Totte går till tandläkaren

Postat

Det finns saker man gör för att man tycker om att göra det. Och så finns det saker man gör för att man måste. I nöd och lust. Eller av nöd med olust, snarare.

Jag var hos tandläkaren häromdagen. Det började som det alltid gör: Med att jag stod framför lådan med skoskydd och försökte bedöma om mina skor var torra nog för att jag skulle strunta i skoskydden eller om jag lydigt skulle trä på de prassliga blå plastpåsarna. Jag sneglade på hur de andra i väntrummet hade gjort. 2-1 till dem som hade struntat i skoskydd. Jag kände mig vild och modig och struntade i skoskydd jag också. Men lite läskigt var det. Tänk om den sammanbitna receptionisten skulle bli arg? Sneglade hon inte lite konstigt på mig?

Sen satte jag mig i väntrummets sträva ljusblå soffa. Ingen av de tre andra i väntrummet hälsade. Inte jag heller. Jag tog upp en av vältummade tidningarna som låg på glasbordet framför oss. Det var ett nummer av Allt om trädgård. Jaha, sånt kan man tydligen också göra tidningar om, tänkte jag och bläddrade lite. Vad ska man annars göra när man sitter där? Snegla på de andra? Uteslutet. De kan ju tro att jag är en idiot. Eller farlig. Eller både och.

Då blir det obehagligt på riktigt

Plötsligt drabbades jag av ett obestämt obehag. Först kunde jag inte komma på var det kom ifrån, men efter en stund trillade polletten ner: Från ett par högtalare förrädiskt dolda i taket strömmade svag musik ner emot oss. Det var en sån där oförarglig musik som ska passa alla och som man liksom känner igen fast man aldrig har hört den förut. Jag slogs av att den nog var avsedd att vara lugnande, och det gjorde mig riktigt obekväm. För om man behöver lugnas finns det ju något farligt i närheten, eller hur?

Det lustiga är att jag inte alls har tandläkarskräck. Visst var det lite obehagligt någon enstaka gång när jag var liten, men på senare år har det aldrig gjort ont. Med tiden har det istället blivit kostnaden jag fasar för. Med lite otur försvinner ju både semester- och fredagsmyskassan på en timme eller två i tandläkarstolen.

Tandläkarstolen, ja. En kvart senare satt jag i den. Eller snarare: jag låg i den tvärt bakåtlutad med käften uppspärrad, fullt upptagen med att inte stirra in i tandsköterskans näsborrar. Och där någonstans – med en geggigt, våfflat pappersark över skjortbröstet och med salivsugen hängandes i mungipan – gick det upp för mig: Det är nog såhär de flesta känner för sitt pensionssparande. Man vet ju att det är viktigt att sköta sin munhälsa och sina besparingar, men det är banne mig inte kul. Man har inte direkt bett om det. Men man vet att man måste. Och man vet att det kommer att kännas bra när det är klart. Lite vuxet sådär. Men just nu? Näe …

Kung Keno?

Så kom tandläkaren in i rummet och tog över en stund. Medan han skrapade på tänderna (med en sån där stålmojäng som man uppfattar som en kofot när man har den i munnen men som ser ut som en synål när han tar ut den) läste han över mitt huvud upp obegripliga sifferkombinationer för sköterskan. Jag fattade inte ett skvatt. Men jag tror och hoppas att det handlade om mina tänder. (Det kan ha varit veckans Kenodragning han läste upp, men jag tror inte det.) Sådär låter nog jag när jag föreläser om pensionsförsäkring ibland, tänkte jag. Huvva! Jag måste fråga nån nästa gång om det låter sådär, bestämde jag mig för.

Efter lite skrap och polering här och där var jag färdig. Under 45 minuter hade jag bokstavligen släppt in en vilt främmande människa i mitt inre, och den människan ville nu ha 1 360 kronor för besväret. Var det dyrt eller billigt? Jag hade inte en aning. Se där en annan parallell, tänkte jag. De flesta har nog inte en susning om huruvida 1,3 % är dyrt eller billigt för en fond. Inte ens tandläkaren, tänkte jag och dämpade ett elakt leende. Det gör ju att de här båda branscherna är rena drömmen för bedragare. Om kunden inte vet vad som är dyrt kan man ta betalt lite som man vill. För fixa tänderna måste man ju. Och pensionsspara. Det gäller att gå till nån man litar på.

Äntligen!

När jag klev ut i dagsljuset igen kände jag mig lättad. Tungan spelade över tandraden och kände mig nöjd över att äntligen ha kommit iväg till tandläkaren. Nu har jag det gjort, tänkte jag. Nu behöver jag inte tänka mer på det på ett år eller två. Men det var väldigt dyrt … Blev jag inte lite lurad ändå? Jag slog tanken åt sidan och började gå hemåt. Man kanske skulle se över pensionen?

Öh, klipp dig och skaffa ett jobb!

Postat

Den som är ung idag kommer bara att få 40 % av sin lön i allmän pension. Är det rimligt? Vems ansvar är det egentligen att se till att vi får schyssta pensioner?

Minns du valrörelsen 2014? Då var pensionsfrågan inte vidare het. Istället var det skolan, sjukvården och jobben som intresserade väljarna mest. Mycket talar väl för att de tre frågorna kommer att ligga högt även 2018, men pensionsfrågan stiger på listorna just nu. Jag tror att det beror på tre saker.

För det första: De äldre har blivit en allt större och allt mer inflytelserik väljargrupp. I det senaste riksdagsvalet var drygt 1,9 miljoner eller lite drygt var fjärde väljare 65 år eller äldre. Jämfört med 2002 hade seniorväljarna blivit drygt 600 000 fler, och i valet 2018 kommer de att vara ännu fler. Dessutom är de allt mer välorganiserade. Under årets Almedalsvecka samverkade till exempel Sveriges tre största pensionärs­organisationer (PRO, SPF Seniorerna och SKPF) för första gången. Silverrävarna visar att de är en politisk kraft att räkna med och att de är beredda att sätta tryck på politikerna för att få gehör för sina frågor.

För det andra: Det skrivs och talas allt mer om pensioner. Kvällstidningarna har pensioner på löpsedlarna var och varannan vecka numera, och fackförbund och arbetsgivare vittnar om att de får allt fler frågor om pension. Inte minst från de unga. De vill veta hur pensionssystemet fungerar så att de inte fattar fel karriärbeslut, och de vill ”maxa sin pension”, för att låna en vanlig formulering från kvällstidningarna.

Och för det tredje: Den allmänna pensionen (bottenvåningen i pensionspyramiden som kommer i ett orange kuvert en gång om året du vet) klarar inte av att kompensera för att vi lever allt längre. Livslängdsökningen är snabb just nu. För varje dygn som går lever vi 3,5 timme längre! Det är ju en fantastisk utveckling. Men om vi envisas med att gå i pension just vid 65 års ålder (som våra föräldrar gjorde och deras föräldrar före dem), då blir det knepigare. Det kostar rejält mycket mer att vara pensionär i 30 år än i 20!

Längre liv men mindre stålar

För 20 år sedan brukade man räkna med att den allmänna pensionen skulle bli ungefär 55 procent av den lön man hade haft när man arbetade. Den som hade haft jobb med tjänstepension kunde räkna med ungefär 10 procentenheter till. Totalt omkring 65 procent av lönen alltså.

Den siffran har minskat på senare tid. Till stor del på grund av att vi lever allt längre och att pensionspengarna därför måste delas upp på fler utbetalningsår. Den som fyller 65 år i år kan räkna med ungefär 50 procent av lönen i allmän pension. Och eftersom de unga förväntas leva ännu längre sjunker siffran för varje årskull.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%

Att leva på mindre än 50 % av sin lön är varken kul eller lätt. Det kan väl funka någon enstaka månad efter en tuff semester eller julhelg, men att göra det resten av livet känns … sådär. Testa gärna ett par månader!

Vad kan politikerna göra?

1. Höja pensionsåldern

Att höja pensionsåldern är inte populärt, för att uttrycka det milt. Och det finns faktiskt ingen pensionsålder i den allmänna pensionen längre. Vi bestämmer själva när vi vill börja ta ut pensionen. Men 65-årsdagen sitter djupt rotad i oss, trots att staten med kampanjer och skatterabatter lockar oss att jobba några år till. Det är en riktigt bra affär för den som orkar. En bra tumregel är att ett extra år på jobbet höjer pensionen med 1 000 kronor i månaden. Men för den som är utsliten av sitt jobb eller inte haft något jobb på länge är den dörren förstås stängd. Räkna ändå med fler politiska förslag inom kort för att få oss att jobba längre.

2. Höja inbetalningarna till den allmänna pensionen

Det är såklart ett sätt. Men det tar många år innan en sådan reform ger effekt, och det är dyrt. Jättedyrt. Dessutom ökar det kostnaderna för att anställa vilket redan idag är dyrt i Sverige. Jag tycker att vi ska börja skruva upp inbetalningarna. Men det är ingen quickfix, och ökade inbetalningar bör kombineras med en översyn av skattesystemet.

3. Uppmuntra folk att spara mer privat

Det är också en bra idé. Idag är det historiskt billigt att låna pengar, men inte historiskt lönsamt att spara. Den sänder ganska konstiga signaler. Det behövs helt klart starkare incitament för att spara privat. Men alla kommer inte att ha själv­disciplin att göra det, oavsett hur förmånligt det blir. Risken är att de redan sparsamma sparar ännu mer medan vi slarvpellar inte påverkas alls. Då växer klyftorna och staten får lik förbaskat rädda den som inte får pengarna att räcka under slutet av livet.

4. Hoppas att tjänstepensionerna ska lösa problemet

Den utvägen hör jag allt oftare från politiskt håll. ”Mmm”, säger de, ”den allmänna pensionen kommer inte att bli lika hög i framtiden. Men mer än 90 procent av svenskarna har ju tjänstepension, och de pengarna växer snabbare så på totalen ser det ändå rätt bra ut.” På ett SNS-seminarium jag besökte i våras sa socialförsäkrings­ministerns statssekreterare t.o.m. att man från politiskt håll numera betraktar tjänstepensionerna som en del av socialförsäkringssystemet. Då blev det lite dålig stämning. I rummet satt nämligen en massa fackförenings- och arbetsgivarfolk som i tuffa förhandlingar kommit överens om att avstå pengar ur sina lönekuvert och resultaträkningar för att ge de anställda en särskild pensionsförmån. Och nu kom staten och sa ”Bra gjort hörrni, då kan ju vi i staten tagga ner lite”.

Visst ser det bättre ut om vi adderar tjänstepension till helhetsbilden. Mycket bättre.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%
Tjänste­pension 18% 17% 17% 16%
Totalt 64% 62% 60% 58%

Men ska inte staten se till att alla som lever i Sverige får en värdig ålderdom? Är det ok att staten säger ”Klipp dig och skaffa ett jobb! Med tjänstepension såklart. Annars blir det tufft sörru.” Jag tycker inte det. Det är inte schysst mot alla de kulturarbetare, egenföretagare, säsongsarbetare, arbetslösa och andra som inget hellre vill än att ha en stadig inkomst. Och tjänstepension kan de bara drömma om.

Tjänstepension är en guldklimp för den som omfattas av den, men staten kan inte börja förutsätta att alla omfattas. För så ser verkligheten inte ut.

 


(Siffrorna i tabellerna är hämtade från Pensionsmyndighetens typfallsmodell. Exempelpersonen är en privattjänsteman som börjar arbeta vid 23 års ålder, har en månadslön på 35 000 kronor och har tjänstepensionen ITP1. Den årliga inflationen antas vara 2 %.)

Creatures of the Night – välfärdens hjältar

Postat

Det finns ett gammalt Kissalbum från 1982 som heter Creatures of the Night. Dagens inlägg handlar om er.

Jag sov under bar himmel igår. Inte för att jag befann mig på något spektakulärt ställe i världen eller för att jag var utelåst, utan hemma i vår lilla villaträdgård för att jag helt enkelt ville.

Det har blivit en sommartradition det där, att uppleva någon av de ljumma sommarnätterna under bar himmel. När skymningen faller och slamret av grillbestick i grannarnas trädgårdar stillnar kommer allt så nära. Det blir dunkelt mellan träden, men riktigt mörkt blir det inte så här mitt i sommaren. Ändå gör det svaga ljuset att välkända konturer blir annorlunda och ibland löses upp. Dofter kommer också fram på ett annat sätt. Vissa dofter försvinner när blomblad sluter sig och daggen faller. Andra dofter kommer fram, eller kommer kanske bara mer till sin rätt, när natten smyger sig på.

Allra mest fascinerande var det att lyssna till nattens alla ljud. Först hördes bara de mest uppenbara: Grannens hund som då och då gav skall och det avlägsna sorlet från en fest någonstans. Men i takt med att tanken stillnade och sinnena skärptes kunde jag så småningom urskilja fler och fler ljud där ute i mörkret. Suset från en väg långt borta. Förnimmelsen av ett flygplan högt ovanför mig. En siren som tutade svagt och sen tonade bort i ingenting. Det taktfasta dunket av stålhjul mot järnvägs­­räls. Framåt småtimmarna anade jag att några taxibilar kom för att hämta glada människor från festen. Några timmar senare hördes tidningsbudet, och kort efter det sopåkarnas mullrande bil.

Att ligga och titta upp mot den väldiga stjärnhimlen och höra alla dessa ljud väcker onekligen fantasin. Var ambulanssirenen ett tecken på att en olycka hade inträffat? Eller var de kanske på väg för att hjälpa till då en ny liten människa skulle födas, just denna natt? Vilka människoöden fick taxiföraren möta under sitt pass? Vart var flygplanet på väg? Vilka nyheter förde tidningsbudet med sig? Vilket elände fick personalen på akut­mottagningen ta hand om i natt? Behövde sopåkaren lämna sin sovande familj för att ta hand om mitt gamla skräp?

Tankarna vandrade fram och tillbaka i natten. Och det slog mig plötsligt att så här är det varje natt. Runt omkring oss går människor till jobbet när vi andra går och lägger oss. De arbetar för att du och jag ska kunna ta tåget hem en sen kväll. De går på sina skift för att kunna komma om vi skadar oss eller behöver hjälp. De knegar för att vi ska kunna läsa tidningen till morgonkaffet och för att det ska vara rent och snyggt omkring oss. De får världen att funka trots att vi sällan ser när de arbetar.

Tack alla ni som varje kväll försakar umgänge med familj och vänner för vår skull. Tack alla ni som varje natt utför stordåd i vården, i räddnings­tjänsten och på många andra håll. Ni är välfärdens hjältar och vi uppmärksammar er alltför sällan. Ikväll ska jag tänka på er. Och vara tacksam för att jag under årets 364 andra nätter har tak över huvudet. Det har inte alla.