Krisen gav oss dagens pensionssystem
I början av 90-talet var den svenska ekonomin i kris. Statskassan blödde, räntan höjdes till 500 procent och allt fler förstod att det krävdes tuffa beslut för att vända utvecklingen. En av de viktigaste åtgärderna blev att städa upp i pensionssystemet. I januari 1994 enades samtliga riksdagspartier utom (V) om att fasa ut det ohållbara ATP-systemet.
Istället infördes ett nytt system som bygger på balans mellan in- och utbetalningar och där livsinkomsten styr hur stor pensionen blir. En grundbult i överenskommelsen är också att pensionssystemet finansiellt ska stå på egna ben, väl avskilt från statsbudgeten. Syftet är att systemet ska fredas från försök att kortsiktigt ”köpa röster” genom budgetutspel från enskilda politiska partier, och att staten inte ska kunna plocka pengar från systemet för att använda till annat än pensioner.
Pensioner och pensionssystemet ska skötas långsiktigt
För att kunna ta långsiktigt ansvar för pensionerna oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten inrättades samtidigt Riksdagens pensionsgrupp. Det är en blocköverskridande arbetsgrupp som består av företrädare för alla de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. ”För att kunna ändra något i pensionssystemet utan att bryta överenskommelsen krävs att samtliga sex partier står bakom förändringen”, står det i beskrivningen av pensionsgruppen på regeringskansliets webbplats.
Och det är här det börjar bli intressant. Januariavtalets sjunde punkt handlar om pensioner. Det står:
”Bättre villkor för Sveriges pensionärer. Den högre skatt pensionärer betalar tas bort år 2020 och pensionen höjs för vanliga löntagare år 2021. Denna förändring genomförs över statsbudgeten vid sidan av de större förändringar av pensionssystemet som pensionsgruppen är överens om och som ska genomföras under mandatperioden. Förändringen ska förankras i pensionsgruppen.”
En grundregel kastas överbord
Shekarabi vill alltså få upp pensionerna genom att plocka pengar från statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet – tvärt emot intentionerna i pensionsuppgörelsen från -94. Jag tvivlar inte på att avsikterna är goda. Efter höjningen av de skattefinansierade grundskydden vid årsskiftet kommer det så kallade respektavståndet nästan vara utplånat. Med respektavståndet menas skillnaden mellan den som arbetat ett långt liv med låg lön och den som inte arbetat alls. I många fall är skillnaden nu nere på några få hundralappar i månaden, och det är inte populärt ute i stugorna. Med åtgärden ökar avståndet igen. Lite grann i alla fall.
Berörs du av förslaget?
Med ”vanliga löntagare” menar regeringen de som har en pension på mellan 9.000 – 17.000 kronor i månaden. Om du tillhör den gruppen ska du – enligt förslaget – alltså få en höjning av pensionen med ”upp till” 600 kronor i månaden. (Som jämförelse är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige 12.600 kronor per månad. Adderar vi tjänstepension är genomsnittet 17.200 kronor.)
Kommer förslaget att gå igenom?
Två saker står i vägen för att förslaget ska bli verklighet:
- Att höja pensionerna via statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet är kontroversiellt. Det innebär ett erkännande av det vissa sagt länge: att pensionssystemet är underfinansierat. Men det innebär också att man frångår den grundläggande princip som har gällt i 25 år – att sittande regering inte ska blanda samman pensionerna med statens löpande utgifter. Om man dumpar den principen kan man knappast klaga om framtida regeringar vill föra pengar från statsbudgeten till pensionerna eller vice versa. Risken är att man med detta öppnar Pandoras ask. ”Risk för pensionspopulism” som vissa ledarskribenter kallat det.
- Det är långt ifrån säkert att partierna som står utanför Januariavtalet ställer upp på den här vågade konstruktionen. Och eftersom den sista meningen i Januariavtalets skrivning lyder ”Förändringen ska förankras i pensionsgruppen” måste samtliga partier i pensionsgruppen rimligen vara överens. Kommer de att bli det? Jag blir inte förvånad om vissa vill stärka det pensionssystem vi har istället för att lappa och laga det genom att (kortsiktigt?) skjuta till pengar via statsbudgeten.
På måndag får vi veta mera
På måndag den 16 december arrangerar vi på Alecta en debatt för att få veta mera om vad som är på gång. Då kommer socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (s) till oss för att presentera förslaget. Därefter får vi kommentarer och debatt genom en panel bestående av:
- Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson för (kd)
- Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på fackförbundet Forena
- Susanne Ackum, nationalekonom och tidigare statssekreterare på Finansdepartementet
- Torbjörn Nilsson, politisk reporter på Expressen
Några av de frågor jag vill få svar på är: Vilket problem ska den här åtgärden egentligen lösa? Vad kostar kalaset och vem ska betala? Vore det inte både enklare och mera logiskt att förstärka pensionssystemet istället? Och inte minst – vad händer om pensionsgruppen inte är överens?
Uppdatering: Här kan du se hela debatten:
Är det här början till slutet för dagens pensionssystem? Eller är det bara en naturlig förstärkning av den allmänna pensionen? Prenumerera gärna på kommande inlägg om du vill följa den rafflande fortsättningen.