Höjd skatt på ISK – precis så dumt som det låter

Publicerat den

Just när många oroar sig över hushållens skuldsättning vill regeringen och Vänsterpartiet göra det mindre förmånligt att spara. Det låter galet och det är det också.

Ulla, min Ulla,

säj, får jag dig bjuda

på några tankar

för nu blev det fel

 

(Fritt efter Fredmans epistel n:o 71)

 

I lördags presenterade Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson ett förslag om att skatten på sparande på investeringssparkonto och i kapital­försäkring ska höjas nästa år. Investerings­sparkonto, eller ISK som det ofta förkortas, infördes år 2012. Sedan dess har drygt 1,8 miljoner svenskar öppnat 2,2 miljoner konton, enligt Skatteverket. På kort tid har ISK alltså blivit ett sätt för många att börja spara ihop en slant till tuffare tider eller för att starta ett sparande åt sina barn. 

Men nu vill regeringen och Vänsterpartiet alltså höja skatten på sparande, och skickar därmed en tydlig signal om att sparsamhet ska bli mindre lönsamt. Att låna däremot fortsätter att vara historiskt förmånligt. Spara är dumt, slösa är toppen.

Jag är ledsen Ulla, men det här är en riktigt dålig idé. Det är mer av sparande och ansvar för framtiden vi behöver, inte mindre.

Skatt även när värdet sjunker

Skattehöjningen förväntas dra in 790 miljoner kronor till statskassan. Det ska ske genom att skatten på spar­pengarna blir statslåneräntan plus en procentenhet istället för, som idag, statslåneräntan plus 0,75 procent­enheter. De som försvarar förslaget menar att skattehöjningen är liten och att det fortfarande är fördelaktigt att spara i ISK. Men då ska man minnas att detta är en schablonskatt som tas ut varje år och inte bara de år när värdet på sparpengarna ökat. Också ett år när tillgångarna krymper vill staten ha sitt. Och tror du att staten kommer att sänka skatten när statslåneräntan tickar uppåt mot normalare nivåer igen? Glöm det, säger jag.

Allvarligast är ändå signalen man skickar. Och det just när vanligt folk hittat till en sparform man känner sig trygg med. Det tog inte många timmar efter Ullas uttalande i tidningarna innan den första av mina vänner hörde av sig till mig. ”Jaha, vad ska jag göra nu då? Ska jag avsluta ISK-kontot och börja leta efter nåt nytt nu? Jag orkar inte med alla förändringar hela tiden. Varför ska det vara så svårt och dyrt att spara?”, skrev hon. Jag förstår henne. Det är ju inte länge sedan politikerna satte stopp för sparande i privata pensions­försäkringar och hänvisade till ISK istället. Hur ska de ha det egentligen? 

En jämlikhetsreform?

I pressmeddelandet påstår Ulla också att förslaget har positiva effekter för jämlikheten. ”Det är en träffsäker och bra reform på det sättet att den riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster, varav en majoritet i gruppen är män”, säger Ulla Andersson.

Jag påstår att det är helt fel. Välbeställda män (och kvinnor!) har nämligen alltid erbjudits, och kommer alltid att erbjudas, förmånliga sätt att spara. Har man tillräckligt med pengar bjuds man på cappuccino, skatte­planering och exotiska investerings­förslag av blanka kostymer i bankernas och försäkrings­förmedlarnas finrum. De riktigt rika behöver inga ISK-konton. Det räcker faktiskt med att tjäna mer än 40 000 kronor så kan man kringgå skattehöjningen genom att spara via löneväxling istället.

Nej, ISK-kontot finns till för att vardagshjältarna – förskollärarna, poliserna, barnmorskorna och butiksbiträdena – också ska kunna spara på ett fördelaktigt sätt. Utan tillgång till Private bankers och fiff(l)iga skatteupplägg. Varför vill Vänsterpartiet, av alla partier, försämra för dem? Obegripligt.

Heja ISK!

Protesterna mot förslaget har så här långt varit starka, och jag hoppas att kritiken fortsätter att vara så hård att regeringen inser sitt misstag och drar tillbaka förslaget. ISK och kapitalförsäkring är två populära sparformer som lockat miljontals helt vanliga svenskar, och att lägga krokben för dem är inte vettigt på en enda fläck. Nu mer än någonsin behöver vi uppmuntra sparsamhet och att vilja ta ansvar för sin framtid. Det är Spara, inte Slösa, som är hjältinnan!

 


(Spara och Slösa är en svensk serie som under åren 1926–1963 tecknades av Birgitta Lilliehöök för tidningen Lyckoslanten, Sparbankens tidning för barn. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed i slutänden unna sig något fint som hon vill ha, vilket inte Slösa kan.)

Totte går till tandläkaren

Publicerat den

Det finns saker man gör för att man tycker om att göra det. Och så finns det saker man gör för att man måste. I nöd och lust. Eller av nöd med olust, snarare.

Jag var hos tandläkaren häromdagen. Det började som det alltid gör: Med att jag stod framför lådan med skoskydd och försökte bedöma om mina skor var torra nog för att jag skulle strunta i skoskydden eller om jag lydigt skulle trä på de prassliga blå plastpåsarna. Jag sneglade på hur de andra i väntrummet hade gjort. 2-1 till dem som hade struntat i skoskydd. Jag kände mig vild och modig och struntade i skoskydd jag också. Men lite läskigt var det. Tänk om den sammanbitna receptionisten skulle bli arg? Sneglade hon inte lite konstigt på mig?

Sen satte jag mig i väntrummets sträva ljusblå soffa. Ingen av de tre andra i väntrummet hälsade. Inte jag heller. Jag tog upp en av vältummade tidningarna som låg på glasbordet framför oss. Det var ett nummer av Allt om trädgård. Jaha, sånt kan man tydligen också göra tidningar om, tänkte jag och bläddrade lite. Vad ska man annars göra när man sitter där? Snegla på de andra? Uteslutet. De kan ju tro att jag är en idiot. Eller farlig. Eller både och.

Då blir det obehagligt på riktigt

Plötsligt drabbades jag av ett obestämt obehag. Först kunde jag inte komma på var det kom ifrån, men efter en stund trillade polletten ner: Från ett par högtalare förrädiskt dolda i taket strömmade svag musik ner emot oss. Det var en sån där oförarglig musik som ska passa alla och som man liksom känner igen fast man aldrig har hört den förut. Jag slogs av att den nog var avsedd att vara lugnande, och det gjorde mig riktigt obekväm. För om man behöver lugnas finns det ju något farligt i närheten, eller hur?

Det lustiga är att jag inte alls har tandläkarskräck. Visst var det lite obehagligt någon enstaka gång när jag var liten, men på senare år har det aldrig gjort ont. Med tiden har det istället blivit kostnaden jag fasar för. Med lite otur försvinner ju både semester- och fredagsmyskassan på en timme eller två i tandläkarstolen.

Tandläkarstolen, ja. En kvart senare satt jag i den. Eller snarare: jag låg i den tvärt bakåtlutad med käften uppspärrad, fullt upptagen med att inte stirra in i tandsköterskans näsborrar. Och där någonstans – med en geggigt, våfflat pappersark över skjortbröstet och med salivsugen hängandes i mungipan – gick det upp för mig: Det är nog såhär de flesta känner för sitt pensionssparande. Man vet ju att det är viktigt att sköta sin munhälsa och sina besparingar, men det är banne mig inte kul. Man har inte direkt bett om det. Men man vet att man måste. Och man vet att det kommer att kännas bra när det är klart. Lite vuxet sådär. Men just nu? Näe …

Kung Keno?

Så kom tandläkaren in i rummet och tog över en stund. Medan han skrapade på tänderna (med en sån där stålmojäng som man uppfattar som en kofot när man har den i munnen men som ser ut som en synål när han tar ut den) läste han över mitt huvud upp obegripliga sifferkombinationer för sköterskan. Jag fattade inte ett skvatt. Men jag tror och hoppas att det handlade om mina tänder. (Det kan ha varit veckans Kenodragning han läste upp, men jag tror inte det.) Sådär låter nog jag när jag föreläser om pensionsförsäkring ibland, tänkte jag. Huvva! Jag måste fråga nån nästa gång om det låter sådär, bestämde jag mig för.

Efter lite skrap och polering här och där var jag färdig. Under 45 minuter hade jag bokstavligen släppt in en vilt främmande människa i mitt inre, och den människan ville nu ha 1 360 kronor för besväret. Var det dyrt eller billigt? Jag hade inte en aning. Se där en annan parallell, tänkte jag. De flesta har nog inte en susning om huruvida 1,3 % är dyrt eller billigt för en fond. Inte ens tandläkaren, tänkte jag och dämpade ett elakt leende. Det gör ju att de här båda branscherna är rena drömmen för bedragare. Om kunden inte vet vad som är dyrt kan man ta betalt lite som man vill. För fixa tänderna måste man ju. Och pensionsspara. Det gäller att gå till nån man litar på.

Äntligen!

När jag klev ut i dagsljuset igen kände jag mig lättad. Tungan spelade över tandraden och kände mig nöjd över att äntligen ha kommit iväg till tandläkaren. Nu har jag det gjort, tänkte jag. Nu behöver jag inte tänka mer på det på ett år eller två. Men det var väldigt dyrt … Blev jag inte lite lurad ändå? Jag slog tanken åt sidan och började gå hemåt. Man kanske skulle se över pensionen?

Öh, klipp dig och skaffa ett jobb!

Publicerat den

Den som är ung idag kommer bara att få 40 % av sin lön i allmän pension. Är det rimligt? Vems ansvar är det egentligen att se till att vi får schyssta pensioner?

Minns du valrörelsen 2014? Då var pensionsfrågan inte vidare het. Istället var det skolan, sjukvården och jobben som intresserade väljarna mest. Mycket talar väl för att de tre frågorna kommer att ligga högt även 2018, men pensionsfrågan stiger på listorna just nu. Jag tror att det beror på tre saker.

För det första: De äldre har blivit en allt större och allt mer inflytelserik väljargrupp. I det senaste riksdagsvalet var drygt 1,9 miljoner eller lite drygt var fjärde väljare 65 år eller äldre. Jämfört med 2002 hade seniorväljarna blivit drygt 600 000 fler, och i valet 2018 kommer de att vara ännu fler. Dessutom är de allt mer välorganiserade. Under årets Almedalsvecka samverkade till exempel Sveriges tre största pensionärs­organisationer (PRO, SPF Seniorerna och SKPF) för första gången. Silverrävarna visar att de är en politisk kraft att räkna med och att de är beredda att sätta tryck på politikerna för att få gehör för sina frågor.

För det andra: Det skrivs och talas allt mer om pensioner. Kvällstidningarna har pensioner på löpsedlarna var och varannan vecka numera, och fackförbund och arbetsgivare vittnar om att de får allt fler frågor om pension. Inte minst från de unga. De vill veta hur pensionssystemet fungerar så att de inte fattar fel karriärbeslut, och de vill ”maxa sin pension”, för att låna en vanlig formulering från kvällstidningarna.

Och för det tredje: Den allmänna pensionen (bottenvåningen i pensionspyramiden som kommer i ett orange kuvert en gång om året du vet) klarar inte av att kompensera för att vi lever allt längre. Livslängdsökningen är snabb just nu. För varje dygn som går lever vi 3,5 timme längre! Det är ju en fantastisk utveckling. Men om vi envisas med att gå i pension just vid 65 års ålder (som våra föräldrar gjorde och deras föräldrar före dem), då blir det knepigare. Det kostar rejält mycket mer att vara pensionär i 30 år än i 20!

Längre liv men mindre stålar

För 20 år sedan brukade man räkna med att den allmänna pensionen skulle bli ungefär 55 procent av den lön man hade haft när man arbetade. Den som hade haft jobb med tjänstepension kunde räkna med ungefär 10 procentenheter till. Totalt omkring 65 procent av lönen alltså.

Den siffran har minskat på senare tid. Till stor del på grund av att vi lever allt längre och att pensionspengarna därför måste delas upp på fler utbetalningsår. Den som fyller 65 år i år kan räkna med ungefär 50 procent av lönen i allmän pension. Och eftersom de unga förväntas leva ännu längre sjunker siffran för varje årskull.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%

Att leva på mindre än 50 % av sin lön är varken kul eller lätt. Det kan väl funka någon enstaka månad efter en tuff semester eller julhelg, men att göra det resten av livet känns … sådär. Testa gärna ett par månader!

Vad kan politikerna göra?

1. Höja pensionsåldern

Att höja pensionsåldern är inte populärt, för att uttrycka det milt. Och det finns faktiskt ingen pensionsålder i den allmänna pensionen längre. Vi bestämmer själva när vi vill börja ta ut pensionen. Men 65-årsdagen sitter djupt rotad i oss, trots att staten med kampanjer och skatterabatter lockar oss att jobba några år till. Det är en riktigt bra affär för den som orkar. En bra tumregel är att ett extra år på jobbet höjer pensionen med 1 000 kronor i månaden. Men för den som är utsliten av sitt jobb eller inte haft något jobb på länge är den dörren förstås stängd. Räkna ändå med fler politiska förslag inom kort för att få oss att jobba längre.

2. Höja inbetalningarna till den allmänna pensionen

Det är såklart ett sätt. Men det tar många år innan en sådan reform ger effekt, och det är dyrt. Jättedyrt. Dessutom ökar det kostnaderna för att anställa vilket redan idag är dyrt i Sverige. Jag tycker att vi ska börja skruva upp inbetalningarna. Men det är ingen quickfix, och ökade inbetalningar bör kombineras med en översyn av skattesystemet.

3. Uppmuntra folk att spara mer privat

Det är också en bra idé. Idag är det historiskt billigt att låna pengar, men inte historiskt lönsamt att spara. Den sänder ganska konstiga signaler. Det behövs helt klart starkare incitament för att spara privat. Men alla kommer inte att ha själv­disciplin att göra det, oavsett hur förmånligt det blir. Risken är att de redan sparsamma sparar ännu mer medan vi slarvpellar inte påverkas alls. Då växer klyftorna och staten får lik förbaskat rädda den som inte får pengarna att räcka under slutet av livet.

4. Hoppas att tjänstepensionerna ska lösa problemet

Den utvägen hör jag allt oftare från politiskt håll. ”Mmm”, säger de, ”den allmänna pensionen kommer inte att bli lika hög i framtiden. Men mer än 90 procent av svenskarna har ju tjänstepension, och de pengarna växer snabbare så på totalen ser det ändå rätt bra ut.” På ett SNS-seminarium jag besökte i våras sa socialförsäkrings­ministerns statssekreterare t.o.m. att man från politiskt håll numera betraktar tjänstepensionerna som en del av socialförsäkringssystemet. Då blev det lite dålig stämning. I rummet satt nämligen en massa fackförenings- och arbetsgivarfolk som i tuffa förhandlingar kommit överens om att avstå pengar ur sina lönekuvert och resultaträkningar för att ge de anställda en särskild pensionsförmån. Och nu kom staten och sa ”Bra gjort hörrni, då kan ju vi i staten tagga ner lite”.

Visst ser det bättre ut om vi adderar tjänstepension till helhetsbilden. Mycket bättre.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%
Tjänste­pension 18% 17% 17% 16%
Totalt 64% 62% 60% 58%

Men ska inte staten se till att alla som lever i Sverige får en värdig ålderdom? Är det ok att staten säger ”Klipp dig och skaffa ett jobb! Med tjänstepension såklart. Annars blir det tufft sörru.” Jag tycker inte det. Det är inte schysst mot alla de kulturarbetare, egenföretagare, säsongsarbetare, arbetslösa och andra som inget hellre vill än att ha en stadig inkomst. Och tjänstepension kan de bara drömma om.

Tjänstepension är en guldklimp för den som omfattas av den, men staten kan inte börja förutsätta att alla omfattas. För så ser verkligheten inte ut.

 


(Siffrorna i tabellerna är hämtade från Pensionsmyndighetens typfallsmodell. Exempelpersonen är en privattjänsteman som börjar arbeta vid 23 års ålder, har en månadslön på 35 000 kronor och har tjänstepensionen ITP1. Den årliga inflationen antas vara 2 %.)