Ska alla få lika mycket i pension?

Postat

Är pension en del av äldrevården eller en är det inkomstförsäkring? Det behöver vi bestämma oss för. Nu.

I helgen skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen om att januaripartierna  tycks skissa på omvälvande förändringar av det svenska pensionssystemet. Tanken är att pensionerna ska höjas ”för vanliga löntagare år 2021” och att det ska ske ”över statsbudgeten”. Det låter såklart bra. Vem vill inte att våra äldre ska få det lite bättre ekonomiskt på ålderns höst?

Tyvärr finns det flera allvarliga problem med en sån plan:

  1. Sedan 25 år tillbaka står pensions­systemet finansiellt sett på egna ben. Visserligen har den automatiska så kallade bromsen slagit till vid ett par tillfällen och sänkt pensions­uppräkningarna något. Men den automatiska balanseringen av in- och utbetalningar har också säkerställt att pensionssystemet inte blir en Ebberöds bank, dvs att utbetalningarna över tid börjar överstiga tillgångarna. Det är att långsiktigt ta ansvar. Om vi nu skulle börja ta pengar från statsbudgeten öppnar vi Pandoras ask. Då kommer nivån på pensionerna sannolikt att börja pendla upp och ner med konjunkturerna och det stats­finansiella utrymmet. Är det så vi vill ha det?
  2. Pensionärernas andel av befolkningen blir allt större, och deras andel av valmanskåren växer i motsvarande grad. Då ska de rimligen också få ett större politiskt inflytande. Men om vi ger våra politiker möjlighet att kortsiktigt börja ösa pengar ur statskassan över pensionssystemet finns det en uppenbar risk att de på så sätt börjar köpa pensionärsröster. Det är lätt att på kort sikt lova guld och gröna skogar för att bli (åter-)vald, en helt annan sak att kunna leverera det man lovat på 20, 30, 40 års sikt. I många länder har överbudspolitik på pensionsområdet lett till svåra ekonomiska kriser. Även i Sverige faktiskt. Det ohållbara ATP-systemet var en starkt bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet.
  3. Idag finns en övre gräns för vilken lön som kan ligga till grund för den allmänna pensionen. I år, 2019, är den gränsen lite drygt 43 000 kr i månaden. Högre lön än så ger inte mer allmän pension (trots att staten tar betalt för pensioner på hela lönen.) När man nu vill förstärka grundskyddet i den allmänna pensionen (genom bl.a. en höjning av Garantipensionen) och dessutom via statsbudgeten höja pensionen ”för vanliga löntagare” närmar vi oss ett läge där alla kommer att få lika stor allmän pension, oavsett vad vi gjort i livet och oavsett hur mycket vi betalat in till systemet.

Är det ett problem? Inte nödvändigtvis. Det finns länder där man ser den allmänna (statliga) pensionen som en del av äldrevården snarare än som en inkomstförsäkring på äldre dar. Äldrevård ges ju åt alla på lika villkor, oavsett hur våra inkomster sett ut genom livet. Så skulle vi kunna se på saken även i Sverige. Vi skulle till exempel kunna ge alla 12 600 kronor i månaden (före skatt) vilket är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige just nu. Men det skulle vara ett rejält lappkast från den tanke om inkomstgrundad pension som vi haft i Sverige så länge någon kan minnas. Den här problematiken lyfte Pensions­myndighetens generaldirektör Daniel Barr i en mycket bra debattartikel redan första dagen på jobbet. Hans viktiga frågor står ännu obesvarade.

Ska det löna sig att ha jobbat?

Redan idag är det så kallade respektavståndet minimalt. Med det menas hur mycket det skiljer i pension mellan den som arbetat ett långt yrkesliv med låg eller genomsnittlig lön jämfört med den som inte jobbat alls. För den som saknar tjänstepension lönar det sig knappast att arbeta ur pensions­synpunkt. Det skiljer bara någon tusenlapp efter skatt. Om den allmänna pensionen nu ska höjas genom att skattebetalarna skjuter till pengar kommer den skillnaden sannolikt att försvinna helt. Känns det bra i magen? Ska det inte löna sig det allra minsta att ställa väckarklockan på 06.00 fem dagar i veckan i 40 års tid?

Stärk pensionssystemet istället

Istället för att kortsiktigt börja ösa skattepengar över pensionerna behövs en förstärkning av själva pensions­systemet, menar jag. I första hand genom en återställning av nivån på inbetalningarna från 17,21 till 18,5 procent. Det kan låta lite men skulle innebära att dagens pensionärer får sin inkomstpension höjd med ungefär 900 kronor i månaden. Motsvarande siffra för dagens unga skulle bli 1 500 kronor, allt enligt beräkningar av försäkrings­facket Forena.

Det skulle alltså stärka pensionerna för alla och innebära att den allmänna pensionen tar igen lite av den mark den förlorat till tjänstepensionerna. Medan de flesta tjänstepensioner har stärkts rejält på senare år har den allmänna pensionen inte reviderats alls sedan sekelskiftet. Det är dags för det nu.

Pengarna finns (men används till annat)

Kostnaden för en sådan reform behöver inte innebära mera pålagor för arbetsgivarna. Omfördela istället den del av arbetsgivaravgiften som heter allmän löneavgift (hela 11,62 procent på alla arbetsinkomster i landet). Denna avgift går idag direkt in i statskassan istället för användas till försäkringar och pensioner som det ursprungliga syftet var. Pengarna finns, och en bättre allmän pension behövs. Nu krävs det bara lite politiskt mod för att få saker att hända.

 

 

 

Vad är en rimlig pension?

Postat

I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:

  • Solveig Zander – riksdagsledamot för Centerpartiet, talesperson i socialförsäkringsfrågor och medlem i riksdagens pensionsgrupp
  • Markus Kallifatides – ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisterna
  • Carina Lindfelt – avdelningschef för Arbetsmarknad på föreningen Svenskt Näringsliv som företräder 60 000 svenska arbetsgivare
  • Håkan Svärdman – samhällspolitisk chef vid försäkringsbranschens fackförbund Forena
190503e
Min moderatorskollega Ulrica Schenström och jag låter publiken ta ställning till debattörernas förslag.

Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.

Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:

Vad är en rimlig pension egentligen?

Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Social­demokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänste­pensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänste­pension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?

Vad ska den allra lägsta pensionsnivån vara?

Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldre­försörjnings­stöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensions­myndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”

När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:

  • Ska det vara en lägsta pensionsnivå för alla i Sverige? I så fall behöver alla känner till den.
  • Ska det vara ett bostadsbidrag som gör det möjligt att bo dyrt men som inte täcker andra nödvändiga utgifter (till exempel bil för den som bor i glesbygd)?
  • Ska det följa prisutvecklingen eller löneutvecklingen i Sverige? Dvs. ska staten med skattemedel garantera de som har låg egenintjänad pension konstant köpkraft eller ett konstant inkomstavstånd till de som arbetar?
  • Ska det ta hänsyn till, eller inte ta hänsyn till, andra inkomster och tillgångar utöver pension?
  • Ska det ha lönat sig att arbeta eller ska alla rent av få samma allmänna pension, och sen får tjänste­pensionen fylla på?

Vi behöver bestämma vilka behov det skatte­finansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensions­myndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!

190503d
Solveig Zander och Markus Kallifatides debatterar grundskyddet i pensionssystemet.

Hur länge till ska grundtrygghet vara ”det dolda pensionsklippet”?

Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensions­klippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör.  Varför automatiserar man inte behovs­prövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.

Ska tryggheten vara individuell eller beroende av ens partner?

En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroende­ställning till en välavlönad partner.

Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbets­gruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushålls­nivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.

Varför bara fokus på ena änden av arbetslivet?

I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.

Varför får pensioner inte kosta pengar?

Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensions­systemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensions­systemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.

Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.

Bloggbyline

 

 

 

 

 

Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem

Förslag idag: Bättre villkor för de sämst ställda pensionärerna

Postat

Idag presenterar riksdagens pensionsgrupp en rejäl satsning på pensionärer med de allra lägsta inkomsterna. 2,1 miljarder kronor ska satsas på höjd garantipension och höjt bostadstillägg. En ensamstående pensionär som idag har en pension på 11 000 kronor före skatt och en hyra på 7 000 kronor beräknas med förslaget få 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Totalt berörs 800 000 pensionärer.

I korthet innebär den föreslagna satsningen att grundnivån i garanti­pensionen höjs med 200 kronor i månaden och att maximalt bostads­tillägg höjs från 5 560 kronor till 6 540 kronor. Dessutom införs ett fribelopp för arbets­inkomster i äldre­försörjnings­stödet på 24 000 kronor om året så att det ska löna sig att jobba.

lotte-meijer-142578Pensions­politikerna har länge brottats med en svår fråga: Hur kan man hjälpa de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna samtidigt som man behåller det så kallade respekt­avståndet, dvs skillnaden mellan de som har jobbat hela livet – om än med låg lön – och de som inte arbetat alls? Förslaget är utformat på ett sätt som försöker lösa den utmaningen. Det är bra, men det måste komma mera. Annars krymper respektavståndet ytterligare. Och det har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll utlovat: Nästa satsning blir på de som har pensioner på mellan 11 000 och 14 000 kronor i månaden.

Min spontana bedömning är att förslaget på många sätt är bra men att det inte når riktigt ända fram. Det som är bra är:

  • Att man lyfter de allra sämst ställda, ofta ensamstående äldre kvinnor
  • Att man velat behålla ett avstånd mellan de som slitit ett långt liv och de som inte arbetat alls
  • Att rutinerna för prövning av bostadstillägg ska ses över

Det jag saknar är:

  • Att man missat det viktigaste: Att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det skulle gynna alla, upprätthålla eller öka respekt­avståndet och ge bra effekt över tid. Fixa!
  • Att bostadskostnaden får så stort genomslag. Nu blir det möjligt att bo ganska dyrt medan de som bor förhållandevis billigt och men istället har andra nödvändiga kostnader (exempelvis för bil om man bor i glesbygd) missgynnas.
  • Att inget nämns om att automatisera ansökan om bostadstillägg. Kvälls­tidningarna kallar ofta bostads­tillägget för ”det okända pensions­klippet”. Det är ovärdigt.

Nu ska förslaget ut på remiss. Men de som vill tycka till får inte fundera för länge – enligt förslaget ska ändringarna träda i kraft redan den 1 januari 2020. Då ska även de nya åldersgränserna i pensionssystemet börja gälla, men det finns det än så länge inget beslut om.

På Regeringens webbplats finns mer information om förslaget.

Vad jag i övrigt hoppas att regeringen tar tag i på pensionsområdet kan du läsa om i mitt förra inlägg.

Bloggbyline