Ska alla få lika mycket i pension?

Postat

Är pension en del av äldrevården eller en är det inkomstförsäkring? Det behöver vi bestämma oss för. Nu.

I helgen skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen om att januaripartierna  tycks skissa på omvälvande förändringar av det svenska pensionssystemet. Tanken är att pensionerna ska höjas ”för vanliga löntagare år 2021” och att det ska ske ”över statsbudgeten”. Det låter såklart bra. Vem vill inte att våra äldre ska få det lite bättre ekonomiskt på ålderns höst?

Tyvärr finns det flera allvarliga problem med en sån plan:

  1. Sedan 25 år tillbaka står pensions­systemet finansiellt sett på egna ben. Visserligen har den automatiska så kallade bromsen slagit till vid ett par tillfällen och sänkt pensions­uppräkningarna något. Men den automatiska balanseringen av in- och utbetalningar har också säkerställt att pensionssystemet inte blir en Ebberöds bank, dvs att utbetalningarna över tid börjar överstiga tillgångarna. Det är att långsiktigt ta ansvar. Om vi nu skulle börja ta pengar från statsbudgeten öppnar vi Pandoras ask. Då kommer nivån på pensionerna sannolikt att börja pendla upp och ner med konjunkturerna och det stats­finansiella utrymmet. Är det så vi vill ha det?
  2. Pensionärernas andel av befolkningen blir allt större, och deras andel av valmanskåren växer i motsvarande grad. Då ska de rimligen också få ett större politiskt inflytande. Men om vi ger våra politiker möjlighet att kortsiktigt börja ösa pengar ur statskassan över pensionssystemet finns det en uppenbar risk att de på så sätt börjar köpa pensionärsröster. Det är lätt att på kort sikt lova guld och gröna skogar för att bli (åter-)vald, en helt annan sak att kunna leverera det man lovat på 20, 30, 40 års sikt. I många länder har överbudspolitik på pensionsområdet lett till svåra ekonomiska kriser. Även i Sverige faktiskt. Det ohållbara ATP-systemet var en starkt bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet.
  3. Idag finns en övre gräns för vilken lön som kan ligga till grund för den allmänna pensionen. I år, 2019, är den gränsen lite drygt 43 000 kr i månaden. Högre lön än så ger inte mer allmän pension (trots att staten tar betalt för pensioner på hela lönen.) När man nu vill förstärka grundskyddet i den allmänna pensionen (genom bl.a. en höjning av Garantipensionen) och dessutom via statsbudgeten höja pensionen ”för vanliga löntagare” närmar vi oss ett läge där alla kommer att få lika stor allmän pension, oavsett vad vi gjort i livet och oavsett hur mycket vi betalat in till systemet.

Är det ett problem? Inte nödvändigtvis. Det finns länder där man ser den allmänna (statliga) pensionen som en del av äldrevården snarare än som en inkomstförsäkring på äldre dar. Äldrevård ges ju åt alla på lika villkor, oavsett hur våra inkomster sett ut genom livet. Så skulle vi kunna se på saken även i Sverige. Vi skulle till exempel kunna ge alla 12 600 kronor i månaden (före skatt) vilket är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige just nu. Men det skulle vara ett rejält lappkast från den tanke om inkomstgrundad pension som vi haft i Sverige så länge någon kan minnas. Den här problematiken lyfte Pensions­myndighetens generaldirektör Daniel Barr i en mycket bra debattartikel redan första dagen på jobbet. Hans viktiga frågor står ännu obesvarade.

Ska det löna sig att ha jobbat?

Redan idag är det så kallade respektavståndet minimalt. Med det menas hur mycket det skiljer i pension mellan den som arbetat ett långt yrkesliv med låg eller genomsnittlig lön jämfört med den som inte jobbat alls. För den som saknar tjänstepension lönar det sig knappast att arbeta ur pensions­synpunkt. Det skiljer bara någon tusenlapp efter skatt. Om den allmänna pensionen nu ska höjas genom att skattebetalarna skjuter till pengar kommer den skillnaden sannolikt att försvinna helt. Känns det bra i magen? Ska det inte löna sig det allra minsta att ställa väckarklockan på 06.00 fem dagar i veckan i 40 års tid?

Stärk pensionssystemet istället

Istället för att kortsiktigt börja ösa skattepengar över pensionerna behövs en förstärkning av själva pensions­systemet, menar jag. I första hand genom en återställning av nivån på inbetalningarna från 17,21 till 18,5 procent. Det kan låta lite men skulle innebära att dagens pensionärer får sin inkomstpension höjd med ungefär 900 kronor i månaden. Motsvarande siffra för dagens unga skulle bli 1 500 kronor, allt enligt beräkningar av försäkrings­facket Forena.

Det skulle alltså stärka pensionerna för alla och innebära att den allmänna pensionen tar igen lite av den mark den förlorat till tjänstepensionerna. Medan de flesta tjänstepensioner har stärkts rejält på senare år har den allmänna pensionen inte reviderats alls sedan sekelskiftet. Det är dags för det nu.

Pengarna finns (men används till annat)

Kostnaden för en sådan reform behöver inte innebära mera pålagor för arbetsgivarna. Omfördela istället den del av arbetsgivaravgiften som heter allmän löneavgift (hela 11,62 procent på alla arbetsinkomster i landet). Denna avgift går idag direkt in i statskassan istället för användas till försäkringar och pensioner som det ursprungliga syftet var. Pengarna finns, och en bättre allmän pension behövs. Nu krävs det bara lite politiskt mod för att få saker att hända.

Alectas pensionsekonom Staffan Ström

 

 

 

Förslag idag: Bättre villkor för de sämst ställda pensionärerna

Postat

Idag presenterar riksdagens pensionsgrupp en rejäl satsning på pensionärer med de allra lägsta inkomsterna. 2,1 miljarder kronor ska satsas på höjd garantipension och höjt bostadstillägg. En ensamstående pensionär som idag har en pension på 11 000 kronor före skatt och en hyra på 7 000 kronor beräknas med förslaget få 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Totalt berörs 800 000 pensionärer.

I korthet innebär den föreslagna satsningen att grundnivån i garanti­pensionen höjs med 200 kronor i månaden och att maximalt bostads­tillägg höjs från 5 560 kronor till 6 540 kronor. Dessutom införs ett fribelopp för arbets­inkomster i äldre­försörjnings­stödet på 24 000 kronor om året så att det ska löna sig att jobba.

lotte-meijer-142578Pensions­politikerna har länge brottats med en svår fråga: Hur kan man hjälpa de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna samtidigt som man behåller det så kallade respekt­avståndet, dvs skillnaden mellan de som har jobbat hela livet – om än med låg lön – och de som inte arbetat alls? Förslaget är utformat på ett sätt som försöker lösa den utmaningen. Det är bra, men det måste komma mera. Annars krymper respektavståndet ytterligare. Och det har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll utlovat: Nästa satsning blir på de som har pensioner på mellan 11 000 och 14 000 kronor i månaden.

Min spontana bedömning är att förslaget på många sätt är bra men att det inte når riktigt ända fram. Det som är bra är:

  • Att man lyfter de allra sämst ställda, ofta ensamstående äldre kvinnor
  • Att man velat behålla ett avstånd mellan de som slitit ett långt liv och de som inte arbetat alls
  • Att rutinerna för prövning av bostadstillägg ska ses över

Det jag saknar är:

  • Att man missat det viktigaste: Att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det skulle gynna alla, upprätthålla eller öka respekt­avståndet och ge bra effekt över tid. Fixa!
  • Att bostadskostnaden får så stort genomslag. Nu blir det möjligt att bo ganska dyrt medan de som bor förhållandevis billigt och men istället har andra nödvändiga kostnader (exempelvis för bil om man bor i glesbygd) missgynnas.
  • Att inget nämns om att automatisera ansökan om bostadstillägg. Kvälls­tidningarna kallar ofta bostads­tillägget för ”det okända pensions­klippet”. Det är ovärdigt.

Nu ska förslaget ut på remiss. Men de som vill tycka till får inte fundera för länge – enligt förslaget ska ändringarna träda i kraft redan den 1 januari 2020. Då ska även de nya åldersgränserna i pensionssystemet börja gälla, men det finns det än så länge inget beslut om.

På Regeringens webbplats finns mer information om förslaget.

Vad jag i övrigt hoppas att regeringen tar tag i på pensionsområdet kan du läsa om i mitt förra inlägg.

Bloggbyline

Ska pensionärer verkligen ha rösträtt?

Postat

Idag flaggar vi i Sverige för införandet av en allmän och lika rösträtt. För precis 100 år sedan – den 17 december 1918 – fattade Sveriges riksdag beslut om att bli en modern demokrati genom att tillämpa principen en medborgare – en röst. Men var rösträtten verkligen så där härligt inkluderande?

Svenska flaggan
Flaggan i topp för den fria, allmänna och lika rösträtten som fyller 100 år idag. Det är första gången någonsin som en flaggdag bara förekommer vid ett enda tillfälle.

Kvinnor tilläts nu äntligen att få delta i valen, men även efter riksdagsbeslutet fanns det ett antal trösklar att kliva över innan man var välkommen in i röstlokalen. Du skulle senast på valdagen vara 23 år fyllda, du fick inte vara försatt i konkurs, du fick inte vara straffad för brottslighet, du skulle som man ha gjort värnplikten och du fick inte vara föremål för fattigvård.

Det där sista ställde till det ordentligt för många av landets gamla. Det sociala skydds­nätet i Sverige var på den tiden väldigt grovmaskigt, och de flesta som inte kunde arbeta var tvungna att förlita sig på släktingar och omgivningens allmosor. Om du saknade släktingar med vilja och förmåga att försörja dig på gamla dar var du hänvisad till fattigvården. Och i och med det – tji rösträtt.

Skälet till den inskränkningen var att den som stod i beroendeställning till någon inte ansågs kunna fatta fria beslut. Visserligen finns det fortfarande inskränkningar i den svenska rösträtten (de viktigaste är att ha fyllt 18 år och ha ett svenskt medborgarskap), men vi ska nog vara glada att vi numera inte håller lika hårt på det finansiella oberoendet. Med det resone­manget skulle ju inte bara många pensionärer utan även alla vi som har bostadslån kunna stängas ute. Och med ett sånt regelverk skulle det bli glest i vallokalen – när nästa val nu hålls.

Heja Sverige och heja demokratin!

Bloggbyline