Avgifter åt upp halva Jennys pension

Postat

Det här är historien om hur Jenny blev av med hälften av sina tjänstepensionspengar. Helt lagligt. Hon märkte det inte ens.

Den morgonen vaknade Jenny med ett leende. Idag skulle hon gå till sin nya arbetsplats för allra första gången. Hon kände lite, lite nervositet men mest av allt glädje.

Hon hade visserligen haft andra jobb förut, men bara enkla sommarjobb och några korta extrajobb medan hon pluggade. Nu var hon 25 år och skulle få sitt allra första riktiga jobb. Med passer­kort, jobbtelefon och en månadslön på tjugofem tusen. ”Och tjänstepension!” hade rekryteraren sagt. Jenny fnissade lite när hon tänkte på det. Tjänste­pension. Snacka om vuxenpoäng alltså! ”Det känns säkert jättekonstigt att tänka på pensionen redan nu, men du kommer faktiskt att hinna tjäna ihop 1,7 miljoner i tjänstepension om du jobbar till 65” hade rekryteraren fortsatt. ”Det blir nästan 10 000 i månaden utöver den allmänna pensionen.” Yeah right, som om jag skulle ha samma jobb hela livet, tänkte Jenny. Men nästan 2 miljoner i extra pension var ju inte fel.

Jenny väljer pensionsförvaltare

Efter några veckor på nya jobbet skulle Jenny bestämma hur hon skulle placera sina pensionspengar. Hon hade läst i tidningen att det där med låga avgifter var bra, så hon valde en fond med 0,5 procent i avgift. Det kändes bra.

Låt oss stanna upp lite här. Jenny valde alltså ett pensionssparande med ganska låg avgift, 0,5 procent. Men avgiften tas ut varje år, oavsett hur bra avkastningen har varit. Och varje krona som försvinner i avgift hade ju kunnat stå kvar och förränta sig i många, många år. Därför försvinner redan vid den här låga avgiftsnivån nästan 180 000 kronor ur Jennys pensionskapital längs vägen. Det gör att hennes pension blir 1 450 kronor lägre. Varje månad livet ut.

Prisbelönta fonder måste väl vara bra?

(Bilden är hämtad från en bildbank och föreställer inte kvinnan jag beskriver i texten.)

En månad senare är Jenny på banken. Efter att ha pratat konton och bolån en stund glider samtalet in på pension. ”Har du koll på dina pensions­placeringar?” frågar rådgivaren. ”Nja”, säger Jenny, ”jag har ju precis börjat jobba men jag valde nåt som verkade billigt och bra.” ”Vi har faktiskt fått pris för vår fondförvaltning. Jag kan ordna så att ditt sparande hamnar här hos oss” säger rådgivaren och ser väldigt trovärdig ut. När Jenny lämnar banken har hon börjat spara i en fond med 1,5 procents avgift istället.

Nu försvinner drygt 470 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker hennes pension med 3 750 kronor. Varje månad livet ut.

Tänk att slippa välja fonder själv …

Tre veckor senare ringer det i Jennys telefon. ”Hej Jenny!” säger en pigg röst. ”Jag ringer till dig eftersom det har hänt mycket med världens valutakurser på den senaste tiden. Har du koll på hur det påverkar ditt pensionssparande? ”Nej …” svarar Jenny och letar i minnet om hon har sett nåt om det där. ”Nä, du som är ung och ambitiös har säkert fullt upp med annat. Men det här är viktigt. Du har väl hört om alla fattig­pensionärer? Det gäller att se om sitt hus i tid” säger rösten i telefonen och fortsätter: ”Jag jobbar med att analysera massor av fonder från olika banker och pensions­bolag och flyttar sedan mina kunders pensionspengar till den som är bäst. Låter det intressant?” ”Eeehh … ja … det gör det väl …”svarar Jenny. ”Och det bästa av allt är att det är gratis. Jag får betalt av bankerna och pensions­bolagen för det här” säger telefonrösten. När Jenny lägger på luren känner hon sig som en riktig vinnare. Fond-i-fond. Hur smart är inte det?

Det telefonrösten ”glömde” att berätta är att fond-i-fonden kostar ytterligare en procentenhet i avgift utöver de under­liggande fonderna. Jenny betalar nu alltså 2,5 procent i avgift totalt. Det gör att drygt 700 000 kronor av Jennys pensionspengar kommer att försvinna längs vägen. Det sänker hennes pension med 5 400 kronor. Varje månad livet ut. Hon har alltså förlorat mer än hälften av sina tjänstepensionspengar jämfört med om hon inte hade betalat några avgifter alls. Och det läskiga är att hon inte ens märkt det.

Men kvalitet måste väl få kosta?

I den här rapporten har jag skrivit mer om vad som får pensionen att läcka och vad du kan göra åt det.

Så här lätt är det att alltså att bli av med hälften av sina pensions­pengar. Om inte de dyra förvaltarna lyckas betydligt mycket bättre med avkastningen år efter år efter år förstås. Och det är knappast troligt. De måste ju inte bara vara bättre än alla sina konkurrenter som försöker göra samma sak – de måste dessutom förvalta ikapp avgiftsavståndet. Det är som att springa i uppförsbacke medan konkurrenterna springer på plan mark. I 40 år i sträck.

Nej, ett pensionssparande blir inte bättre bara för att det är dyrt. Det är som med bolånet: Det blir inte heller bättre av att det är dyrt.

Ofta är det värre. Mycket värre.

Historien om Jenny är påhittad men varken osannolik eller ovanlig. Därför brukar jag berätta den när jag är ute och föreläser om pensioner. Och så här långt i berättelsen brukar de som lyssnar vara ganska upprörda över hur lätt det är att bli blåst på sina pengar. Då fortsätter jag:

Hur skulle det se ut om Jenny tjänade lite mer? Låt oss leka med tanken att Jenny hade fått sitt första jobb vid 30 års ålder istället och att hon då hade fått en lön på 45 000 kronor. Då skulle en avgift på 2,5 procent äta upp 2 miljoner kronor av hennes pensionspengar och sänka hennes pension med 16 200 kronor. Varje månad livet ut!  

Att få ner avgiften på ditt pensionssparande kan vara ditt livs bästa affär. Och tumregeln är enkel: Upp till 0,5 procent i avgift är ok. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent i avgift är riktigt dyrt.

 

 

 

Om du vill veta mer kan du också läsa inlägget Vilda västern var inte svaret

Den blicken glömmer jag inte

Postat

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

 

 

 

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?

Har du för mycket månad kvar i slutet av pengarna?

Postat

Sex procent av de svenska hushållen får inte pengarna att räcka hela månaden och 13 procent klarar inte en oförutsedd utgift på 20 000 kr. Att sakna pengar är att sakna frihet att förändra sitt liv.

Har du ofta eller alltid slut på pengar i slutet av månaden och måste leva på luft och makaroner tills lönen kommer? Aj då. Då tillhör du de 6 procent av de svenska hushållen som har det tuffast ekonomiskt. Förmodligen är du ensamstående med barn, student eller ung och arbetslös.

Det visar en undersökning som Finans­inspektionen presenterade häromdagen. 1001 svenskar mellan 18-79 år har fått svara på frågor om sin ekonomi. Det finns både glädjeämnen och sånt som oroar.

Källa: Finansinspektionen

Totalt sett säger 79 procent av hushållen att de aldrig har slut på pengar i slutet av månaden. Det är en klar förbättring jämfört med 2009 då andelen var 64 procent. En klar förbättring alltså! (Även om man ska vara lite försiktig med att jämföra med tidigare mättillfällen. Man har till exempel bytt intervjumetod från papper till telefon vilket kan påverka resultatet.)

De unga har tomt i plånkan

De som har det allra tuffast att få pengarna att räcka till är de unga. Många i ålders­gruppen 18-29 har små inkomster samtidigt som levnads­kostnaderna är vad de är. Ofta tar boendet en stor del av det ekonomiska utrymmet och man har inga vidare besparingar att ta av.

De äldre har bättre marginaler

I andra änden av skalan hittar vi – kanske lite förvånande – de som är över 65 år. Trots att även de har ganska små inkomster jämfört med dem som är medelålders säger bara 3 procent av de som är mellan 65-79 års ålder att de ofta får slut på pengar. Och lite senare i rapporten överraskar seniorerna igen: mer än 60 procent av dem säger att de har ett långsiktigt sparande. Det är visserligen en mindre andel än hushållen totalt (74 procent), men ändå intressant eftersom de ju är i en fas av livet då man skulle kunna leva av sina besparingar snarare än att fylla på dem.

Källa: Finansinspektionen

När det oväntade händer

En sak är att klara sig på sin inkomst tills månaden är slut. En annan sak är att ha en tillräcklig buffert för att klara den där oförutsedda utgiften som vi ändå vet kommer förr eller senare. I under­sökningen ställdes därför frågan hur många som kunde få fram 20 000 kronor utan att behöva ta lån, sälja egendom eller göra annan ”större ekonomisk uppoffring”.

Källa: Finansinspektionen

79 procent sa sig alltså kunna fixa det. 7 procent var osäkra och 13 procent trodde inte att de skulle klara det. Det är rätt oroande siffror tycker jag. Vi närmar oss slutet av en lång högkonjunktur, räntorna är extremt låga och arbets­lösheten är hyfsat låg. Om man inte klarar en sån utgift nu, hur ska det då gå när tiderna blir sämre?

De som är ensamstående med barn har det allra tuffast. Av dem säger 22 procent att de inte skulle klara utgiften. Många av dem är kvinnor. Höjningen av barnbidraget som syns för första gången på kontot nu i slutet av mars kommer att betyda mycket för de familjerna.

Källa: Finansinspektionen

Även här överraskar de äldre med att ha en ganska robust ekonomi.

Man kan tjäna bra men ändå ha ont om pengar

Det intressanta med den här studien tycker jag är att den fokuserar på upplevelsen av den egna ekonomin. Förmågan att känna ekonomisk trygghet i slutet av månaden kan nämligen ha ganska lite med den faktiska inkomsten att göra. Det har jag märkt genom åren. Det är inte ovanligt att människor med ganska höga inkomster drar på sig så stora utgifter att de också får laga makaroner dagarna innan lön. Andra med kanske bara en tredjedel av deras inkomst har råd med både ett långsiktigt sparande och en kväll på stan kort innan lön. Allt handlar om att anpassa sina utgifter till inkomsten och att ha kontroll över sin ekonomi.

Att vara fri att dra

Jag träffade nyligen en god vän över en pizza på stan. Hon har alltid varit sparsam och har – trots en helt normal inkomst – lyckats spara ihop ett rätt så bra kapital berättade hon. Vad ska du göra med pengarna då?, undrade jag. ”Jag vet inte”, sa hon. ”Men det är rätt tufft på jobbet just nu och då är de där pengarna min trygghet.” Wow, sa jag. Skulle du säga att du är ekonomiskt oberoende? ”Nej”, sa hon, ”men ekonomiskt fri. Jag kan dra från ett dåligt jobb eller en dålig karl om och när jag vill.”

En sån buffert borde vi alla ha. För även om pengar i sig inte ger lycka i livet kan en sparad slant pengar få oss att våga ta nästa steg i livet. Framåt. Vidare.

 

 

 

Här kan du läsa hela rapporten.

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?