En pensionsuppgörelse med bitter eftersmak

Postat

Så fick vi då till sist ett riksdagsbeslut om pensionerna efter flera månader av pinsam politisk cirkus. Idag beslutade riksdagens ledamöter med minsta möjliga marginal – 174 röster mot 173 – att anta en en kombination av regeringens, Centerpartiets, Vänsterpartiets och Miljöpartiets pensionsförslag. Beslutet innebär i korthet att:

  • Grundnivån i garantipensionen höjs med 1 000 kronor per månad (800 kr efter skatt). Det ger en ny lägsta garantipensionsnivå på 9 779 kronor före skatt för en ensamstående pensionär. Bostadstillägg på upp till 7 000 kronor skattefritt kan tillkomma.
  • Konsumtionsstödet i bostadstillägget höjs med 100 kronor för ensamstående pensionärer och med 50 kronor för gifta.
  • Det förstärkta jobbskatteavdraget för personer över 65 år föreslås höjas 2023.
  • En ”gas” i pensionssystemet som ökar pensionerna i goda ekonomiska tider ska utredas.

Förändringarna är tänkta att träda i kraft i augusti och kostar staten omkring 3,9 miljarder kronor 2022 och 10,5 miljarder kronor 2023. (Du kan läsa mer om förändringarna på Pensionsmyndighetens webbplats.)

Plenisalen i Sveriges riksdag
Foto: Melker Dahlstrand

Eftersom garantinivån höjs kommer också fler pensionärer än idag, cirka 300 000, ha rätt till en viss del garantipension. Trots mångmiljardsatningen kommer alltså fler pensionärer än idag att ha garantipension och därmed av somliga kallas fattigpensionärer. Låter det snurrigt? Det är det också. Hela den här processen har varit snurrig från början till slut.

En pensionsuppgörelse byggd på lösan sand

Pensionärer är generellt sett inte någon ekonomiskt missgynnad grupp i samhället. Det visar flera färska studier av pensionärers ekonomi. Men visst finns det äldre som har riktigt låga pensioner och som är väl värda ett inkomstlyft, det råder det ingen tvekan om. Har vi då genom det här beslutet fått ett stabilare och mera pålitligt pensionssystem? Nej, tvärt om menar jag. De tre allvarligaste problemen är att:

  • Den här jättereformen inte är finansierad. Kostnaden för skattebetalarna kommer att hamna på mer än 10 miljarder kronor om året. Varifrån ska de pengarna tas? Blir det kraftiga skattehöjningar för landets löntagare nu, och kanske rent av för pensionärerna? Är det dagens unga som ska ta notan? Eller är det genom nedskärningar på vård, skola, omsorg, hemtjänst och polis pengarna ska trollas fram? Det vet vi inte eftersom politikerna inte vågat berätta det före valet. Eller vet de kanske inte? Det är i så fall ännu värre.
  • Uppgörelsen är så bräcklig den bara kan bli. Den antogs med en enda rösts övervikt som lades av den numera rikskända politiska ”vilden” Amineh Kakabaveh. Kommer en ny riksdagsmajoritet efter valet i höst att stå fast vid den här uppgörelsen eller kasta allt överbord under nästa år? Ingen vet.
  • Det här närmast utplånar det så kallade respektavståndet, alltså skillnaden i pension mellan den som arbetat ett helt yrkesliv med låg lön och den som inte arbetat alls. Räkna med starka reaktioner när pensionärsorganisationer, fackförbund och utslitna äldre inser det.

Dagens beslut innebär alltså knappast att pensionsstriden är avgjord, den tar bara sommarlov för att med stor säkerhet återkomma snart igen.

Så här kan man inte behandla människors framtid

Hur kunde vi hamna i ett så darrigt läge? Hur ska männsikor kunna planera för sin ekonomiska framtid om beslut kring pensioner fattas genom kortsiktiga tilläggsbudgetar som bara gäller året ut? Det går såklart inte. Att politiken jobbar så är ovärdigt, som jag uttryckte det i en intervju jag nyligen gjorde.

Pensioner är per definition något som sträcker sig flera decennier in i framtiden. Därför måste varje förändring av pensionssystemet tänkas igenom mycket noga, utredas ordentligt och sedan förankras så att människor kan lita på systemets robusthet trots att ministrar och riksdagsmajoriteter kommer och går.

Den är insikten om detta som gjorde att framsynta politiker på 90-talet inrättade riksdagens pensionsgrupp. Tanken var att förändringar i pensionssystemet skulle göras i brett politiskt samförstånd. På så sätt skulle spelreglerna inte ändras stup i ett, pensionerna skulle fredas från överbudspolitik i valrörelser ochde skulle inte bli beroende av det statsfinansiella utrymme som för tillfället råkar finnas. Allt detta har smulats sönder i den illa skötta process som lett fram till dagens beslut.

Inte perfekt, men bättre än cirkus

Man kan med rätta kritisera hur pensionsgruppen jobbat. Till exempel att de varit lite för hemliga i sitt arbete, att de inte justerat upp pensionsåldrarna i tid utan nu måste ”springa ikapp” en livslängdsutveckling som varit stark i många år och att de kunde ha tryckt på ännu hårdare för att folkbilda om hur pensionssystemet fungerar. Men lösningen är inte att skjuta den i sank som dess nuvarande ordförande gjort genom sina ständiga soloutspel utan att modernisera den och jobba mera framåtlutat.

Jag förväntar mig att ledamöterna i riksdagens pensionsgrupp efter ett välbehövligt sommarlov sätter sig ner och drar lärdomar av det senaste halvårets politiska fars. Det är dags att höja blicken, skaka av sig valfläsket och sätta riktiga, finansierade reformer i sjön. För att lyckas med det behöver riksdagens alla partier erbjudas en plats i gruppen. Idag står mer än en fjärdedel av riksdagens mandat utanför gruppen, och då blir det lockande för dem att hänfalla åt pensionspopulism. Att lappa ihop förtroendet för pensionspolitiken blir inte lätt, men det är nödvändigt. Både dagens och framtidens pensionärer är värda bättre än det vi sett nu.

Prenumerera gärna på min blogg så missar du inte nästa inlägg.

En kommentar till “En pensionsuppgörelse med bitter eftersmak”

  1. Tråkigt att detta blir resultatet, långt arbetsliv premieras ej, däremot de som ej jobbat för systemet, dessutom ”respektavdtåndet” äts upp samtidigt som skatten fortsatt ligger högt, ( över en normal löneskatt innan pension) den som jobbat länge och levererat skatt till vårt samhälle, skall naturligt vis ha en högre pension, man tar för givet att det är logiskt samt solidariskt , detta används nu till ” valfläsk” vilket kommer att kosta lång tid framöver samt att insitamentet arbeta å skatta tas bort!!, vilket resulterar i problem som bara blir större med tiden, sådant kallades väl för manjanaspolitik förr, mvh JanS

Kommentera gärna inlägget!