Den 9 oktober skrev jag en debattartikel i Expressen som rört upp känslor i pensionsbranschen. En anledning är att jag nämnde Skandia vid namn i artikeln. Det gjorde jag eftersom de, precis som Alecta, är en stor och viktig aktör med hög synlighet i media, och därigenom i hög grad bidrar till att sätta bilden av vårt svenska pensionssystem. Jag har stor respekt för Skandia men menar i artikeln att de genom sin kommunikation ibland på ett olyckligt och omotiverat sätt späder på människors pensionsångest. Igår kom deras replik där de undrar vad vi syftar på. Låt mig därför ta några exempel:
I våras gick Skandia ut med att en 90-talist behöver spara två miljoner på egen hand för att få samma pension som en 60-talist. Några veckor senare skrev de att att en lärare i 40-årsåldern behöver spara uppåt 2 000 kr varje månad resten av sitt arbetsliv för att ”kompensera sig för en ekonomisk kris”. För någon vecka sedan menade de att ”en nyexaminerad läkare behöver spara 2 000 kronor i månaden – hela arbetslivet – för att få en önskvärd pension”
Ett exempel från annat håll är att jag i våras läste en tidningsartikel där en bank menar att ”det är dags att vända pensionspyramiden.” Det är ännu ett utryck för uppfattningen att det är individen som på egen hand måste kompensera för pensionssystemets brister.
De ungas oro
Lösningen tycks alltså alltid vara att den enskilde ska spara mer ur egen ficka. Vilka signaler sänder den här typen av utspel till människor, inte minst de unga? Det har vi tagit reda på. I en undersökning vi gjort tillsammans med Ungdomsbarometern uppger en förfärande andel unga människor att de redan i gymnasieåldern känner oro för sin pension. Och de lägger i första hand ansvaret på sig själva. Det bekymrar oss.
Och oron finns inte bara hos de unga. När jag i min roll som pensionsekonom är ute och träffar människor får jag ofta frågan ”Kommer det att finnas några pengar kvar när det är dags för mig att gå i pension?” Jag blir lika sorgsen av den frågan varje gång. Tror människor verkligen att det svenska pensionssystemet håller på att kollapsa? Tydligen. Och den felaktiga bilden kommer någonstans ifrån. Det är därför jag skrev min debattartikel – för att visa på vilket ansvar vi som jobbar med pensionskommunikation har.
Det finns mycket kvar att göra
Pensionssystemet är verkligen inte perfekt. Och jag har stor respekt för att det finns de som tvingas leva på en mycket låg pension. Det jag vill lyfta fram i debatten är att de allra flesta faktiskt inte blir fattigpensionärer. Det gäller att sätta in krutet där det som bäst behövs, och då tror jag inte på ett alltför stort fokus på privat sparande. Hur många har råd att stoppa undan flera tusen kronor extra varje månad som ett svar på larmrapporterna? Inte många, vilket Skandia själva påpekar. Alarmismen riskerar att skapa ångest och frustration snarare än medvetenhet och sparglädje.
Det viktigaste för att få en hygglig pension är att ha ett arbete, att betala skatt och att ha en bra tjänstepension, gärna kollektivavtalad. Om vi dessutom – som en följd av att vi i snabb takt lever allt längre – arbetar några år längre än generationerna före oss finns det ingen anledning att tala om kris i pensionssystemet. Däremot behöver det utvecklas och förstärkas. Det är i frågan om hur man bäst åstadkommer det våra uppfattningar går isär.
Jag ställer mig inte oreflekterat bakom kraven på att vi åter ska börja subventionera privat pensionssparande. Det beror inte på att privat sparande är onödigt eller oönskat. Tvärt om, att ha ett eget sparande är viktigt. Både för att kunna tackla oförutsedda utgifter i någorlunda närtid och för att så småningom komplettera pensionen. Därför ska den som vill och har möjlighet att spara privat ha goda förutsättningar att göra det. Men jag anser att det är fel att lägga över hela ansvaret på individen. Individen ska inte ensam behöva kompensera för den allmänna pensionens brister.
Det handlar om prioriteringar
Jag ser gärna stärkta incitament för privat pensionssparande, men först vill jag se en förstärkning av den allmänna pensionen. Den har tappat i styrka på senare år medan tjänstepensionerna förstärkts. En rimlig åtgärd är därför att återställa nivåerna på inbetalningarna till den allmänna pensionen från dagens 17,21 procent till de 18,5 procent som utlovades när det nuvarande pensionssystemet sjösattes. Det skulle innebära att pensionen för dagens pensionärer höjs med i genomsnitt 900 kronor per månad, och 1 500 kr för morgondagens pensionärer. Det skulle dessutom – till skillnad från en satsning på privat sparande – vara till gagn även för alla med små inkomster som inte har råd att spara på egen hand. För mig är det viktigt att en satsning på pensionerna i första hand kommer de till del som har, eller riskerar att få, en låg pension.
Vi och andra pensionsaktörer behöver tillsammans se till att debatten sansas. Vi behöver se till att vi i vår iver att berätta om pensionssystemets svagheter inte skapar en omotiverad, passiviserande oro hos människor. Vi har ett i grunden starkt pensionssystem. Låt oss utveckla det för dagens och framtidens pensionärers skull.
