också får del av tryggheten.

Ni har 220 miljarder skäl att berätta för era anställda vad ni gör för dem. Våga!