Höjd pensionsålder rycker allt närmare

Publicerat den

Dagens Nyheter skriver idag om att regeringen tänker föreslå höjd pensionsålder under 2018. Men kan man verkligen höja nåt som inte finns?

Våra liv blir allt längre. Det är såklart fantastiskt! Men eftersom vi börjar jobba allt senare och samtidigt envisas med att gå i pension redan vid 65 jobbar vi snart bara en tredjedel av livet. Det håller inte. Därför kommer vi att behöva jobba några år längre än vad våra föräldrar gjorde.

Kan man ändra nåt som inte finns?

Sedan många år har vi faktiskt inte någon officiell pensionsålder i Sverige. Istället är det vi själva som bestämmer när vi har råd, lust och möjlighet att gå i pension. Pengarna kommer inte – som många tror – med automatik vid någon speciell ålder utan först när vi ansökt hos Pensionsmyndigheten. Så vilken ålder är det regeringen vill höja? Det är faktiskt två åldrar det handlar om.

När är vi för gamla?

Den första handlar om vid vilken ålder en arbetsgivare ska ha rätt att säga upp en anställd på grund av åldersskäl. Det regleras i Lagen om anställningsskydd, LAS, och idag är den åldern 67 år. Enligt förslaget ska gränsen höjas till 69. Det sänder en bra signal om att vi är pigga längre numera, och är till nytta för den som vill stanna längre än till 67. Men några stora förändringar i människors beteenden ska man nog inte räkna med. Inte på kort sikt åtminstone.

När är vi för unga?

Den andra åldern man vill höja är den då man kan börja ta ut den allmänna pensionen. Idag är den åldern 61 år, och den föreslås bli 63. Här snackar vi förändring på riktigt. En höjning till 63 gör att väldigt få kommer att kunna gå i pension tidigare än så. Bara den som har ett rejält eget sparande kommer att kunna gå tidigare. Nackdelen är att tidig pension i ännu högre grad än idag blir en klassfråga, men fördelarna överväger. Med dagens livslängder kan vi inte ha samma pensionsålder som på 1970-talet.

Den som inte pallar längre

Vad gör då den som är slutkörd och inte orkar hålla ut till 63? Jag tror att vi kommer att få se två reaktioner.

För det första tror jag att sjuktalen hos 61–63-åringarna kommer att gå upp. Redan idag lämnar en skrämmande stor andel människor arbets­marknaden genom tidigt pensionsuttag eftersom de tycker sig vara för sjuka för att arbeta. Samtidigt anses de vara för friska för att bli beviljade sjukersättning, och då blir ålderspension utvägen. Under många år har kostnader och människor vältrats mellan de båda systemen, och så kommer de att bli även nu.

För det andra tror jag att fler kommer att ta ut sin tjänstepension tidigt för att leva på den tills den allmänna pensionen blir tillgänglig. Det löser problemet för de slutkörda på kort sikt. Men i det långa loppet innebär det att tjänstepensionen tappas på pengar i början av pensionärstiden och därför blir lägre under resten av livet. Ingen lysande idé alltså, vare sig för individen eller samhället.

Aja baja, Strandhäll!

Det här har politikerna såklart förstått, och därför skulle de nog gärna vilja höja lägstaåldern för att ta ut tjänstepension också. Men se då blir det genast känsligt! Tjänstepensionernas regelverk styr ju arbetsmarknadens parter över. Och klampar man in på deras område gör man våld på den av alla så hyllade svenska modellen. Bort med tassarna!

Är tjänstepensionerna problemet?

Jag kan förstå att 55 år, den lägsta uttagsåldern för privat pension och tjänstepension, sticker i vissas ögon. Men är den verkligen ett problem? Jag tycker inte det. Varje år börjar ungefär 35 000 Alectakunder ta ut sin tjänstepension. Så här gamla var de under 2016:

65-årsnormen eller 55-årsgränsen – vad är problemet?

 

Om vi förlänger mätperioden till de senaste 300 000 pensioneringarna ser vi att:

  • 15 % tar ut sin pension före 65 års ålder.
  • 0,3 % tar ut sin pension före 60 års ålder.
  • Bara 0,06% (eller 175 individer av 300 000) tar ut sin pension vid 55 års ålder.
  • 25 % tar ut sin pension efter 65 års ålder.

De här siffrorna gäller privattjänstemän, och jag vet att det ser annorlunda ut på andra delar av arbetsmarknaden. Inte minst för lågavlönade kvinnor i kommuner och landsting. Men jag tycker att man ska vara försiktig med alltför hårda inskränkningar i uttagsmöjligheterna. Tjänstepension är ju uppskjuten lön, och bör därför kunna disponeras friare än den allmänna pensionen (som är en del av social­ försäkrings­systemet). Hur vi disponerar vår lön lägger sig ju staten inte i.

Hur ser din morot ut?

Våra liv blir allt längre. I genomsnitt 3,5 timme längre per dygn faktiskt. Om vi vill kunna njuta åren efter arbetslivet med hyfsad levnadsstandard kommer vi därför att behöva jobba några år längre än generationerna före oss. Med rätt förutsättningar behöver det faktiskt inte vara en uppoffring. Att regeringen genom villkorsändringar vill skynda på den här omställningen är rätt och nödvändigt, men minst lika viktigt är att hitta morötterna som gör att vi själva ser nyttan och glädjen med att jobba några år till. Vad skulle få dig att vilja gå till jobbet vid 67?

 

Uppdatering: Nu svarar Kommunals ordförande Tobias Baudin på regeringens utspel. Förslaget är ”verklighetsfrånvänt”, anser han.

 

4 reaktioner till “Höjd pensionsålder rycker allt närmare”

  1. Du har glömt ett alterativ som nog blir vanligast.
    Om förslaget blir verklighet så kommer jag själv och nog många andra att sluta jobba och gå på A-kassa precis så lång tid A-kassa dagarna räcker.
    Jag ser det som ett svek, jag har planerat en längre tid att gå vid 61 och ägna mig åt annat.

  2. Det kan du säkert ha rätt i. Sen återstår att se hur övergångsreglerna kommer att se ut. Jag har mycket svårt att tro att man flyttar fram mållinjen för de som bara har några meter kvar, så att säga.

  3. Självklart är det de sammanlagda arbetsåren som ska räknas, om man nu hör till de som inte vill jobba tills man blir 67. Jag är en sådan. Jag började arbeta heltid efter studierna vid 20 och idag är jag 54. Jag var föräldraledig i totalt 1, 5 år. I skrivande stund har jag alltså arbetat i 32,5 år. Om jag ska jobba tills jag blir 67 innebär det att jag måste arbeta i 45 år. 45 år av tidiga morgnar, taskiga chefer, kollegor jag inte valt själv, hemska kunder, långa resor, tråkiga möten o s v o s v. Nej, jag hör inte till de som gillar att jobba över huvudtaget trots att jag har ett yrke som många skulle ge sin högra hand för att arbeta inom.

    Samtidigt anser jag att alla ska bidra till samhällsbygget så gott de kan. Därför vore det härligt, och en tydlig morot att veta att ”du behöver jobba i 40 år för att få en rimlig pension – allt däröver blir en bonus. Men efter 40 års yrkesliv slipper du arbeta mer om du inte själv vill.” Systemet idag gynnar dessutom inte lågavlönade, utan många går tidigare utan att det påverkar pensionen i någon hög utsträckning. Själv har jag sparat pengar som en galning sedan 20-årsåldern för att kunna njuta av friheten efter att jag fyllt 55. Men det är inte alla förunnat och alla har inte heller den framförhållningen.

    1. Håller med dig i allt. Visst skall det vara antal år som du har arbetat och betalat skatt. Inte en ålder som bestämmer när du har rätt att gå i pension. Har själv arbetat sen jag var 17 år, har inte varit sjuk eller belastat samhället på något sätt. Man pratar om att man börjar arbeta vid 26års ålder idag. Man har trots allt hjälpt via skatt dom som valt att läsa vidare i många år, som inte kommer att betala eller arbeta skatt i lika många år som den började vid 17år. Troligtvis så har den som läste vidare även en högre månadslön under sina år och där med en bättre pension och mindre arbetade år, och även om man är hög avlönad o betalat mer skatt än jag så har man arbetat mindre. Det skall löna sig att läsa men det skall också löna sig att arbeta.

Kommentera gärna inlägget!