Låt inte fifflarna slå ihjäl premiepensionen

Postat

Igår skrev jag om det snusk med våra premiepensionspengar som upptäckts under våren. Men varför finns premiepensionen om det nu är så lätt att fiffla med den, och är det inte dags att helt enkelt slopa den? Verkligen inte! Det vore ett stort misstag.

Premiepensionen behöver verkligen styras upp och renoveras. Rejält. Inte minst mot bakgrund av det jag skrev om igår. Men att slopa den vore rent galet. Låt oss titta på de tre huvudsakliga anledningarna till att premiepensionen finns:

1.

Att ge oss medborgare en möjlighet att själva välja risknivå och placeringsinriktning för en del av våra pensionspengar. Om vi vill. Det är också helt ok att låta bli att välja. Då får vi en premiepensionsfond som staten utformat och som är riktigt bra.

2.

Att sprida riskerna. Den klart största delen av den allmänna pensionen – inkomstpensionen – är helt beroende av hur det går för svensk ekonomi. Premiepensionen däremot kan växa i takt med många marknader runt om i världen. På så sätt ligger inte alla pensionsägg i samma korg.

3.

Att möjliggöra mer risk i sparandet. Det låter helt galet för den som inte är van vid ekonomernas fikonspråk. Man vill väl inte riskera sina pensionspengar?! Jo, det vill man faktiskt. Lite grann. Och det är inte så farligt som det låter. Om du inte tar någon risk alls i dina placeringar har du nämligen heller ingen chans till bra värdeutveckling. Genom att ta lite mera risk – och vara ok med att värdet svänger lite upp och ner på vägen fram – får du en betydligt bättre chans till bra värdeutveckling och därmed en bättre pension. Mer om det lite längre ner.

Därför vore det galet att slopa premiepensionen

1.

Vad alltför få känner till är att merparten av de pensionspengar vi idag sliter ihop inte samlas ihop någonstans. De går istället direkt ut till dagens pensionärer. Vad vi yrkesverksamma får är en ”pensionsrätt”, en fordran på framtida generationer. Vi försörjer dagens pensionärer med vårt arbete, och våra barn och barnbarn ska en dag försörja oss. Så har pensioner visserligen alltid fungerat, men det finns klara risker med att uteslutande lita på det. Vad vi en dag ska leva på blir nämligen helt beroende av framtida politiska beslut och framtida generationers betalningsvilja och -förmåga. I premiepensionen har vi börjat spara ihop ”riktiga pengar” och minskar på så sätt risken för framtida politisk klåfingrighet. Dessutom avlastar vi våra barns framtida betalningsansvar en smula.

2.

För 20 år sedan gav den allmänna pensionen omkring 55 % av den tidigare lönen för en normalinkomsttagare. Den siffran har sjunkit och ligger numera kring 45 %. Det beror till största delen på att vi lever längre och att pengarna därför ska räcka under fler år. Om livslängden fortsätter att öka kommer siffran att sjunka ytterligare (om vi envisas med att gå i pension vid just 65 år). Och långsiktigt tillkommer tyvärr ytterligare ett bekymmer: De som har rätt till pensionsutbetalningar blir fler och fler i förhållande till de yrkesverksamma som ska betala in till systemet. Genom att börja sätta av ”riktiga pengar” minskar vi alltså både politiska och demografiska risker.

3.

Om premiepensionen helt skulle slopas och pengarna istället skulle föras över till inkomstpensionen skulle robustheten öka och den så kallade bromsen inte behöva slå till lika ofta, menar till exempel LO. Det stämmer. Men det skulle i praktiken innebära att vi beslagtar de ungas pensioner för att kortsiktigt hålla dagens pensioner på en ”konstgjort” hög nivå. Jag förstår att det kan låta provocerande för den som sliter med att få pensionspengarna att räcka hela månaden. Men vi kan inte med berått mod slå sönder våra barns spargrisar för att leva på deras pengar. Situationen för de pensionärer som idag har det allra tuffast ekonomiskt behöver absolut stärkas. Men det ska göras genom väl underbyggda politiska beslut och prioriteringar – inte genom att konfiskera de ungas pensioner. De kommer att behöva premiepensionspengarna i sina spargrisar en dag – tro mig!

4.

Premiepensionen är smart eftersom den drar nytta av det Albert Einstein kallade världens åttonde underverk: Ränta på ränta-effekten. Genom att sätta av pengar idag som kan förränta sig i flera decennier framöver kommer dagens unga att få turboeffekt på sina pensioner. Och det behövs. Många av dem att leva gott och väl över sin 100-årsdag, och för det krävs rejält med kapital. Genom att låta ränta på ränta-effekten göra sitt på vägen dit avlastas statens åtaganden på sikt. Det är en bra affär för staten och därmed för framtidens skattebetalare. Inklusive pensionärerna.

5.

Sist men verkligen inte minst – premiepensionen har givit oss högre pensioner. Trots inslag av höga avgifter och fulsälj! 99 % av de pengar som varit investerade i någon av premiepensionsfonderna sedan start har vuxit mer än inkomstpensionen. Premiepensionens genomsnittliga årsavkastning sedan start är 6,7 procent. Samma siffra för inkomstpensionen är 3,0 procent. Utan premiepensionen hade vi alltså haft lägre pensioner. Och ändå vill LO slopa den? Obegripligt.

För Sverige – i tiden

Premiepensionen behövs alltså. Men den måste regleras stenhårt så att det inte går att fiffla med våra pensionspengar. Och den måste utformas på ett sätt som gör att nyttan för oss medborgare alltid kommer i första rummet.

Därför har Pensionsmyndigheten under våren arbetat fram ett trettiotal förslag till åtgärder som ska stärka konsumentskyddet. I början av juni lämnades förslagen över till regeringen för vidare hantering inom riksdagens pensionsgrupp. Några av de viktigaste förslagen är:

      • Krav på minst tre års historik för fondbolag och fonder
      • Krav på ett visst förvaltat kapital (500 miljoner kronor) innan fonden får erbjudas på Pensionsmyndighetens fondtorg
      • Krav på att max hälften av pengarna i en fond får komma från premiepensionen.
      • Krav på egenhändig underskrift vid fondbyte
      • Förbud mot telefonförsäljning av premiepensionsfonder
      • Utvecklad strategisk samverkan mellan Pensionsmyndigheten, Konsumentverket, Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten

Alla de här förslagen är vettiga menar jag. Man kan (och bör) diskutera detaljer i förslaget. Det viktiga är att staten återtar kontrollen över det system som vi medborgare faktiskt (på goda grunder) är tvingade att använda oss av. Med rätt nivå på konsumentskyddet är premiepensionen en alldeles utmärkt trädgård att odla pensioner i. Om det görs varsamt och av trädgårdsmästare vi kan lita på.

Premiepensionen är död. Länge leve premiepensionen!

 

(Läs gärna Pensionsmyndighetens förslag till stärkt konsumentskydd)

Dags att stoppa snusket i premiepensionen

Postat

Hur kunde våra premiepensionspengar få bli ett lättillgängligt riskkapital för ljusskygga fondfräsare? Och varför behövdes det en rejäl skandal för att upptäcka det vi varnat för i många år?

Det pratas och skrivs mycket om premiepensionen nu. Det är bra. Under alltför många år var det nästan ingen som pratade om den. Den var istället bara ett dåligt samvete som svävade över många svenskars köksbord. ”Det där, ja. Suck. Jag ska ta tag i min pension snart, jag lovar. Men inte just idag”. Känner du igen dig? Så har många tänkt och – menar jag  – därmed gått runt med en massa pensionsångest helt i onödan. För hur kan det komma sig att hundra tusen på bankontot skulle göra de flesta alldeles spralliga av glädje medan hundra tusen på pensionskontot bara väcker ångest? Jag har en teori om det, men det återkommer jag till i ett kommande blogginlägg.

Idag vill jag istället fokusera på det snusk som förekommer i premiepensionssystemet och varför ingen gjort något åt det. Förrän nu.

Det är viktigt att minnas att merparten av alla pensionsfonder är seriösa och gör ett bra jobb. Men få har nog missat skriverierna om Falcon Funds och Allra. Även om det återstår en del arbete med att reda ut vad som hänt i de här bolagen luktar det rejält illa. Väloljade säljare har via aggressiv telefonförsäljning fått in enorma pengar i fonder som haft en minst sagt oklar konstruktion och styrning. Människors pensionspengar har åkt fram och tillbaka över världen, och när byxorna till slut drogs ner på de ansvariga visste de inte riktigt vart pengarna hade tagit vägen och vem som hade tjänat pengar på vem och vad. De stackare som hamnade i klorna på Falcon Funds verkar ha blivit blåsta på 700 miljoner kronor. Det spektakulära helikopterrånet som resulterade i ett byte på 39 miljoner framstår plötsligt som rena pojkstrecket.

Hög tid för lite ordning på torpet

Jag blir rent ut sagt förbannad på att vanliga människors pensionspengar tycks ha försvunnit till rena bedragare. Men det är också rätt upprörande hur enkelt det har varit att kunna starta fondverksamhet och på så sätt komma åt de hundratals miljarder kronor som finns i premiepensionssystemet. Det har nämligen inte krävts någon egentlig erfarenhet av kapitalförvaltning. Inte heller någon historik av goda resultat eller vana vid rapportering till tillsynsmyndigheter. Inte heller har det funnits tuffa regler för hur de här fonderna får marknadsföras. Det har varit för dålig ordning på torpet helt enkelt. Och alldeles för lätt för figurer med risig moral och/eller för dålig ordning på sin verksamhet att komma åt våra premiepensionspengar.

Det är faktiskt inte rimligt att rena rookies har tillåtits att använda svenska pensionssparares surt förvärvade pengar som startkapital. En av de viktigaste åtgärder som Pensionsmyndigheten nu föreslår är därför att den som vill erbjuda fonder inom premiepensionen först måste bevisa sin duglighet i andra sammanhang. Då finns det en historik att titta på, och man kan förvänta sig någon form av rutin av den man anförtror sina pengar. Det är sannerligen inte för mycket begärt.

Är det synd om finansbranschen?

Med de åtgärder som Pensionsmyndigheten föreslår kan antalet valbara fonder minska från dagens 839 fonder till någonstans mellan 400 och 600, bedömer de. ”Men blir det inte synd om finansbranschen då?”, undrar någon. (Det finns faktiskt de som resonerar så.) Jo, några nystartade fonder tvingas kanske lägga ner trots att de gör ett bra jobb. Och några arbetstillfällen kanske försvinner. Men för vem är pensionssystemet till egentligen? På vissa seminarier jag har besökt har det låtit som att finansbranschens behov av att starta ytterligare en femtioelfte fond är viktigare än pensionsspararnas trygghet. Så kan vi inte ha det. Det finns några näringar där samhället ska ställa stenhårda krav på den som vill leverera till oss medborgare, även om det inskränker utbudet och intjäningsmöjligheterna en smula. Våra livsmedel och läkemedel hanteras så. Våra pensioner är värda samma höga skyddsnivå.

Om staten bjuder in till ett smörgåsbord som det ligger 860 miljarder kronor på kommer det nämligen ofelbart att attrahera en och annan figur med ohederliga avsikter. Det borde man ha anat för länge sedan. Tecken i skyn har knappast saknats. Många av oss som emellanåt har sett pensionsbranschens fula baksidor har under lång tid försökt uppmärksamma politiker och myndigheter på vad höga avgifter, provisioner och fula säljmetoder kan leda till. Uppenbarligen har vi inte gjort det tillräckligt bra. Istället krävdes det en rejäl smäll i form av Falcon Funds och Allra för att myndigheterna skulle dra i nödbromsen. Men nu är det gjort, och bättre sent är aldrig.

Kasta inte ut barnet med badvattnet!

Mot bakgrund av det som hänt finns det vissa som på fullt allvar vill slopa hela premiepensionen och istället föra över pengarna till den allmänna pensionens andra del, inkomstpensionen. Det vore en riktigt dålig affär, och dessutom en stöld från de unga av närmast historiska mått. I morgon ska jag förklara hur jag menar.

Pojken som ingen ville ha

Postat

Det började som en oskyldig flört bakom en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm. Men när äventyret var över kom verkligheten ikapp. Vem skulle ta hand om den lilla pojken? Själv hade hon ju inte råd. Finns det någon som bryr sig om en oäkting?

Var ska man börja om inte från början?

I år fyller Alecta 100 år. Det har fått mig att fundera en hel del på hur det var att leva i Sverige i början av det förra seklet. På många sätt var Sverige helt annorlunda då. De flesta var självförsörjande bönder och odlade sin täppa ungefär som deras förfäder och förmödrar hade gjort i generationer före dem.

Men industrisamhället var på ingång och Sverige började så smått ta till sig mer och mer av det nya. I städernas utkanter växte fabriksskorstenar upp, och allt fler började ”gå till jobbet”. Tidigare hade ju de flesta jobbat i sitt hem eller bott på jobbet, hur man nu vill se det. Bara några få som prästen, läkaren, officeren och läraren var vana vid att lämna hemmet om dagarna. Förutom sjömännen, rallarna och soldaterna förstås. De var vana vid att resa långt och länge och deras familjer visste att det skulle dröja innan de kom tillbaka. Om de kom tillbaka över huvud taget.

”Fader okänd”

I den här miljön föddes min morfar Stig ”Stickan” Ericson. Egentligen var det nog inte meningen att han skulle bli till över huvud taget. Han blev snarare resultatet av en stark men kortvarig romans mellan en man och en ung kvinna som arbetade i en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm i början av 1910-talet. Ett sådant förhållande var förstås en skandal på den tiden och därför står det ”fader okänd” i födelsebeviset. Vad skulle en fattig ung kvinna som hon göra med det barn hon inte hade råd att ta hand om? Samhällets skyddsnät var få och svaga, och den sociala kontrollen var hård. Pojken måste bort helt enkelt. Fort.

När Stickan bara var några dagar gammal blev han därför bortlämnad till en kvinna som försörjde sig genom att ta hand om oönskade barn. I en enkel lägenhet på Hantverkargatan mitt på Kungsholmen tog hon hand om så många barn lägenheten kunde rymma. Fattigdomen var utbredd i Stockholm och oäktingarna stod långt ner på samhällsstegen. Hon saknade sannerligen inte kunder, men betalningsförmågan var svag. När sedan det första världskriget bröt ut kring Stickans ettårsdag fick hon allt svårare att ge alla barn tillräckligt att äta. ”Min älskade fostermor”, brukade Stickan säga om Augusta. ”Änglamakerska”, viskade elaka tungor säkert bakom hennes rygg.

Trygghet växer när den delas

Varför berättar jag om Stickan och misären i Sverige i början av 1900-talet? Jo, därför att hans öde är ett bevis på något grundläggande mänskligt och högst aktuellt: Att ingen människa överlever på egen hand. Under vissa perioder i livet är vi alla beroende av att ha någon att ty oss till. Någon som ser till att vi får kläder på kroppen och mat i magen. Som ger oss en kram emellanåt och som ger oss ork att gå upp på morgonen. Som tar hand om oss tills vi får styrka nog att ta hand om oss själva och, så småningom, kanske någon annan.

På många håll i världen ser det fortfarande ut som det gjorde i Sverige 1914. Man är beroende av släkten, klanen eller kanske en räddande fostermor. Men i Sverige ser det inte riktigt ut så längre. Självklart är vi beroende av våra närmaste på många sätt och kommer så alltid att vara. Men mycket av det mänskliga omhändertagandet institutionaliserades i Sverige under 1900-talet. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat som förr sköttes av familjen förväntar vi oss nu att samhället ska stå för. Är det bra eller dåligt? Det finns det många uppfattningar om.

Ensam eller tillsammans?

Klart är i alla fall att omhändertagandet har blivit effektivare, på gott och ont. Vårt moderna sätt att lösa det på har helt klart till fördel för alla dem som inte har något familj omkring sig. Men hur säkerställer vi att människovärdet inte kommer i skymundan? Hur ser vi på de gamla som blir allt fler? Hur fördelar vi ansvaret för välfärden mellan individen, staten och andra aktörer? I vilken utsträckning ska människor själva få ta ansvar för omfattning och finansiering av sin välfärd, och hur mycket ska vi lösa gemensamt? Det och mycket annat kommer jag att skriva om i den här bloggen.

Välkommen till Staffans ström!

 

 


(Det gick förresten bra för Stickan. Han kom med tiden att bli väldigt fäst vid sin fostermor och när hon dog många år senare vakade han vid hennes dödsbädd. Han fick senare två egna barn, fyra barnbarn och ett spännande liv som handelsresande. I slutet av sitt liv blev han också min allra bästa vän.)