Viktigt och oviktigt för en bra pension

Publicerat den

Förra veckan besökte jag Linköpings Universitet. Försommarsverige visade sig från sin allra bästa sida och överallt på campusområdet låg värme­bölje­dåsiga studenter i det östgötska grön­gräset. För en liten stund var jag tillbaka i känslan från min egen studietid: att vara permanent tok­stressad och fullständigt bekymmers­fri på en och samma gång. Att vara student är verkligen speciellt.

Mitt i myllret träffade jag två studenter. De pluggar national­ekonomi med inriktning mot finans och ska nu skriva examensuppsats om flashkrascher. Det är en myt­omspunnen företeelse som handlar om att värdet på en aktie (eller ibland en hel marknad) under några sekunder eller maximalt några minuters tid av oklar anledning faller handlöst för att sedan återgå till sin ”normala” nivå. Deras grundfrågeställning till mig var om man som pensionssparare behöver oroa sig för flashkrascher. Nej, var mitt tydliga besked. Flashkrascher är visserligen intressanta att studera, men farliga för vanligt folks pensioner är de inte.

Vad är egentligen viktigt?

På vägen därifrån satt jag och tänkte på all oro som vi människor bär runt på i onödan. Jag tror att sorgligt mycket energi går åt till det. Därför: Här är några exempel på saker du inte behöver känna oro för – och några saker som du faktiskt behöver ha lite koll på – för att få en hyfsad pension.

Saker du kan sluta oroa dig för

Kommer pensionspengarna att ta slut? Nej. Svenska pensionsbolag har överlag väldigt bra marginaler för att kunna möta tuffa tider. Och den allmänna pensionen kommer inte heller att ”ta slut”. Om vi envisas med att gå i pension vid 65 trots att vi lever allt längre kommer pensionsnivåerna visserligen att krypa ner med någon procent med några års mellanrum, men pengarna kommer inte att ta slut.

Har jag valt exakt rätt Sverige-/Global-/USA-/Emerging markets-/XXX-fond? Det kan faktiskt ingen svara på – hur mycket expert man än är – eftersom ingen med säkerhet vet något om framtiden. Och hur ska man kunna pricka exakt rätt bland alla tusentals alternativ som finns? Själv tror jag på att hålla sig till välkända, stabila pensions- och fondbolag, att hålla avgifterna nere och att inte placera för ”smalt”. Gör man så behöver man inte noja. Då räcker det med att titta till sina pensionspengar någon gång om året så att inte pensions-/fondbolaget hittat på något tok. Däremellan – ta’t lugnt.

Kommer börsen att gå ner? Ja. Definitivt. Även om det börjar bli ganska länge sedan vi såg ett rejält ras kommer det med all sannolikhet att hända igen. Men det är ingen katastrof för din pension, åtminstone om du har några år kvar till pensionen. Det är helt naturligt att börsen pendlar upp och ner, och att försöka tajma börsens rörelser är extremt svårt. Jag har frågat flera mycket erfarna kapital­placerare om de kan läsa vart marknaderna är på väg, och de svarade likadant: Nej. De senaste 40 åren har det kanske funnits ett par, tre tillfällen då tecknen varit tydliga, inte fler. Det är grymt svårt att hoppa in och ut vid exakt rätt tillfälle. Det är bättre att följa med i dyningarna och ta det lugnt.

Saker du istället ska fokusera på

Kan du höja din lön? Det låter kanske som en dum fråga. Det vill väl alla? Men här pratar vi om din totala inkomst under hela yrkeslivet. Det är den som har betydelse för pensionen. Och då uppstår kanske möjligheter. Har du möjlighet att gå upp från del- till heltid? Kan du jobba något år längre? Kanske kan du extra­knäcka lite som pensionär? Eller jobba lite extra medan du studerar? Allt sånt fyller på säcken med pensionspengar. Dessutom kan det ge livserfarenhet och vänner för livet.

Har du tjänstepension? Drygt nio av tio anställda i Sverige har tjänste­pension. Tyvärr är det många som inte vet det, och många arbetsgivare är urusla på att berätta om det. Jag kan faktiskt inte fatta varför. Om jag köpte något till mina anställda varenda månad, år in och år ut, skulle jag vara superangelägen om att berätta det. Om du är osäker – fråga din arbetsgivare! Antingen har du en tjänste­pension, och då har du fått något att vara glad åt. Eller så har du det inte, och då är det viktigt att du sparar ordentligt själv istället.

Har du ett eget sparande? Alltför många svenskar har nästan inga marginaler alls i sin ekonomi. Om deras tvättmaskin går sönder eller om de blir sjuka en tid kommer de inte att ha råd med mat och hyra. Det orsakar stress och otrygghet. Därför är det viktigt att komma igång med ett regelbundet sparande redan tidigt i livet. Om du sparar några hundra­lappar i månaden blir det med tiden en bra buffert för tuffa tider. Om om lyckan står dig bi och du slipper de tuffa tiderna kommer du att ha ett riktigt bra tillskott till din pension en dag.

Alltså: Fokusera på basics. Försök att få ett jobb om du saknar det. När du har ett jobb, försök få upp lönen. Jobba om möjligt för arbetsgivare som erbjuder tjänstepension. Håll avgifterna nere. Och spara en slant för framtiden varje månad. Svårare än så behöver det inte vara.

Bloggförfattaren Staffan Ström

Avgifter åt upp halva Jennys pension

Publicerat den

Det här är historien om hur Jenny blev av med hälften av sina tjänstepensionspengar. Helt lagligt. Hon märkte det inte ens.

Den morgonen vaknade Jenny med ett leende. Idag skulle hon gå till sin nya arbetsplats för allra första gången. Hon kände lite, lite nervositet men mest av allt glädje.

Hon hade visserligen haft andra jobb förut, men bara enkla sommarjobb och några korta extrajobb medan hon pluggade. Nu var hon 25 år och skulle få sitt allra första riktiga jobb. Med passer­kort, jobbtelefon och en månadslön på tjugofem tusen. ”Och tjänstepension!” hade rekryteraren sagt. Jenny fnissade lite när hon tänkte på det. Tjänste­pension. Snacka om vuxenpoäng alltså! ”Det känns säkert jättekonstigt att tänka på pensionen redan nu, men du kommer faktiskt att hinna tjäna ihop 1,7 miljoner i tjänstepension om du jobbar till 65” hade rekryteraren fortsatt. ”Det blir nästan 10 000 i månaden utöver den allmänna pensionen.” Yeah right, som om jag skulle ha samma jobb hela livet, tänkte Jenny. Men nästan 2 miljoner i extra pension var ju inte fel.

Jenny väljer pensionsförvaltare

Efter några veckor på nya jobbet skulle Jenny bestämma hur hon skulle placera sina pensionspengar. Hon hade läst i tidningen att det där med låga avgifter var bra, så hon valde en fond med 0,5 procent i avgift. Det kändes bra.

Låt oss stanna upp lite här. Jenny valde alltså ett pensionssparande med ganska låg avgift, 0,5 procent. Men avgiften tas ut varje år, oavsett hur bra avkastningen har varit. Och varje krona som försvinner i avgift hade ju kunnat stå kvar och förränta sig i många, många år. Därför försvinner redan vid den här låga avgiftsnivån nästan 180 000 kronor ur Jennys pensionskapital längs vägen. Det gör att hennes pension blir 1 450 kronor lägre. Varje månad livet ut.

Prisbelönta fonder måste väl vara bra?

(Bilden är hämtad från en bildbank och föreställer inte kvinnan jag beskriver i texten.)

En månad senare är Jenny på banken. Efter att ha pratat konton och bolån en stund glider samtalet in på pension. ”Har du koll på dina pensions­placeringar?” frågar rådgivaren. ”Nja”, säger Jenny, ”jag har ju precis börjat jobba men jag valde nåt som verkade billigt och bra.” ”Vi har faktiskt fått pris för vår fondförvaltning. Jag kan ordna så att ditt sparande hamnar här hos oss” säger rådgivaren och ser väldigt trovärdig ut. När Jenny lämnar banken har hon börjat spara i en fond med 1,5 procents avgift istället.

Nu försvinner drygt 470 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker hennes pension med 3 750 kronor. Varje månad livet ut.

Tänk att slippa välja fonder själv …

Tre veckor senare ringer det i Jennys telefon. ”Hej Jenny!” säger en pigg röst. ”Jag ringer till dig eftersom det har hänt mycket med världens valutakurser på den senaste tiden. Har du koll på hur det påverkar ditt pensionssparande? ”Nej …” svarar Jenny och letar i minnet om hon har sett nåt om det där. ”Nä, du som är ung och ambitiös har säkert fullt upp med annat. Men det här är viktigt. Du har väl hört om alla fattig­pensionärer? Det gäller att se om sitt hus i tid” säger rösten i telefonen och fortsätter: ”Jag jobbar med att analysera massor av fonder från olika banker och pensions­bolag och flyttar sedan mina kunders pensionspengar till den som är bäst. Låter det intressant?” ”Eeehh … ja … det gör det väl …”svarar Jenny. ”Och det bästa av allt är att det är gratis. Jag får betalt av bankerna och pensions­bolagen för det här” säger telefonrösten. När Jenny lägger på luren känner hon sig som en riktig vinnare. Fond-i-fond. Hur smart är inte det?

Det telefonrösten ”glömde” att berätta är att fond-i-fonden kostar ytterligare en procentenhet i avgift utöver de under­liggande fonderna. Jenny betalar nu alltså 2,5 procent i avgift totalt. Det gör att drygt 700 000 kronor av Jennys pensionspengar kommer att försvinna längs vägen. Det sänker hennes pension med 5 400 kronor. Varje månad livet ut. Hon har alltså förlorat mer än hälften av sina tjänstepensionspengar jämfört med om hon inte hade betalat några avgifter alls. Och det läskiga är att hon inte ens märkt det.

Men kvalitet måste väl få kosta?

I den här rapporten har jag skrivit mer om vad som får pensionen att läcka och vad du kan göra åt det.

Så här lätt är det att alltså att bli av med hälften av sina pensions­pengar. Om inte de dyra förvaltarna lyckas betydligt mycket bättre med avkastningen år efter år efter år förstås. Och det är knappast troligt. För det räcker inte med att de är bättre än alla sina konkurrenter som försöker göra samma sak – de måste dessutom förvalta ikapp avgiftsavståndet. Det är som att springa i uppförsbacke medan konkurrenterna springer på plan mark. I 40 år i sträck.

Nej, ett pensionssparande blir inte bättre bara för att det är dyrt. Det är som med bolånet: Det blir inte heller bättre av att det är dyrt.

Ofta är det värre. Mycket värre.

Historien om Jenny är påhittad men varken osannolik eller ovanlig. Därför brukar jag berätta den när jag är ute och föreläser om pensioner. Och så här långt i berättelsen brukar de som lyssnar vara ganska upprörda över hur lätt det är att bli blåst på sina pengar. Då fortsätter jag:

Hur skulle det se ut om Jenny tjänade lite mer? Låt oss leka med tanken att Jenny hade fått sitt första jobb vid 30 års ålder istället och att hon då hade fått en lön på 45 000 kronor. Då skulle en avgift på 2,5 procent äta upp 2 miljoner kronor av hennes pensionspengar och sänka hennes pension med 16 200 kronor. Varje månad livet ut!  

Att få ner avgiften på ditt pensionssparande kan vara ditt livs bästa affär. Och tumregeln är enkel: Upp till 0,5 procent i avgift är ok. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent i avgift är riktigt dyrt.

Här kan du testa själv hur stor effekt avgiften. Och läs gärna ett av mina tidigare inlägg om du vill veta mer om höga avgifter. 

Bloggförfattaren Staffan Ström

Den blicken glömmer jag inte

Publicerat den

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

 

 

 

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?