Idag presenterar Riksdagens pensionsgrupp sin överenskommelse om hur man långsiktigt vill höja och trygga pensionerna. Bakgrunden är att den snabbt ökande medellivslängden gjort att pensionerna sjunkit, och att det upptäckts fiffel och fusk i premiepensionssystemet.

Inte poppis – men bra

Jag tycker att pensionsgruppen sammantaget gjort ett bra jobb. Vissa av förslagen lär inte bli populära, men är nödvändiga. Som jag tidigare skrivit ökar medellivslängden just nu med 3,5 timme per dygn. Och när våra liv snart beräknas bli 90 år i genomsnitt håller det inte att jobba i bara 35 år. Att fortsätta som hittills skulle innebära antingen:

• Riktigt låga pensioner,
• kraftigt höjda pensionskostnader vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och kraftig dämpning av löneutvecklingen, eller
• tung belastning på statsbudgeten (genom högre utgifter för garanti­pension och äldreförsörjningsstöd) vilket skulle leda till höjda skatter och/eller neddragningar inom välfärden.

Det är också bra att de visar på att ett hållbart pensionssystem består av flera delar; bra pension kommer från seriösa, stabila pensionsförvaltare som investerar hållbart och har ett tydligt konsumentfokus.

Överenskommelsen i korthet:

Lägsta åldern för uttag av för allmän pension höjs år 2020 från 61 till 62 år, 2023 till 63 år och 2026 till riktåldern minus tre år, vilket bedöms bli 64 år.

Kommentar: För många som har tänkt gå i pension tidigt kommer det här säkert som en kalldusch. Men det är som sagt nödvändigt eftersom medellivslängden ökat kraftigt. Det som förvånar mig är att man går längre än pensions­ålders­utredningen. Den föreslog härom året en höjning till 63 år. Jag antar att man vill ta höjd även för en framtida ökning av medellivslängden när man ändå drar av plåstret.

Utmaningen blir att alla ska orka jobba till 64, även de som har fysiskt och psykiskt krävande jobb. Det blir viktigare än någonsin att jobba med arbetsmiljö, attityder till äldre och möjlighet till mer flexibel arbetssituation om människor ska orka. Redan idag är den faktiska pensions­åldern starkt knuten till socioekonomiska aspekter. Högutbildade och välavlönade jobbar redan i hög grad längre än till 65 (av Alectas kunder skjuter ca 30 procent upp sitt uttag av tjänstepensionen till efter 65 år) medan lågutbildade och lågavlönade slutar tidigt.

Tyvärr tror jag att många som är utslitna inte kommer att orka hela vägen. Trycket på sjukförsäkringen och A-kassan kommer att öka.

Gränsen för att få ut garantipension höjs från 65 till 66 år 2023 och knyts från 2026 till ”riktåldern”, vilket gör att åldersgränsen automatiskt kommer att följa medellivslängden. Ett undantag görs för de som haft ett arbetsliv på mer än 44 år.

Kommentar: En grundbult i pensions­systemet är att vi medborgare i grunden ska finansiera våra egna pensioner genom arbete. Det är en klok grundsyn. Samtidigt måste det finnas ett skyddsnät för de som inte kunnat arbeta ihop en skälig nivå. Om det skyddsnätet ska fungera och ge en dräglig pension måste även åldersgränsen för garantipensionen följa med de övriga. Att man gör ett undantag för de som börjar jobba väldigt tidigt och har många år i yrkeslivet bakom sig vid 65 är bra. Men att det blev just 44 år luktar typisk förhandlingskompromiss.

Grundskyddet förstärks genom att garantipensionen kompletteras med ett tilläggsbelopp och att taket för bostadstillägg höjs.

Kommentar: Ett av överenskommelsens bästa förslag. Detaljerna återstår, men det här kommer att betyda mycket för de med allra lägst pensioner, varav många är kvinnor. För många är tex höga boendekostnader och höjda kostnader för att ha bil i glesbygd riktigt tufft att klara på en låg pension.

Premiepensionen reformeras i grunden.  Det 30-punktsprogram Pensionsmyndigheten föreslog i våras genomförs i sin helhet, hållbarhetskrav införs och en tydlig huvudman får i uppdrag att professionellt upphandla fonder. En konsekvens är att antalet fonder kommer att ”minska avsevärt”.

Kommentar: Att premiepensionen är en riktigt bra och viktig del av pensions­systemet har jag skrivit om tidigare. Men systemet behöver renoveras rejält. Dels för att anpassa det till hur vi människor fungerar och dels för att bli av med det snusk, fiffel och procenteri som förekommit.

Pensionsgruppen skriver: ”Staten bör i större utsträckning ta ansvar  för att att premiepensionssystemet är konstruerat utifrån hur människor faktiskt agerar och inte utifrån hur man anser att de borde agera. Staten bör ta ansvar för att utfallet är rimligt och säkert, särskilt för den som inte väljer.”

Här är det uppenbart att staten inspirerats av hur avtalsparterna utformat tjänste­pensionerna. ”Aktiva val” kan inte vara ett självändamål utan fokus måste ligga på att åstadkomma bra pensioner. Den förändrade synen på vad premie­pensions­systemet ska leverera är en nykter omsvängning anpassad till hur vi människor faktiskt funkar. Systemet har hittills varit utformat för de 5 procent av befolkningen som är intresserade av kapitalplaceringar. De övriga 95 procenten har mest upplevt ångest inför detta enorma utbud och många har utlämnats åt oseriösa ”rådgivare” och telefonförsäljare. En professionell upphandling av vilka fonder som ska få erbjudas minskar dessutom risken för bedrägeri, fiffel och brottslighet och ökar tilltron till systemet.

Att stor vikt måste läggas vid ickevalet är också en lärdom som tycks ha dragits från tjänstepensionsområdet. De flesta har inte tid och ork att sätta sig in i alla de placeringsalternativ som står till buds utan vill ha hjälp att välja ett klokt förvalsalternativ, självklart med möjlighet att välja något annat om man vill.

LAS-åldern höjs år 2020 från 67 till 68 år och år 2023 till 69 år.

Kommentar: Det är rimligt att de som vill, orkar och kan arbeta längre också får möjlighet att gör det. Risken med förslaget är att arbetsgivare som är rädda för att inte kunna bli av med improduktiva äldre medarbetare blir (ännu) mindre benägna att anställa äldre arbetskraft. Det har Svenskt Näringsliv påpekat. För att i viss mån tillmötesgå dem blir möjligheten för arbetsgivare att säga upp arbetstagare utan saklig grund över LAS-åldern permanent. Attityder till äldre i yrkeslivet och möjlighet att anpassa arbetstider och innehåll i arbetet blir avgörande.

Ett partsråd skapas som knyts till Pensionsgruppen

Kommentar: Dialog mellan staten och arbetsmarknadens parter där lärdomar och erfarenheter kan utbytas är nödvändigt för att helheten ska bli bra. Samtidigt är det viktigt att det även fortsatt är parterna som ansvarar för tjänstepensionerna, inte staten. Tjänstepensionerna kan inte vara medicinen som ska bota sjukan i det allmänna pensionssystemet.

En forskningsnära delegation bildas för att främja en arbetsmarknad där äldre kommer till sin rätt och deras kompetens tas tillvara.

Kommentar: Klokt, om det leder till faktiska resultat.

Avdragsreglerna för tjänstepension ska ses över.

Kommentar: En bedrägligt luddig skrivning. Vill staten genom ändringar i avdragsrättsreglerna indirekt tvinga arbetsmarknadens parter att ändra tjänstepensionsvillkoren på statens villkor? Systemen måste hänga ihop, men staten ska inte lägga sig i de pensioner som förhandlats fram genom den fria förhandlingsrätten. Arbetsgivare och arbetstagare i samverkan har i 100 år tagit ansvar för tjänstepensionerna, och det har varit väldigt framgångsrikt. If it ain’t broke, don’t fix it.

Att man i översynen genom ändringar i Inkomstskattelagen vill möjliggöra paus i utbetalningar av tjänstepension och möjlighet att förlänga utbetalningstiden är däremot bra. Lagstiftaren ska möjliggöra ett längre arbetsliv, och här har de en möjlighet att göra det på en spelplan de äger.

Vad kostar kalaset?

Att åldersgränserna för A-kassa och sjukförsäkring följer med uppåt är helt nödvändigt, och det är bra att det klargörs att det blir så. Men mot bakgrund av det tvivlar jag på att reformen blir ”statsfinansiellt neutral” vilket man hoppas på i överenskommelsen. Vad ska människor göra som inte klarar av att arbeta längre? Genom att många kommer att arbeta längre minskar förvisso statens utgifter på vissa områden och skatte­intäkterna kan komma att öka. Men vad kommer det att stå på sista raden? Den som lever får se.

Det här saknar jag

I överenskommelsen skriver man att avgiften (egentligen inbetalningarna) till den allmänna pensionen ska ses över. Jag tycker att man borde ha gått längre. Om medborgarna ställer upp genom att arbeta ett par år längre borde staten matcha det genom att se till att inbetalningarna till systemet återställs till de 18,5 % som pensionssystemets egentligen bygger på istället för de ologiska 17,21 % som i praktiken gäller idag.

Jag undrar också varför man inte kommit till skott med att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att pausa uttag av tjänstepension för att tex återgå i arbete efter en tid som pensionär. Jag ser inga hinder för det. När jag tagit upp det med politikerna i pensionsgruppen har inte heller de haft några invändningar. Så varför vänta? En ändring skulle vara fördelaktig både för staten, för individen och för utbudet av erfaren arbetskraft.

För att uppnå ett längre arbetsliv och hållbara pensioner behöver fokus också sättas på inträdet på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv börjar tidigt. Det finns mycket att göra för att förmå svenska ungdomar att börja arbeta tidigare. Reformer inom studieväsendet, en ”plugga klart-bonus”, och bättre information om att ett sent inträde på arbetsmarknaden betyder ett sent utträde skulle till exempel betyda mycket. Här kan pensionsgruppen göra mer.

Sammanfattningsvis en väl godkänd om än inte perfekt reform. För att få helheten att fungera blir det intressant att se hur kollektivavtalsparterna kommer att reagera. Anpassningar kommer att behöva göras, och det finns förbättringar att införa även i tjänstepensionerna. Det återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Vad tycker du om överenskommelsen?