Den blicken glömmer jag inte

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?