Dags att stoppa snusket i premiepensionen

Postat

Hur kunde våra premiepensionspengar få bli ett lättillgängligt riskkapital för ljusskygga fondfräsare? Och varför behövdes det en rejäl skandal för att upptäcka det vi varnat för i många år?

Det pratas och skrivs mycket om premiepensionen nu. Det är bra. Under alltför många år var det nästan ingen som pratade om den. Den var istället bara ett dåligt samvete som svävade över många svenskars köksbord. ”Det där, ja. Suck. Jag ska ta tag i min pension snart, jag lovar. Men inte just idag”. Känner du igen dig? Så har många tänkt och – menar jag  – därmed gått runt med en massa pensionsångest helt i onödan. För hur kan det komma sig att hundra tusen på bankontot skulle göra de flesta alldeles spralliga av glädje medan hundra tusen på pensionskontot bara väcker ångest? Jag har en teori om det, men det återkommer jag till i ett kommande blogginlägg.

Idag vill jag istället fokusera på det snusk som förekommer i premiepensionssystemet och varför ingen gjort något åt det. Förrän nu.

Det är viktigt att minnas att merparten av alla pensionsfonder är seriösa och gör ett bra jobb. Men få har nog missat skriverierna om Falcon Funds och Allra. Även om det återstår en del arbete med att reda ut vad som hänt i de här bolagen luktar det rejält illa. Väloljade säljare har via aggressiv telefonförsäljning fått in enorma pengar i fonder som haft en minst sagt oklar konstruktion och styrning. Människors pensionspengar har åkt fram och tillbaka över världen, och när byxorna till slut drogs ner på de ansvariga visste de inte riktigt vart pengarna hade tagit vägen och vem som hade tjänat pengar på vem och vad. De stackare som hamnade i klorna på Falcon Funds verkar ha blivit blåsta på 700 miljoner kronor. Det spektakulära helikopterrånet som resulterade i ett byte på 39 miljoner framstår plötsligt som rena pojkstrecket.

Hög tid för lite ordning på torpet

Jag blir rent ut sagt förbannad på att vanliga människors pensionspengar tycks ha försvunnit till rena bedragare. Men det är också rätt upprörande hur enkelt det har varit att kunna starta fondverksamhet och på så sätt komma åt de hundratals miljarder kronor som finns i premiepensionssystemet. Det har nämligen inte krävts någon egentlig erfarenhet av kapitalförvaltning. Inte heller någon historik av goda resultat eller vana vid rapportering till tillsynsmyndigheter. Inte heller har det funnits tuffa regler för hur de här fonderna får marknadsföras. Det har varit för dålig ordning på torpet helt enkelt. Och alldeles för lätt för figurer med risig moral och/eller för dålig ordning på sin verksamhet att komma åt våra premiepensionspengar.

Det är faktiskt inte rimligt att rena rookies har tillåtits att använda svenska pensionssparares surt förvärvade pengar som startkapital. En av de viktigaste åtgärder som Pensionsmyndigheten nu föreslår är därför att den som vill erbjuda fonder inom premiepensionen först måste bevisa sin duglighet i andra sammanhang. Då finns det en historik att titta på, och man kan förvänta sig någon form av rutin av den man anförtror sina pengar. Det är sannerligen inte för mycket begärt.

Är det synd om finansbranschen?

Med de åtgärder som Pensionsmyndigheten föreslår kan antalet valbara fonder minska från dagens 839 fonder till någonstans mellan 400 och 600, bedömer de. ”Men blir det inte synd om finansbranschen då?”, undrar någon. (Det finns faktiskt de som resonerar så.) Jo, några nystartade fonder tvingas kanske lägga ner trots att de gör ett bra jobb. Och några arbetstillfällen kanske försvinner. Men för vem är pensionssystemet till egentligen? På vissa seminarier jag har besökt har det låtit som att finansbranschens behov av att starta ytterligare en femtioelfte fond är viktigare än pensionsspararnas trygghet. Så kan vi inte ha det. Det finns några näringar där samhället ska ställa stenhårda krav på den som vill leverera till oss medborgare, även om det inskränker utbudet och intjäningsmöjligheterna en smula. Våra livsmedel och läkemedel hanteras så. Våra pensioner är värda samma höga skyddsnivå.

Om staten bjuder in till ett smörgåsbord som det ligger 860 miljarder kronor på kommer det nämligen ofelbart att attrahera en och annan figur med ohederliga avsikter. Det borde man ha anat för länge sedan. Tecken i skyn har knappast saknats. Många av oss som emellanåt har sett pensionsbranschens fula baksidor har under lång tid försökt uppmärksamma politiker och myndigheter på vad höga avgifter, provisioner och fula säljmetoder kan leda till. Uppenbarligen har vi inte gjort det tillräckligt bra. Istället krävdes det en rejäl smäll i form av Falcon Funds och Allra för att myndigheterna skulle dra i nödbromsen. Men nu är det gjort, och bättre sent är aldrig.

Kasta inte ut barnet med badvattnet!

Mot bakgrund av det som hänt finns det vissa som på fullt allvar vill slopa hela premiepensionen och istället föra över pengarna till den allmänna pensionens andra del, inkomstpensionen. Det vore en riktigt dålig affär, och dessutom en stöld från de unga av närmast historiska mått. I morgon ska jag förklara hur jag menar.

Pojken som ingen ville ha

Postat

Det började som en oskyldig flört bakom en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm. Men när äventyret var över kom verkligheten ikapp. Vem skulle ta hand om det barn hon själv inte hade råd att ta hand om? Finns det någon som bryr sig om en oäkting?

Var ska man börja om inte från början?

I år fyller Alecta 100 år. Det har fått mig att fundera en hel del på hur det var att leva i Sverige i början av det förra seklet. På många sätt var Sverige helt annorlunda då. De flesta var självförsörjande bönder och odlade sin täppa ungefär som deras förfäder och förmödrar hade gjort i generationer före dem.

Men industrisamhället var på ingång och Sverige började så smått ta till sig mer och mer av det nya. I städernas utkanter växte fabriksskorstenar upp, och allt fler började ”gå till jobbet”. Tidigare hade ju de flesta jobbat i sitt hem eller bott på jobbet, hur man nu vill se det. Bara några få som prästen, läkaren, officeren och läraren var vana vid att lämna hemmet om dagarna. Förutom sjömännen, rallarna och soldaterna förstås. De var vana vid att resa långt och länge och deras familjer visste att det skulle dröja innan de kom tillbaka. Om de kom tillbaka över huvud taget.

I den här miljön föddes min morfar Stig ”Stickan” Ericson. Egentligen var det nog inte meningen att han skulle bli till över huvud taget. Han blev snarare resultatet av en stark men kortvarig romans mellan en man och en ung kvinna som arbetade i en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm i början av 1910-talet. Ett sådant förhållande var förstås en skandal på den tiden och därför står det ”fader okänd” i födelsebeviset. Vad skulle en fattig ung kvinna som hon göra med det barn hon inte hade råd att ta hand om? Samhällets skyddsnät var få och svaga, och den sociala kontrollen var hård. Pojken måste bort helt enkelt. Fort.

När Stickan bara var några dagar gammal blev han därför bortlämnad till en kvinna som försörjde sig genom att ta hand om oönskade barn. I en enkel lägenhet på Hantverkargatan mitt på Kungsholmen tog hon hand om så många barn lägenheten kunde rymma. Fattigdomen var utbredd i Stockholm och oäktingarna stod långt ner på samhällsstegen. Hon saknade sannerligen inte kunder, men betalningsförmågan var svag. När sedan det första världskriget bröt ut kring Stickans ettårsdag fick hon allt svårare att ge alla barn tillräckligt att äta. ”Min älskade fostermor”, brukade Stickan säga om Augusta. ”Änglamakerska”, viskade elaka tungor säkert bakom hennes rygg.

Trygghet växer när den delas

Varför berättar jag om Stickan och misären i Sverige i början av 1900-talet? Jo, därför att hans öde är ett bevis på något mycket grundläggande mänskligt och högst aktuellt: Att ingen människa överlever på egen hand. Under vissa perioder i livet är vi alla beroende av att ha någon att ty oss till. Någon som ser till att vi får kläder på kroppen och mat i magen. Som ger oss en kram emellanåt och som ger oss ork att gå upp på morgonen. Som tar hand om oss tills vi får styrka nog att ta hand om oss själva och, så småningom, kanske någon annan.

På många håll i världen ser det fortfarande ut som det gjorde i Sverige 1914. Man är beroende av släkten, klanen eller kanske en räddande fostermor. Men i Sverige ser det inte riktigt ut så längre. Självklart är vi beroende av våra närmaste på många sätt och kommer så alltid att vara. Men mycket av det mänskliga omhändertagandet institutionaliserades i Sverige under 1900-talet. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat som förr var en angelägenhet för familjen förväntar vi oss nu att samhället ska stå för.

Är det bra eller dåligt? Det kan man ha många olika tankar kring. Klart är i alla fall att vårt sätt att organisera omhändertagandet har inneburit en större effektivitet, på gott och ont. Och vårt moderna sätt att tänka och verka är helt klart till fördel för alla dem som inte har något familj omkring sig. Men hur säkerställer vi att människovärdet inte kommer i skymundan? Hur ser vi på de gamla som blir allt fler? Hur fördelar vi ansvaret för välfärden mellan individen, staten och andra aktörer? I vilken utsträckning ska människor själva få ta ansvar för omfattning och finansiering av sin välfärd, och hur mycket ska vi lösa gemensamt? Det och mycket annat kommer jag att skriva om på den här bloggen.

Välkommen till Staffans ström!

 

 

 

(Det gick förresten bra för Stickan. Han kom med tiden att bli väldigt fäst vid sin fostermor och när hon dog många år senare vakade han vid hennes dödsbädd. Han fick senare två egna barn, fyra barnbarn och ett spännande liv som handelsresande. I slutet av sitt liv blev han också min allra bästa vän.)