(S) pensionsutspel: En bra ambition, men vem ska betala?

Postat

Igår presenterade socialdemokraterna ett förslag till förstärkning av den allmänna pensionen genom att höja inbetalningarna till systemet. Bra! Det är verkligen dags att lyfta den allmänna pensionen. På senare år har arbetsmarknadens parter tagit ett stort ansvar för att förstärka de kollektivavtalade tjänstepensionerna. Både de förmånsbestämda och premiebestämda. På så sätt har man kunnat hålla tjänstepensionerna uppe trots snabbt ökande livslängd och ett extremt ränteläge. Den allmänna pensionen däremot har inte tillförts några nya resurser alls. Det har lett till att den år för år har krympt, främst på grund av att vi lever längre. Det har i första hand drabbat låginkomsttagare som ju får den största delen av sin totala pension från den allmänna pensionen.

Laga det som är trasigt

Jag har just kommit hem från Almedalen. Där pratade jag med många pensionspolitiker och fick då intrycket att politikerna har börjat inse det här problemet. För något år sedan beskrev politiker och myndighetsföreträdare ganska ofta tjänstepensionerna som ett problem. Så låter det inte längre. De har börjat inse att tjänstepensionerna i själva verket funkar ganska bra och att det istället är den allmänna pensionen som behöver stärkas och rättas till.

70 procent – av vad?

I de beskrivningar av (s)-förslaget som jag hittills har sett är målet att ”den samlade pensionen” för ”vanliga löntagare” ska bli 70 procent ”på sikt”. I de här begreppen ryms många oklarheter. Jag var till exempel tvungen att få bekräftat av en medlem i riksdagens pensionsgrupp att man med ”den samlade pensionen” menar allmän pension och tjänstepension tillsammans (men exklusive eventuellt privat pensionssparande). Vad som menas med ”vanliga löntagare” och ”på sikt” har jag däremot inte fått svar på ännu.

Att helt fokusera på kompensationsgraden (det vill säga pensionens storlek i relation till den sista lönen), är inte oproblematiskt. Det vet vi på Alecta som förvaltar den förmånsbestämda ITP2-pensionen. Stora löneförändringar sent i livet – uppåt eller nedåt – kan få stor effekt på kompensationsgraden om man inte har finurliga sätt att hantera det (vilket finns i ITP2-planen). Även staten behöver fundera över hur man ska förhålla sig till moderna sätt att lämna arbetsmarknaden. Det är till exempel allt vanligare att anställda går ner i tid vid 65 års ålder och har en lägre lön de sista åren.

Tilliten till våra gemensamma trygghetssystem

Med det sagt tycker jag att det är en sund målsättning att sikta mot 70 procents total pension i förhållande till slutlönen. Det ligger en god bit över hur prognosen ser ut för 50-talisterna och samtidigt en bit under de 80 % som många skulle vilja ha men nog inte är beredda att betala för i form av uteblivna löneökningar för att nå dit. Vi kommer aldrig att nå pensionsnivåer som alla är nöjda med, men det är viktigt för samhällskontraktet och vår tilltro till de gemensamma trygghets­systemen att nivån inte sjunker alltför långt ner. Då är 70 procent en klok målnivå tycker jag. Frågan är förstås hur mycket av de 70 procenten som ska bäras av den allmänna pensionen och hur mycket som ska komma från tjänstepensionerna.

Att bära halva bördan var

Att höja avsättningarna till den allmänna pensionen tycker jag är helt rätt, det har jag argumenterat för i debattartiklar och paneler under våren. Den allra viktigaste förändringen för att få ett hållbart pensionssystem är att vi accepterar tanken på att arbeta några år längre än vad våra föräldrar gjorde. Därför var vinterns pensionsuppgörelse med höjda pensions­relaterade åldrar på det hela taget bra tycker jag. Men om vi medborgare ställer upp på att jobba några år extra är det inte mer än rätt att staten matchar det genom att åtminstone höja nivån på inbetalningarna från dagens (mycket ologiska) 17,21 procent till de 18,5 procent som det nuvarande pensionssystemet egentligen bygger på. Problemet är att vi inte kommer att se full effekt på pensionerna förrän om 30-40 år medan kostnaderna måste tas omedelbart.

Vi måste få veta mer

För att kunna bedöma effektiviteten och rimligheten i förslaget skulle vi behöva veta mer än vad som hittills presenterats. Några av mina spontana funderingar är:

  • Vid vilken ålder bör den samlade pensionen uppgå till 70 procent?
  • I målsättningen om 70 procent intecknar staten alltså de nivåer som tjänstepensionerna levererar. Det är klart problematiskt. Hur ska man tex förhålla sig till de ca 600 000 människor som saknar tjänstepension? Är det här början på en diskussion om obligatorisk tjänstepension?
  • Genom att lägga samman de båda våningarna i pensionspyramiden försvinner incitamenten för att göra förbättringar inom respektive område. Båda sidor tjänar på att vänta ut den andre.
  • Hur blir det med arbetsgivarnas avdragsrätt för tjänstepension? Hittills har det antytts att den skulle kunna inskränkas. Med höjda ambitioner behöver den snarare utökas.
  • Hur ska de utökade inbetalningarna fördelas mellan inkomst- och premiepensionen?
  • Tänker man sig att slopa avdraget för den allmänna pensionsavgiften så att hela lönen blir pensionsgrundande, eller vill man höja bruttoavsättningarna så att nettot blir 18,5%?

Vem ska betala kalaset?

Sist men inte minst: finansieringen. Det förvånar mig verkligen att man inte tycks ha haft en dialog med arbetsmarknadens parter om en så här pass omfattande reform. En kostnadsökning för arbetsgivarna på 15 miljarder kronor om året får såklart inverkan på företagens benägenhet att anställa och/eller det framtida löneutrymmet. På så sätt blir det här en fråga både för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.

Jag utgår ifrån att vi snart kommer att få se motförslag som bygger på att staten idag gör mångmiljardvinster genom att ta ut fulla pensionsavgifter på hela lönen men bara ge pensionsrätter på löner upp till 7,5 inkomstbasbelopp (ca 39 000 kr/mån). Här finns en möjlighet för staten att gå in som hel- eller delfinansiär av reformen. Räkna med att många hellre vill se en sådan lösning.

Bloggbyline

Kommentera