Hårdrocken visar vägen – jobba till 75

Publicerat den

Att vara hårdrocksartist kan mycket väl vara världens bästa jobb, visar rykande färsk forskning. Blir hårdrockarna första yrkesgrupp att jobba till 75?

Hårdrocksartister trivs med sina jobb, byter sällan arbetsgivare och jobbar trots fysiskt krävande arbetsuppgifter ofta långt upp i 70-årsåldern. Det visar forskning som jag bedrev på anrika Stampen i Gamla stan i Stockholm igår kväll. Men vad är det som driver dem, och finns det något vi vanliga knegare kan lära om vi nu ska jobba till 75?

Den oljige särlingen

För min del öppnades dörrarna till hårdrockens förtrollade värld en regnig kväll i oktober 1988. Jag var på den illa beryktade biografen Zita för att se den smala dokumentärfilmen ”Amors bilar” i regi av Ylva Floreman. Trots att jag bara var 14 år var jag redan då svårt intresserad av gamla bilar och hade just köpt min första Volvo Amazon. Det gjorde mig till en särling i Stockholms­förorten där jag bodde. Mina grannar och klasskamrater spelade yxiga dataspel på sina Commodore 64:or, spelade fotboll och åkte skidor. Ingen av dem kom med oljiga underarmar och rispade knogar till skolan.

Den oljige

Men filmen handlar om ett gäng killar i Mora vars liv totalt kretsar kring bilar och mekande, och jag satt som troll­bunden i biosalongens röda plyschfåtölj. Tänk att få leva så! I min tonåringsvärld handlade det om det högsta som livet har att bjuda: kamratskap, gemensamt problemlösande, spänning, upptäckarlust och livsglädje.

En ryggtavla jag aldrig glömmer

I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor rygg­brodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.

Det gjorde det också. När jag la ”Flick of the Switch” på mammas gamla jakaranda­prydda skivspelare och det blytunga riffet till ”Rising Power” dånade ut i radhuset var jag helt såld. Så här ska musik låta. Och kännas, inte minst.

Sedan den dagen har det blivit mängder med hårdrocksskivor, konserter, och festivaler. Och det är här det börjar bli intressant ur ett sociologiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. De artister som drar folk till konserter och festivaler nu är nämligen i hög grad samma artister som gjorde det 1985. Och 1990. Och 1995. Och 2000. Titta på de småskrynkliga affischerna som sitter upptejpade på elskåp och offentliga anslagstavlor så ser du namnen: Iron Maiden, Megadeth, Metallica, Scorpions, Twisted Sister, Kiss, Aerosmith osv. osv.

The Senior Management

Angus har fortfarande kul på jobbet.

De som en gång var sinnebilden av upprorisk ungdom har nu blivit tunnhåriga gubbar med putande kulmagar. Men de spelar. Och som de spelar! Gitarrhjältarnas gitarrhjälte Angus Young i AC/DC är 62 år. Brian Johnsson, som tills nyligen sjöng i AC/DC, är 70. Gene Simmons i Kiss är 68. Steven Tyler i Aerosmith är 69. Klaus Meine i Scorpions är 69. Nicko McBrain i Iron Maiden är 65.

Och då har vi ändå inte talat om de verkliga värstingarna i Rolling Stones. Förvisso inga hårdrockare, men deras livsstil på turné har inte stått många hårdrockare efter. Mick Jagger är 74. Charlie Watts 76. De började på sina jobb i maj 1962 och de jobbar fortfarande. Smaka på den. På mitt jobb bjuds man på lunch och får blommor efter 25 år på firman. Jagger och hans gäng har jobbat i 55.

Vilka är drivkrafterna?

Är det pengarna? För några av dem är det nog så. Men de flesta har redan sitt på det torra och skulle kunna leva gott på intäkter från streaming och t-shirtar utan att behöva spela en enda ton till i sina liv.

Är det bekräftelsen? Att få stå längst fram i rampljuset och höra tiotusentals röster sjunga med och ropa ditt namn? Säkert för några.

Är det för kamratskapet? Att det är så förbaskat kul att få skapa något tillsammans med sina vänner?

Är det av rädsla för att bli en föredetting som inte kan något annat än att äta mil med turnébussen och spela?

Det finns säkert tusen olika skäl beroende på vem du frågar. Men deras arbetssituation har drag som den riktiga forskningen menar är nycklar till att orka och vilja jobba längre:

  • Möjlighet att friare välja sina arbetstider.
  • Avlastning i form av att yngre kollegor tar över vissa moment så att den äldre kan utföra arbetsuppgifter där erfarenhet kommer till sin rätt.
  • Möjlighet att återgå till arbete efter att ha testat pensionärsliv.
  • Tillgång till företagshälsovård som kan förebygga, upptäcka och snabbt behandla ohälsa.

Det finns hopp

@metalmidget och jag på Megadethkonsert

Jag gillar att det finns livs levande förebilder som visar att man kan ha roligt på jobbet och prestera alldeles fantastiskt långt över den gängse pensioneringsåldern. Jag hoppas själv känna så när jag närmar mig 70: att jag jobbar lite då och då för att jag vill, inte för att jag måste. Helst med en gitarr i näven, men den chansen är nog förbi tyvärr. På det området sätter jag mitt hopp till min yngsta dotter istället. Hon är 13 år och önskar sig en jeansväst i julklapp. Med en fet AC/DC-brodyr på ryggen.

 

Öh, klipp dig och skaffa ett jobb!

Publicerat den

Den som är ung idag kommer bara att få 40 % av sin lön i allmän pension. Är det rimligt? Vems ansvar är det egentligen att se till att vi får schyssta pensioner?

Minns du valrörelsen 2014? Då var pensionsfrågan inte vidare het. Istället var det skolan, sjukvården och jobben som intresserade väljarna mest. Mycket talar väl för att de tre frågorna kommer att ligga högt även 2018, men pensionsfrågan stiger på listorna just nu. Jag tror att det beror på tre saker.

För det första: De äldre har blivit en allt större och allt mer inflytelserik väljargrupp. I det senaste riksdagsvalet var drygt 1,9 miljoner eller lite drygt var fjärde väljare 65 år eller äldre. Jämfört med 2002 hade seniorväljarna blivit drygt 600 000 fler, och i valet 2018 kommer de att vara ännu fler. Dessutom är de allt mer välorganiserade. Under årets Almedalsvecka samverkade till exempel Sveriges tre största pensionärs­organisationer (PRO, SPF Seniorerna och SKPF) för första gången. Silverrävarna visar att de är en politisk kraft att räkna med och att de är beredda att sätta tryck på politikerna för att få gehör för sina frågor.

För det andra: Det skrivs och talas allt mer om pensioner. Kvällstidningarna har pensioner på löpsedlarna var och varannan vecka numera, och fackförbund och arbetsgivare vittnar om att de får allt fler frågor om pension. Inte minst från de unga. De vill veta hur pensionssystemet fungerar så att de inte fattar fel karriärbeslut, och de vill ”maxa sin pension”, för att låna en vanlig formulering från kvällstidningarna.

Och för det tredje: Den allmänna pensionen (bottenvåningen i pensionspyramiden som kommer i ett orange kuvert en gång om året du vet) klarar inte av att kompensera för att vi lever allt längre. Livslängdsökningen är snabb just nu. För varje dygn som går lever vi 3,5 timme längre! Det är ju en fantastisk utveckling. Men om vi envisas med att gå i pension just vid 65 års ålder (som våra föräldrar gjorde och deras föräldrar före dem), då blir det knepigare. Det kostar rejält mycket mer att vara pensionär i 30 år än i 20!

Längre liv men mindre stålar

För 20 år sedan brukade man räkna med att den allmänna pensionen skulle bli ungefär 55 procent av den lön man hade haft när man arbetade. Den som hade haft jobb med tjänstepension kunde räkna med ungefär 10 procentenheter till. Totalt omkring 65 procent av lönen alltså.

Den siffran har minskat på senare tid. Till stor del på grund av att vi lever allt längre och att pensionspengarna därför måste delas upp på fler utbetalningsår. Den som fyller 65 år i år kan räkna med ungefär 50 procent av lönen i allmän pension. Och eftersom de unga förväntas leva ännu längre sjunker siffran för varje årskull.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%

Att leva på mindre än 50 % av sin lön är varken kul eller lätt. Det kan väl funka någon enstaka månad efter en tuff semester eller julhelg, men att göra det resten av livet känns … sådär. Testa gärna ett par månader!

Vad kan politikerna göra?

1. Höja pensionsåldern

Att höja pensionsåldern är inte populärt, för att uttrycka det milt. Och det finns faktiskt ingen pensionsålder i den allmänna pensionen längre. Vi bestämmer själva när vi vill börja ta ut pensionen. Men 65-årsdagen sitter djupt rotad i oss, trots att staten med kampanjer och skatterabatter lockar oss att jobba några år till. Det är en riktigt bra affär för den som orkar. En bra tumregel är att ett extra år på jobbet höjer pensionen med 1 000 kronor i månaden. Men för den som är utsliten av sitt jobb eller inte haft något jobb på länge är den dörren förstås stängd. Räkna ändå med fler politiska förslag inom kort för att få oss att jobba längre.

2. Höja inbetalningarna till den allmänna pensionen

Det är såklart ett sätt. Men det tar många år innan en sådan reform ger effekt, och det är dyrt. Jättedyrt. Dessutom ökar det kostnaderna för att anställa vilket redan idag är dyrt i Sverige. Jag tycker att vi ska börja skruva upp inbetalningarna. Men det är ingen quickfix, och ökade inbetalningar bör kombineras med en översyn av skattesystemet.

3. Uppmuntra folk att spara mer privat

Det är också en bra idé. Idag är det historiskt billigt att låna pengar, men inte historiskt lönsamt att spara. Den sänder ganska konstiga signaler. Det behövs helt klart starkare incitament för att spara privat. Men alla kommer inte att ha själv­disciplin att göra det, oavsett hur förmånligt det blir. Risken är att de redan sparsamma sparar ännu mer medan vi slarvpellar inte påverkas alls. Då växer klyftorna och staten får lik förbaskat rädda den som inte får pengarna att räcka under slutet av livet.

4. Hoppas att tjänstepensionerna ska lösa problemet

Den utvägen hör jag allt oftare från politiskt håll. ”Mmm”, säger de, ”den allmänna pensionen kommer inte att bli lika hög i framtiden. Men mer än 90 procent av svenskarna har ju tjänstepension, och de pengarna växer snabbare så på totalen ser det ändå rätt bra ut.” På ett SNS-seminarium jag besökte i våras sa socialförsäkrings­ministerns statssekreterare t.o.m. att man från politiskt håll numera betraktar tjänstepensionerna som en del av socialförsäkringssystemet. Då blev det lite dålig stämning. I rummet satt nämligen en massa fackförenings- och arbetsgivarfolk som i tuffa förhandlingar kommit överens om att avstå pengar ur sina lönekuvert och resultaträkningar för att ge de anställda en särskild pensionsförmån. Och nu kom staten och sa ”Bra gjort hörrni, då kan ju vi i staten tagga ner lite”.

Visst ser det bättre ut om vi adderar tjänstepension till helhetsbilden. Mycket bättre.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%
Tjänste­pension 18% 17% 17% 16%
Totalt 64% 62% 60% 58%

Men ska inte staten se till att alla som lever i Sverige får en värdig ålderdom? Är det ok att staten säger ”Klipp dig och skaffa ett jobb! Med tjänstepension såklart. Annars blir det tufft sörru.” Jag tycker inte det. Det är inte schysst mot alla de kulturarbetare, egenföretagare, säsongsarbetare, arbetslösa och andra som inget hellre vill än att ha en stadig inkomst. Och tjänstepension kan de bara drömma om.

Tjänstepension är en guldklimp för den som omfattas av den, men staten kan inte börja förutsätta att alla omfattas. För så ser verkligheten inte ut.

 


(Siffrorna i tabellerna är hämtade från Pensionsmyndighetens typfallsmodell. Exempelpersonen är en privattjänsteman som börjar arbeta vid 23 års ålder, har en månadslön på 35 000 kronor och har tjänstepensionen ITP1. Den årliga inflationen antas vara 2 %.)