Så fick vi då en regering till sist. Statsrådslistan är inte helt olik den som gällt under övergångs­regeringen och den regering som satt innan dess, men nu ska de föra en i stora delar helt annan politik. Det ska bli spännande att se hur de klarar av det konststycket.

Att politiken behöver förnyas behöver man inte ha parti­politiska skäl att tycka. Vår omvärld förändras så snabbt att vi bara av det skälet måste ifrågasätta gamla vägval och tänka nytt. Vem trodde för bara några år sedan att vi till exempel skulle klara av en stor del av julhandeln hemma i soffan framför datorn? Och vem trodde att den kult­stämplade gamla broschyren ”Om kriget kommer” skulle göra comeback på hallmattan?

Vilka politiska förändringar Sverige behöver genomföra för att förbli ett fritt, framgångs­rikt välfärds­land överlåter jag åt dig att tycka till om. Men på pensions­området har jag såklart synpunkter.

Den allmänna pensionen

Entréplanet i pensionspyramiden renoveras just nu. Det är framför allt premie­pensionen (den del vi själva kan placera om vi vill) som får sig en rejäl översyn. Det bottnar i skandalerna kring Allra och Falcon Funds där vanliga, hederliga pensions­sparare fördes bakom ljuset av finanshajar som berikade sig själva på spararnas bekostnad. Det är bra att staten äntligen röjer upp i premie­pensionen. Antalet fonder vi kan välja mellan kommer att minska med ungefär 270 stycken, men det återstår drygt 550 fonder och det tror jag räcker för de flesta. Konkurrens är såklart viktigt. Men om man vill få fart på konkurrensen på pensionsområdet är det inte ännu fler säljare utan starkare och mer kunniga köpare som är viktigast. Det kan staten stötta genom att fortsätta utveckla Minpension.se och Konsumenternas.se som båda är riktigt bra webbplatser för pensionssparare.

Huvud­delen av den allmänna pensionen är inkomstpensionen som vi inte kan påverka själva. Den krymper en aning för varje år som går, och det beror framför allt på att vi lever allt längre. När samma peng  ska räcka längre får vi ut mindre per månad. För att möta det har våra pensionspolitiker föreslagit ett gäng nya regler för att få oss att jobba några år till. De är inte klubbade i riksdagen ännu men lär gå igenom eftersom det finns en bred enighet i riksdagen om förslagen.

Det jag menar saknas är en höjning av inbetalningarna till den allmänna pensionen. Det är rimligt att vi medborgare jobbar några år längre än våra föräldrar eftersom vi också lever längre. Men om vi ställer upp på det borde staten åtminstone ge oss inbetalningar på den nivå vi blev lovade när det (inte längre så) nya pensions­systemet infördes vid sekelskiftet. För att det ska gå ihop behövs inbetalningar på (minst) 18,5 procent av lönen och nu får vi av olika skäl bara 17,21 procent. Den skillnaden kan låta liten men betyder ungefär 1500 kronor mindre i pension varje månad. Det är dags att fixa till det.

Tjänstepensionen

De svenska tjänstepensionerna funkar i allmänhet väldigt bra. De krymper inte som den allmänna pensionen gör utan står istället för en allt större del av vår framtida pension. Det beror dels på bättre avkastning än vad den allmänna inkomst­pensionen har möjlighet att ge, men också på att de som förhandlat fram villkoren för tjänste­pensionerna – arbets­marknadens parter – höjt nivån på inbetalningarna rejält.

Att tjänste­pensionerna drar ifrån den allmänna pensionen är inte problemfritt. För vad händer med alla dem som saknar tjänstepension? Visserligen har mer än 90 procent av alla anställda i Sverige en tjänstepension, men flera hundra tusen människor står ändå utan. Många av dem är egenföretagare, småföretagare och/eller relativt nya i Sverige. Det finns också ”finbranscher” där det är ovanligt med tjänste­pension. Juridik, reklam och PR är sådana branscher. Och av de trendiga tech­bolagen är det få som erbjuder kollektiv­avtalad tjänste­pension.

Vad händer när det bildas ett A- och ett B-lag där vissa tack vare sin tjänste­pension får en helt ok pension medan andra blir fattig­pensionärer för att de inte hade rätt arbetsgivare tidigare i livet? Ilskan lär i första hand riktas mot politiken som låter såna orättvisor finnas.

Så vad göra? Staten behöver stärka den allmänna pensionen så att tjänste­pensionen återgår till att vara ett guldkants­komplement, inte en absolut nödvändighet för ett värdigt liv på äldre dar. Det är dags att fixa till det.

Det egna sparandet

När avdragsrätten togs bort för några år sedan tvärdog det privata pensions­sparandet. Nu sägs Sverige ha näst sämst villkor i världen för privat pensions­sparande. Samtidigt har vi avdragsrätt för till exempel sms-lån. Hur smart är det? Signalen blir att vi ska låna mer och spara mindre, tvärt emot all rimlighet.

Den nya regerings­överens­kommelsen har lagt grunden för en rejäl och alldeles nödvändig skatte­reform. I den vill jag se rejäla incitament för att uppmuntra det privata sparandet. Inte genom det skatte­avdrag vi hade förr, det gynnade i första hand höginkomsttagare. Men om avdraget riktas mot låg- och medel­inkomsttagare eller rent av direkt mot dem med små pensions­tillgångar skulle vi få en fördelnings­politiskt vettig profil på det hela.

Man kan också istället för skatteavdrag tänka sig matchning, alltså att staten matchar inbetalningar vi själva gör. Det har testats i andra länder länder med gott resultat. För varje tusen­lapp vi själva sätter in i ett pensions­­sparande (upp till en viss nivå) skjuter staten till några hundra­­lappar. Det är en modell som är enkel att förstå, som kan riktas särskilt mot låg- och medel­­inkomst­tagare och vars kostnader inte kan skena iväg hur som helst.

Det viktigaste är att vi får igång en sparkultur i Sverige igen. Det är dags att fixa till det.