Därför jobbar vi deltid

Postat

Idag släpper den fackliga samverkansorganisationen PTK en ny rapport om hur pensionen påverkas av deltidsarbete. Rapporten heter ”Deltid och framtid” och vill tona ner riskerna med att deltidsarbete påverkar pensionen. Istället är det ofta ren diskriminering som leder till lägre pension för den som deltidsarbetar, menar PTK.

”I debatten beskrivs ofta deltid som en kvinnofälla, med stora konsekvenser för den framtida pensionen. […] Det har rotat sig en bild hos människor av deltidsarbete som helt förödande för pensionen. […] Det har blivit för mycket skrämsel och varningar i debatten.”

Jag är en av dem som flera gånger har varnat för att deltidsjobb kan leda till en kalldusch senare i livet. Både här på bloggen och i tidningsintervjuer, bland annat i Dagens Industri. Jag och PTK gör alltså delvis olika tolkningar. Trots det (eller kanske just därför!) bjöds jag in att kommentera rapporten när den släpptes vid ett seminarium på Tändstickspalatset i morse. Tack för det, PTK!

Viktigt att inte skuldbelägga

Ett bra budskap vid seminariet och i rapporten är att vi inte ska skuldbelägga den som valt att jobba deltid. De vanligaste orsakerna till deltidsjobb är enligt PTK:

  1. Att vara hemma med små barn (25 %)
  2. Studier (24 %)
  3. En önskan om bättre balans i livet (14 %)
  4. Föräldraledighet (14 %)
  5. Att arbetsgivaren inte erbjuder heltid (9 %)

Alla anledningar utom den sista är bra anledningar. När jag skriver om ”deltidsfällan” menar jag därför inte att alla ska jobba heltid till varje pris. Det finns ju faktiskt andra värden i livet än att dra in maximalt med stålar innan man dör. Att ha en extrainkomst medan man pluggar, att vara med sina barn när de är små eller att ta ansvar för sin egen hållbarhet som människa genom att gå ner i tid under en period i livet är väldigt sunt tycker jag.

Ett citat i PTK-rapporten.

Vi människor har ju fått två huvudsakliga resurser i livet: Tid och pengar. Något av det viktigaste och samtidigt svåraste som finns är att väga de båda resurserna mot varandra. Jag har vänner som jobbar så lite de bara kan eftersom de värderar sin tid och sina möjligheter att utöva konstnärskap på sin fritid över materiell standard. Och jag har andra vänner som nästan aldrig har tid att träffa mig eftersom de jobbar jämt. De gör olika prioriteringar i livet helt enkelt, och jag tror faktiskt att de båda trivs bra med det.

Lönen avgör …

Så, varför kommer då PTK och jag fram till så olika slutsatser om deltidsjobb? Till stor del handlar det om vilken lön vi talar om. PTK använder i sin rapport systemvetaren Sara som exempel. Hon har en ingångslön på 28 000 kronor och kommer därmed att få det mesta av sin framtida pension från den allmänna pensionen. Den skyddar småbarnsföräldrar mot pensionsförlust under barnets fyra första levnadsår och om man som Sara jobbar deltid i fem år blir effekten såklart ganska liten. Om man däremot räknar på en lite högre lön (som jag gör i mitt exempel) blir pensionseffekten betydligt större. Det beror på att Anahita i mitt exempel kommer att få det mesta av sin pension från tjänstepensionen, och den skyddar bara mot pensionsförlust under ett års föräldraledighet.

… och du själv

Den andra anledningen till våra skilda slutsatser är att vi ser olika på hur mycket lägre pension vi är beredda att acceptera. I PTK-rapporten beskrivs en 10 procent lägre pension som en ”förhållandevis liten inverkan på pensionen”. Jag håller inte med om det. 10 procent motsvarar ungefär 2 000 kronor i månaden. Det kommer att märkas väldigt tydligt när räkningarna ska betalas tror jag. Och räknar vi över tid blir effekten nästan svindlande: En halv miljon mindre i pension!

Klok slutsats i PTK-rapporten.

Alltså: Pensionen påverkas mer av deltidsarbete om du har en lön över genomsnittet, men även den som tjänar mindre kommer att märka deltidens effekter som pensionär. Därmed inte sagt att deltid är av ondo. När jag pratar och skriver om deltid som en fälla handlar det om att synliggöra effekterna så att man inte blir ett offer för omständigheterna utan kan råda över dem. Exempelvis genom att dela lika på föräldraledighet (viktigt!), kompensera den i ett förhållande som är hemma mer än den andre eller spara själv så att inte den första pensionsutbetalningen kommer som en obehaglig överraskning.

Varför så dåligt förberedda?

Therese Svanström Andersson (Statssekreterare i socialdepartementet), Malin Påhls Hansson (Ordförande i Saco studentråd), Martin Linder (Ordförande i PTK) och jag i panelen.

Ett intressant parti av vårt panelsamtal handlade om att våra arbetsplatser måste bli mycket bättre på att hantera deltidsarbete. Att många av oss någon gång under livet behöver mer tid för att ta hand om våra barn eller kanske våra gamla föräldrar är ju faktiskt ingen extraordinär händelse. Det är en helt normal del av livet. Ändå brukar det bli ganska bökigt när det är dags. Ska kollegorna ta på sig mer jobb när någon går ner i tid, eller ska man ta in en vikarie? Kan chefen verkligen jobba deltid? Och hur hänger man med i kompetensutvecklingen om man inte är på jobbet under en tid? Man kan tycka att det här är saker som det borde finnas rutiner för och enkla svar på, men så är det sällan. Det kan lätt leda till skuldkänslor och en känsla av otillräcklighet hos den som går ner i tid. Hur kan det vara så, när hela det moderna arbetslivet bygger på flexibilitet och snabba omställningar till nya förutsättningar?

Att lära av livet

Det är hög tid att vi både i politiken och ute på arbetsplatserna börjar tala om att deltid under perioder i livet inte är ett bökigt undantag utan något helt normalt. Fråga dina väljare, dina medlemmar eller dina anställda hur de upplevt tiden med deltidsarbete så kommer du att lära dig mycket. Och glöm inte att fråga också dem som inte jobbat deltid varför de inte gjort det. Var de rädda för att bli sedda som andra klassens medarbetare? Missade de att dela lika på föräldraansvaret? Eller fanns helt enkelt aldrig behovet? Mångfald handlar inte bara om etnicitet och kön. Det kan faktiskt handla om något så jordnära som hur vi vill leva våra liv också.

(Hela seminariet filmades och kan ses här. Rapporten hittar du här.)

Utredning vill förändra föräldraförsäkringen

Postat

Idag presenteras en utredning som föreslår stora förändringar i föräldra­försäkringen. De tre viktigaste förslagen är:

  • Det ska bli möjligt att ta ut föräldra­dagar fram till det att barnet är 10 år. (Idag gäller 8 eller 12 år, beroende på när barnet föddes.) Det maximala antalet dagar med föräldrapenning blir 460 dagar varav 390 dagar ska kunna tas ut till barnets treårsdag, och därefter 10 dagar per år tills barnet fyllt 10 år.
  • En större del av försäkringen måste tas ut jämställt. Av totalt 15 månader viks 5 månader åt vardera föräldern (idag 3 månader) medan föräldrarna kan fördela 5 månader som de vill.
  • Andra familjekonstellationer än den traditionella kärnfamiljen ska få ökade möjligheter till föräldrapenning. Därför föreslår utredningen att även sambo ska kunna ta del av föräldrapenningen och föreslår att 30 dagar per förälder ska gå att överföra till annan försäkrad.

Arbetet har letts av juristen och barnrättsexperten Lars Arrhenius och presenteras i ett slutbetänkande på 770 sidor. Syftet har varit ”att identifiera problem och föreslå åtgärder för att föräldraförsäkringen i högre grad än idag ska bidra till jämställdhet på arbetsmarknaden, ett jämställt föräldraskap och även fortsatt bidra till goda uppväxtvillkor för barn”.

Barnets rättigheter kommer först

Hur föräldraförsäkringen ska vara utformad finns det många uppfattningar och starka känslor kring. Det är inte så konstigt. Att bli förälder är ju något av det största som kan hända i en människas liv och alla som varit med om det kan vittna om att livet aldrig mera blir sig likt.

Att ansvara för ett barns uppväxt tillsammans med sin medförälder är något som tillhör den innersta privata sfären. Samtidigt har vi i Sverige en stark tradition av att se till barnets bästa och att se barnet som en egen individ med egna rättigheter. Det kan verka självklart för oss men sticker ut i ett internationellt perspektiv. Ett sådant synsätt gör att staten i vissa fall kan behöva gripa in för att värna barnets bästa. I nödfall på tvärs med förälderns/föräldrarnas uppfattning om vad som är det rätta för barnet.

Hur mycket ska staten lägga sig i?

Den svenska föräldraförsäkringen är också ett stort ekonomiskt åtagande. De 480 dagar föräldraledighet som hittills har gällt har inneburit att Sverige haft bland de mest generösa föräldraförsäkringarna i världen. Möjligheten att vara hemma så länge med sitt barn har varit en välfärdsfråga, men också ett stort ekonomiskt åtagande. Totalt betalas omkring 30 miljarder kronor ut från föräldraförsäkringen varje år. Det är pengar som svenska skattebetalare står för. Man hör sällan någon protestera mot kostnaden i sig, men däremot finns det väldigt skilda uppfattningar om vilken rätt staten har att lägga sig i hur pengarna tas ut, och av vem.

I ena ringhörnan står de som tycker att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Och kanske vara extra försiktig med att vara inne och peta i något så privat som hur man vill ta sig an sitt föräldraskap.

I den andra ringhörnan står de som tycker att staten har ett ansvar att trycka på för att samhället ska bli mer jämställt. Och då är föräldraförsäkringen ett centralt verktyg för att påverka. Föräldrapenningens utformning styr nämligen i hög grad vem av föräldrarna som väljer att vara hemma, när det sker och även under hur lång tid.

Mamma stannar hemma, pappa går till jobbet

Att vara hemma med sitt barn kan vara både det finaste och det viktigaste man kan göra. Samtidigt kan man inte blunda för att det får konsekvenser på många andra områden i livet. Några av följderna är att inkomsten går ner, att löneutvecklingen avstannar, att karriärchanser på jobbet missas och att pensionen blir lägre. Och tyvärr drabbar allt detta kvinnor i mycket högre utsträckning än män.

Faktum är att kvinnors och mäns karriärer och lönenivåer numera är ganska lika fram till det att det första barnet kommer. Då stannar mammor hemma medan pappor går till jobbet. Männen får ett försprång i karriären som kvinnorna sen aldrig hämtar igen. Här finns alltså en strukturell snedvridning som staten förstärker med föräldrapenningens nuvarande utformning.

Att göra något åt det är inte enkelt. En mer styrande föräldraförsäkring kan till exempel bli ett hinder för småföretagare, vilket Svenskt Näringsliv påpekar i en kommentar. Det finns också en risk att kvinnor börjar ta ut helt obetald ledighet när föräldradagarna är slut, menar vissa.

Vi behöver en ”nudge”

Personligen tycker jag att staten ska vara försiktig med att tala om hur vi ska disponera den tid och de pengar vi har. Vårt liv är vårt eget och ingen annans. Men i det här fallet har jag vägt över mot att staten faktiskt ska styra oss mer. Föräldra­försäkringen är ju en gemensamt finansierad förmån som det är rimligt att vi demokratiskt styr utformningen av. Och jag tror att ett jämnare uttag av föräldraledighet skulle gynna både barnen, kvinnorna och männen.

Jag blev en grottmänniska

Som pappa vet jag hur handfallen jag kände mig när första barnet var på väg. Jag letade efter sätt att underlätta graviditeten men kände ofta att jag var otillräcklig. Jag kunde inte bära bördan (i någon av dess bemärkelser) och kunde inte ta på mig smärtan, hur gärna jag än ville.

Istället kände jag hur grottmannen i mig tog allt mer plats. Jag tog på mig att försörja min lilla familj. Jag renoverade barnrummet och blev storkund på bebisprylar. Jag läste barnstolstester och köpte kombi. Jag barnsäkrade fönster och snickrade en grind till trappan. Jag som var så jämställd och modern blev – en stereotypfarsa.

När de första spädbarnsmånaderna var över var det jag som gick till jobbet medan min fru stannade hemma. Jag tjänade ju lite mer. Snart fick jag mitt första chefsjobb, hon jobbade deltid. Löneskillnaden ökade. När nästa barn kom var incitamenten för mig att vara hemma ännu svagare. Jag blev bortapappa, hon blev hemmamamma.

Att staten genom utformningen av föräldraförsäkringen styr mot ett jämnare uttag av föräldraledighet är ett ingrepp i den personliga friheten. Men det är säkerhetsbälteslagen, skattesystemet, alkohollagstiftningen och mycket annat också. Ibland behöver vi gemensamma spelregler, trots att de inskränker vår absoluta frihet. Alla kommer inte att älska det, men om det innebär stora gemensamma fördelar kan vi indirekt tjäna på det ändå. Jag tycker att det är dags för en modernare föräldraförsäkring.

Vad tycker du?

Klart idag: Pensionsåldern höjs, premiepensionen styrs upp

Postat

Idag presenterar Riksdagens pensionsgrupp sin överenskommelse om hur man långsiktigt vill höja och trygga pensionerna. Bakgrunden är att den snabbt ökande medellivslängden gjort att pensionerna sjunkit, och att det upptäckts fiffel och fusk i premiepensionssystemet.

Inte poppis – men bra

Jag tycker att pensionsgruppen sammantaget gjort ett bra jobb. Vissa av förslagen lär inte bli populära, men är nödvändiga. Som jag tidigare skrivit ökar medellivslängden just nu med 3,5 timme per dygn. Och när våra liv snart beräknas bli 90 år i genomsnitt håller det inte att jobba i bara 35 år. Att fortsätta som hittills skulle innebära antingen:

  • Riktigt låga pensioner,
  • kraftigt höjda pensionskostnader vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och kraftig dämpning av löneutvecklingen, eller
  • tung belastning på statsbudgeten (genom högre utgifter för garanti­pension och äldreförsörjningsstöd) vilket skulle leda till höjda skatter och/eller neddragningar inom välfärden.

Det är också bra att de visar på att ett hållbart pensionssystem består av flera delar; bra pension kommer från seriösa, stabila pensionsförvaltare som investerar hållbart och har ett tydligt konsumentfokus.

Överenskommelsen i korthet:

Lägsta åldern för uttag av för allmän pension höjs år 2020 från 61 till 62 år, 2023 till 63 år och 2026 till riktåldern minus tre år, vilket bedöms bli 64 år.

Kommentar: För många som har tänkt gå i pension tidigt kommer det här säkert som en kalldusch. Men det är som sagt nödvändigt eftersom medellivslängden ökat kraftigt. Det som förvånar mig är att man går längre än pensions­ålders­utredningen. Den föreslog härom året en höjning till 63 år. Jag antar att man vill ta höjd även för en framtida ökning av medellivslängden när man ändå drar av plåstret.

Utmaningen blir att alla ska orka jobba till 64, även de som har fysiskt och psykiskt krävande jobb. Det blir viktigare än någonsin att jobba med arbetsmiljö, attityder till äldre och möjlighet till mer flexibel arbetssituation om människor ska orka. Redan idag är den faktiska pensions­åldern starkt knuten till socioekonomiska aspekter. Högutbildade och välavlönade jobbar redan i hög grad längre än till 65 (av Alectas kunder skjuter ca 30 procent upp sitt uttag av tjänstepensionen till efter 65 år) medan lågutbildade och lågavlönade slutar tidigt.

Tyvärr tror jag att många som är utslitna inte kommer att orka hela vägen. Trycket på sjukförsäkringen och A-kassan kommer att öka.

Gränsen för att få ut garantipension höjs från 65 till 66 år 2023 och knyts från 2026 till ”riktåldern”, vilket gör att åldersgränsen automatiskt kommer att följa medellivslängden. Ett undantag görs för de som haft ett arbetsliv på mer än 44 år.

Kommentar: En grundbult i pensions­systemet är att vi medborgare i grunden ska finansiera våra egna pensioner genom arbete. Det är en klok grundsyn. Samtidigt måste det finnas ett skyddsnät för de som inte kunnat arbeta ihop en skälig nivå. Om det skyddsnätet ska fungera och ge en dräglig pension måste även åldersgränsen för garantipensionen följa med de övriga. Att man gör ett undantag för de som börjar jobba väldigt tidigt och har många år i yrkeslivet bakom sig vid 65 är bra. Men att det blev just 44 år luktar typisk förhandlingskompromiss.

Grundskyddet förstärks genom att garantipensionen kompletteras med ett tilläggsbelopp och att taket för bostadstillägg höjs.

Kommentar: Ett av överenskommelsens bästa förslag. Detaljerna återstår, men det här kommer att betyda mycket för de med allra lägst pensioner, varav många är kvinnor. För många är tex höga boendekostnader och höjda kostnader för att ha bil i glesbygd riktigt tufft att klara på en låg pension.

Premiepensionen reformeras i grunden.  Det 30-punktsprogram Pensionsmyndigheten föreslog i våras genomförs i sin helhet, hållbarhetskrav införs och en tydlig huvudman får i uppdrag att professionellt upphandla fonder. En konsekvens är att antalet fonder kommer att ”minska avsevärt”.

Kommentar: Att premiepensionen är en riktigt bra och viktig del av pensions­systemet har jag skrivit om tidigare. Men systemet behöver renoveras rejält. Dels för att anpassa det till hur vi människor fungerar och dels för att bli av med det snusk, fiffel och procenteri som förekommit.

Pensionsgruppen skriver: ”Staten bör i större utsträckning ta ansvar  för att att premiepensionssystemet är konstruerat utifrån hur människor faktiskt agerar och inte utifrån hur man anser att de borde agera. Staten bör ta ansvar för att utfallet är rimligt och säkert, särskilt för den som inte väljer.”

Här är det uppenbart att staten inspirerats av hur avtalsparterna utformat tjänste­pensionerna. ”Aktiva val” kan inte vara ett självändamål utan fokus måste ligga på att åstadkomma bra pensioner. Den förändrade synen på vad premie­pensions­systemet ska leverera är en nykter omsvängning anpassad till hur vi människor faktiskt funkar. Systemet har hittills varit utformat för de 5 procent av befolkningen som är intresserade av kapitalplaceringar. De övriga 95 procenten har mest upplevt ångest inför detta enorma utbud och många har utlämnats åt oseriösa ”rådgivare” och telefonförsäljare. En professionell upphandling av vilka fonder som ska få erbjudas minskar dessutom risken för bedrägeri, fiffel och brottslighet och ökar tilltron till systemet.

Att stor vikt måste läggas vid ickevalet är också en lärdom som tycks ha dragits från tjänstepensionsområdet. De flesta har inte tid och ork att sätta sig in i alla de placeringsalternativ som står till buds utan vill ha hjälp att välja ett klokt förvalsalternativ, självklart med möjlighet att välja något annat om man vill.

LAS-åldern höjs år 2020 från 67 till 68 år och år 2023 till 69 år.

Annika Strandhäll och Per Bolund beskriver överenskommelsen

Kommentar: Det är rimligt att de som vill, orkar och kan arbeta längre också får möjlighet att gör det. Risken med förslaget är att arbetsgivare som är rädda för att inte kunna bli av med improduktiva äldre medarbetare blir (ännu) mindre benägna att anställa äldre arbetskraft. Det har Svenskt Näringsliv påpekat. För att i viss mån tillmötesgå dem blir möjligheten för arbetsgivare att säga upp arbetstagare utan saklig grund över LAS-åldern permanent. Attityder till äldre i yrkeslivet och möjlighet att anpassa arbetstider och innehåll i arbetet blir avgörande.

Ett partsråd skapas som knyts till Pensionsgruppen

Kommentar: Dialog mellan staten och arbetsmarknadens parter där lärdomar och erfarenheter kan utbytas är nödvändigt för att helheten ska bli bra. Samtidigt är det viktigt att det även fortsatt är parterna som ansvarar för tjänstepensionerna, inte staten. Tjänstepensionerna kan inte vara medicinen som ska bota sjukan i det allmänna pensionssystemet.

En forskningsnära delegation bildas för att främja en arbetsmarknad där äldre kommer till sin rätt och deras kompetens tas tillvara.

Kommentar: Klokt, om det leder till faktiska resultat.

Avdragsreglerna för tjänstepension ska ses över.

Kommentar: En bedrägligt luddig skrivning. Vill staten genom ändringar i avdragsrättsreglerna indirekt tvinga arbetsmarknadens parter att ändra tjänstepensionsvillkoren på statens villkor? Systemen måste hänga ihop, men staten ska inte lägga sig i de pensioner som förhandlats fram genom den fria förhandlingsrätten. Arbetsgivare och arbetstagare i samverkan har i 100 år tagit ansvar för tjänstepensionerna, och det har varit väldigt framgångsrikt. If it ain’t broke, don’t fix it.

Att man i översynen genom ändringar i Inkomstskattelagen vill möjliggöra paus i utbetalningar av tjänstepension och möjlighet att förlänga utbetalningstiden är däremot bra. Lagstiftaren ska möjliggöra ett längre arbetsliv, och här har de en möjlighet att göra det på en spelplan de äger.

Vad kostar kalaset?

Att åldersgränserna för A-kassa och sjukförsäkring följer med uppåt är helt nödvändigt, och det är bra att det klargörs att det blir så. Men mot bakgrund av det tvivlar jag på att reformen blir ”statsfinansiellt neutral” vilket man hoppas på i överenskommelsen. Vad ska människor göra som inte klarar av att arbeta längre? Genom att många kommer att arbeta längre minskar förvisso statens utgifter på vissa områden och skatte­intäkterna kan komma att öka. Men vad kommer det att stå på sista raden? Den som lever får se.

Det här saknar jag

I överenskommelsen skriver man att avgiften (egentligen inbetalningarna) till den allmänna pensionen ska ses över. Jag tycker att man borde ha gått längre. Om medborgarna ställer upp genom att arbeta ett par år längre borde staten matcha det genom att se till att inbetalningarna till systemet återställs till de 18,5 % som pensionssystemets egentligen bygger på istället för de ologiska 17,21 % som i praktiken gäller idag.

Jag undrar också varför man inte kommit till skott med att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att pausa uttag av tjänstepension för att tex återgå i arbete efter en tid som pensionär. Jag ser inga hinder för det. När jag tagit upp det med politikerna i pensionsgruppen har inte heller de haft några invändningar. Så varför vänta? En ändring skulle vara fördelaktig både för staten, för individen och för utbudet av erfaren arbetskraft.

För att uppnå ett längre arbetsliv och hållbara pensioner behöver fokus också sättas på inträdet på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv börjar tidigt. Det finns mycket att göra för att förmå svenska ungdomar att börja arbeta tidigare. Reformer inom studieväsendet, en ”plugga klart-bonus”, och bättre information om att ett sent inträde på arbetsmarknaden betyder ett sent utträde skulle till exempel betyda mycket. Här kan pensionsgruppen göra mer.

Sammanfattningsvis en väl godkänd om än inte perfekt reform. För att få helheten att fungera blir det intressant att se hur kollektivavtalsparterna kommer att reagera. Anpassningar kommer att behöva göras, och det finns förbättringar att införa även i tjänstepensionerna. Det återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Vad tycker du om överenskommelsen?