Ser vi början till slutet för dagens pensionssystem?

Postat

– Pensionerna ska höjas med upp till 600 kronor under mandatperioden. Det säger nye socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi som gjort upp med partierna bakom Januariavtalet om att höja pensionerna för ”vanliga löntagare”. Men metoden är kontroversiell. Han vill runda pensionssystemet och börja plocka pengar från statsbudgeten för att pumpa upp pensionerna. Är det här början till slutet för dagens pensionssystem?

Krisen gav oss dagens pensionssystem

Bo Könberg (l)
Bo Könberg, (L). Som socialförsäkringsminister och ordförande i Pensionsarbetsgruppen ledde han arbetet med pensionsreformen 1991–94.

I början av 90-talet var den svenska ekonomin i kris. Statskassan blödde, räntan höjdes till 500 procent och allt fler förstod att det krävdes tuffa beslut för att vända utvecklingen. En av de viktigaste åtgärderna blev att städa upp i pensionssystemet. I januari 1994 enades samtliga riksdagspartier utom (V) om att fasa ut det ohållbara ATP-systemet. Istället infördes ett nytt system som bygger på balans mellan in- och utbetalningar och där livsinkomsten styr hur stor pensionen blir. En grundbult i överenskommelsen är också att pensionssystemet finansiellt ska stå på egna ben, väl avskilt från statsbudgeten. Syftet är att systemet ska fredas från försök att kortsiktigt ”köpa röster” genom budgetutspel från enskilda politiska partier, och att staten inte ska kunna plocka pengar från systemet för att använda till annat än pensioner.

Pensioner ska skötas långsiktigt

Bild på alla ledamöter i riksdagens pensionsgrupp.
Riksdagens pensionsgrupp. Fredrik Lundh Sammeli (S), Hans Eklind (KD), Mats Persson (L) Janine Alm Ericson (MP), Teresa Carvalho (S), Katarina Brännström (M), Ardalan Shekarabi (S) och Solveig Zander (C). Foto: Roger Dahlberg/Regeringskansliet

För att kunna ta långsiktigt ansvar för pensionerna oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten inrättades samtidigt Riksdagens pensionsgrupp. Det är en blocköverskridande arbetsgrupp som består av företrädare för alla de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. ”För att kunna ändra något i pensionssystemet utan att bryta överenskommelsen krävs att samtliga sex partier står bakom förändringen”, står det i beskrivningen av pensionsgruppen på regeringskansliets webbplats.

Och det är här det börjar bli intressant. Januariavtalets sjunde punkt handlar om pensioner. Det står:

”Bättre villkor för Sveriges pensionärer. Den högre skatt pensionärer betalar tas bort år 2020 och pensionen höjs för vanliga löntagare år 2021. Denna förändring genomförs över statsbudgeten vid sidan av de större förändringar av pensionssystemet som pensionsgruppen är överens om och som ska genomföras under mandatperioden. Förändringen ska förankras i pensionsgruppen.”

En grundregel kastas överbord

Shekarabi vill alltså få upp pensionerna genom att plocka pengar från statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet – tvärt emot intentionerna i pensionsuppgörelsen från -94. Jag tvivlar inte på att avsikterna är goda. Efter höjningen av de skattefinansierade grundskydden vid årsskiftet kommer det så kallade respektavståndet nästan vara utplånat. Med respektavståndet menas skillnaden mellan den som arbetat ett långt liv med låg lön och den som inte arbetat alls. I många fall är skillnaden nu nere på några få hundralappar i månaden, och det är inte populärt ute i stugorna. Med åtgärden ökar avståndet igen. Lite grann i alla fall.

Berörs du av förslaget?

Med ”vanliga löntagare” menar regeringen de som har en pension på mellan 9.000 – 17.000 kronor i månaden. Om du tillhör den gruppen ska du – enligt förslaget – alltså få en höjning av pensionen med ”upp till” 600 kronor i månaden. (Som jämförelse är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige 12.600 kronor per månad. Adderar vi tjänstepension är genomsnittet 17.200 kronor.)

Kommer förslaget att gå igenom?

Två saker står i vägen för att förslaget ska bli verklighet:

  1. Att höja pensionerna via statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet är kontroversiellt. Det innebär ett erkännande av det vissa sagt länge: att pensionssystemet är underfinansierat. Men det innebär också att man frångår den grundläggande princip som har gällt i 25 år – att sittande regering inte ska blanda samman pensionerna med statens löpande utgifter. Om man dumpar den principen kan man knappast klaga om framtida regeringar vill föra pengar från statsbudgeten till pensionerna eller vice versa. Risken är att man med detta öppnar Pandoras ask. ”Risk för pensionspopulism” som vissa ledarskribenter kallat det.
  2. Det är långt ifrån säkert att partierna som står utanför Januariavtalet ställer upp på den här vågade konstruktionen. Och eftersom den sista meningen i Januariavtalets skrivning lyder ”Förändringen ska förankras i pensionsgruppen” måste samtliga partier i pensionsgruppen rimligen vara överens. Kommer de att bli det? Jag blir inte förvånad om vissa vill stärka det pensionssystem vi har istället för att lappa och laga det genom att (kortsiktigt?) skjuta till pengar via statsbudgeten.

På måndag får vi veta mera

Ulrica Schenström och Staffan Ström
Ulrica Schenström och jag står redo att fråga ut socialförsäkringsministern

På måndag den 16 december arrangerar vi på Alecta en debatt för att få veta mera om vad som är på gång. Då kommer socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (s) till oss för att presentera förslaget. Därefter får vi kommentarer och debatt genom en panel bestående av:

  • Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson för (kd)
  • Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på fackförbundet Forena
  • Susanne Ackum, nationalekonom och tidigare statssekreterare på Finansdepartementet
  • Torbjörn Nilsson, politisk reporter på Expressen

Några av de frågor jag vill få svar på är: Vilket problem ska den här åtgärden egentligen lösa? Vad kostar kalaset och vem ska betala? Vore det inte både enklare och mera logiskt att förstärka pensionssystemet istället? Och inte minst – vad händer om pensionsgruppen inte är överens?

Är det här början till slutet för dagens pensionssystem? Eller är det bara en naturlig förstärkning av den allmänna pensionen? Prenumerera gärna på kommande inlägg om du vill följa den rafflande fortsättningen.

Bloggförfattaren Staffan Ström

Att ta oron på allvar – eller göra den värre?

Postat

Pensionssystemet är långt från perfekt. Men låt oss börja med att stärka den allmänna pensionen, och inte lägga hela ansvaret på individen.

Den 9 oktober skrev jag en debattartikel i Expressen som rört upp känslor i pensionsbranschen. En anledning är att jag nämnde Skandia vid namn i artikeln. Det gjorde jag eftersom de, precis som Alecta, är en stor och viktig aktör med hög synlighet i media, och därigenom i hög grad bidrar till att sätta bilden av vårt svenska pensionssystem. Jag har stor respekt för Skandia men menar i artikeln att de genom sin kommunikation ibland på ett olyckligt och omotiverat sätt späder på människors pensionsångest. Igår kom deras replik där de undrar vad vi syftar på. Låt mig därför ta några exempel:

I våras gick Skandia ut med att en 90-talist behöver spara två miljoner på egen hand för att få samma pension som en 60-talist. Några veckor senare skrev de att att en lärare i 40-årsåldern behöver spara uppåt 2 000 kr varje månad resten av sitt arbetsliv för att ”kompensera sig för en ekonomisk kris”. För någon vecka sedan menade de att ”en nyexaminerad läkare behöver spara 2 000 kronor i månaden – hela arbetslivet – för att få en önskvärd pension”

Ett exempel från annat håll är att jag i våras läste en tidningsartikel där en bank menar att ”det är dags att vända pensionspyramiden.” Det är ännu ett utryck för uppfattningen att det är individen som på egen hand måste kompensera för pensionssystemets brister.

De ungas oro

Lösningen tycks alltså alltid vara att den enskilde ska spara mer ur egen ficka. Vilka signaler sänder den här typen av utspel till människor, inte minst de unga? Det har vi tagit reda på. I en undersökning vi gjort tillsammans med Ungdomsbarometern uppger en förfärande andel unga människor att de redan i gymnasieåldern känner oro för sin pension. Och de lägger i första hand ansvaret på sig själva. Det bekymrar oss.

Och oron finns inte bara hos de unga. När jag i min roll som pensionsekonom är ute och träffar människor får jag ofta frågan ”Kommer det att finnas några pengar kvar när det är dags för mig att gå i pension?” Jag blir lika sorgsen av den frågan varje gång. Tror människor verkligen att det svenska pensionssystemet håller på att kollapsa? Tydligen. Och den felaktiga bilden kommer någonstans ifrån. Det är därför jag skrev min debattartikel – för att visa på vilket ansvar vi som jobbar med pensionskommunikation har.

Det finns mycket kvar att göra

Pensionssystemet är verkligen inte perfekt. Och jag har stor respekt för att det finns de som tvingas leva på en mycket låg pension. Det jag vill lyfta fram i debatten är att de allra flesta faktiskt inte blir fattigpensionärer. Det gäller att sätta in krutet där det som bäst behövs, och då tror jag inte på ett alltför stort fokus på privat sparande. Hur många har råd att stoppa undan flera tusen kronor extra varje månad som ett svar på larmrapporterna? Inte många, vilket Skandia själva påpekar. Alarmismen riskerar att skapa ångest och frustration snarare än medvetenhet och sparglädje.

Det viktigaste för att få en hygglig pension är att ha ett arbete, att betala skatt och att ha en bra tjänstepension, gärna kollektivavtalad. Om vi dessutom – som en följd av att vi i snabb takt lever allt längre – arbetar några år längre än generationerna före oss finns det ingen anledning att tala om kris i pensionssystemet. Däremot behöver det utvecklas och förstärkas. Det är i frågan om hur man bäst åstadkommer det våra uppfattningar går isär.

Jag ställer mig inte oreflekterat bakom kraven på att vi åter ska börja subventionera privat pensionssparande. Det beror inte på att privat sparande är onödigt eller oönskat. Tvärt om, att ha ett eget sparande är viktigt. Både för att kunna tackla oförutsedda utgifter i någorlunda närtid och för att så småningom komplettera pensionen. Därför ska den som vill och har möjlighet att spara privat ha goda förutsättningar att göra det. Men jag anser att det är fel att lägga över hela ansvaret på individen. Individen ska inte ensam behöva kompensera för den allmänna pensionens brister.

Det handlar om prioriteringar

Jag ser gärna stärkta incitament för privat pensionssparande, men först vill jag se en förstärkning av den allmänna pensionen. Den har tappat i styrka på senare år medan tjänstepensionerna förstärkts. En rimlig åtgärd är därför att återställa nivåerna på inbetalningarna till den allmänna pensionen från dagens 17,21 procent till de 18,5 procent som utlovades när det nuvarande pensionssystemet sjösattes. Det skulle innebära att pensionen för dagens pensionärer höjs med i genomsnitt 900 kronor per månad, och 1 500 kr för morgondagens pensionärer. Det skulle dessutom – till skillnad från en satsning på privat sparande – vara till gagn även för alla med små inkomster som inte har råd att spara på egen hand. För mig är det viktigt att en satsning på pensionerna i första hand kommer de till del som har, eller riskerar att få, en låg pension.

Vi och andra pensionsaktörer behöver tillsammans se till att debatten sansas. Vi behöver se till att vi i vår iver att berätta om pensionssystemets svagheter inte skapar en omotiverad, passiviserande oro hos människor. Vi har ett i grunden starkt pensionssystem. Låt oss utveckla det för dagens och framtidens pensionärers skull.
Alectas pensionsekonom Staffan Ström

Ska alla få lika mycket i pension?

Postat

Är pension en del av äldrevården eller en är det inkomstförsäkring? Det behöver vi bestämma oss för. Nu.

I helgen skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen om att januaripartierna  tycks skissa på omvälvande förändringar av det svenska pensionssystemet. Tanken är att pensionerna ska höjas ”för vanliga löntagare år 2021” och att det ska ske ”över statsbudgeten”. Det låter såklart bra. Vem vill inte att våra äldre ska få det lite bättre ekonomiskt på ålderns höst?

Tyvärr finns det flera allvarliga problem med en sån plan:

  1. Sedan 25 år tillbaka står pensions­systemet finansiellt sett på egna ben. Visserligen har den automatiska så kallade bromsen slagit till vid ett par tillfällen och sänkt pensions­uppräkningarna något. Men den automatiska balanseringen av in- och utbetalningar har också säkerställt att pensionssystemet inte blir en Ebberöds bank, dvs att utbetalningarna över tid börjar överstiga tillgångarna. Det är att långsiktigt ta ansvar. Om vi nu skulle börja ta pengar från statsbudgeten öppnar vi Pandoras ask. Då kommer nivån på pensionerna sannolikt att börja pendla upp och ner med konjunkturerna och det stats­finansiella utrymmet. Är det så vi vill ha det?
  2. Pensionärernas andel av befolkningen blir allt större, och deras andel av valmanskåren växer i motsvarande grad. Då ska de rimligen också få ett större politiskt inflytande. Men om vi ger våra politiker möjlighet att kortsiktigt börja ösa pengar ur statskassan över pensionssystemet finns det en uppenbar risk att de på så sätt börjar köpa pensionärsröster. Det är lätt att på kort sikt lova guld och gröna skogar för att bli (åter-)vald, en helt annan sak att kunna leverera det man lovat på 20, 30, 40 års sikt. I många länder har överbudspolitik på pensionsområdet lett till svåra ekonomiska kriser. Även i Sverige faktiskt. Det ohållbara ATP-systemet var en starkt bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet.
  3. Idag finns en övre gräns för vilken lön som kan ligga till grund för den allmänna pensionen. I år, 2019, är den gränsen lite drygt 43 000 kr i månaden. Högre lön än så ger inte mer allmän pension (trots att staten tar betalt för pensioner på hela lönen.) När man nu vill förstärka grundskyddet i den allmänna pensionen (genom bl.a. en höjning av Garantipensionen) och dessutom via statsbudgeten höja pensionen ”för vanliga löntagare” närmar vi oss ett läge där alla kommer att få lika stor allmän pension, oavsett vad vi gjort i livet och oavsett hur mycket vi betalat in till systemet.

Är det ett problem? Inte nödvändigtvis. Det finns länder där man ser den allmänna (statliga) pensionen som en del av äldrevården snarare än som en inkomstförsäkring på äldre dar. Äldrevård ges ju åt alla på lika villkor, oavsett hur våra inkomster sett ut genom livet. Så skulle vi kunna se på saken även i Sverige. Vi skulle till exempel kunna ge alla 12 600 kronor i månaden (före skatt) vilket är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige just nu. Men det skulle vara ett rejält lappkast från den tanke om inkomstgrundad pension som vi haft i Sverige så länge någon kan minnas. Den här problematiken lyfte Pensions­myndighetens generaldirektör Daniel Barr i en mycket bra debattartikel redan första dagen på jobbet. Hans viktiga frågor står ännu obesvarade.

Ska det löna sig att ha jobbat?

Redan idag är det så kallade respektavståndet minimalt. Med det menas hur mycket det skiljer i pension mellan den som arbetat ett långt yrkesliv med låg eller genomsnittlig lön jämfört med den som inte jobbat alls. För den som saknar tjänstepension lönar det sig knappast att arbeta ur pensions­synpunkt. Det skiljer bara någon tusenlapp efter skatt. Om den allmänna pensionen nu ska höjas genom att skattebetalarna skjuter till pengar kommer den skillnaden sannolikt att försvinna helt. Känns det bra i magen? Ska det inte löna sig det allra minsta att ställa väckarklockan på 06.00 fem dagar i veckan i 40 års tid?

Stärk pensionssystemet istället

Istället för att kortsiktigt börja ösa skattepengar över pensionerna behövs en förstärkning av själva pensions­systemet, menar jag. I första hand genom en återställning av nivån på inbetalningarna från 17,21 till 18,5 procent. Det kan låta lite men skulle innebära att dagens pensionärer får sin inkomstpension höjd med ungefär 900 kronor i månaden. Motsvarande siffra för dagens unga skulle bli 1 500 kronor, allt enligt beräkningar av försäkrings­facket Forena.

Det skulle alltså stärka pensionerna för alla och innebära att den allmänna pensionen tar igen lite av den mark den förlorat till tjänstepensionerna. Medan de flesta tjänstepensioner har stärkts rejält på senare år har den allmänna pensionen inte reviderats alls sedan sekelskiftet. Det är dags för det nu.

Pengarna finns (men används till annat)

Kostnaden för en sådan reform behöver inte innebära mera pålagor för arbetsgivarna. Omfördela istället den del av arbetsgivaravgiften som heter allmän löneavgift (hela 11,62 procent på alla arbetsinkomster i landet). Denna avgift går idag direkt in i statskassan istället för användas till försäkringar och pensioner som det ursprungliga syftet var. Pengarna finns, och en bättre allmän pension behövs. Nu krävs det bara lite politiskt mod för att få saker att hända.

Alectas pensionsekonom Staffan Ström