Öh, klipp dig och skaffa ett jobb!

Den som är ung idag kommer bara att få 40 % av sin lön i allmän pension. Är det rimligt? Vems ansvar är det egentligen att se till att vi får schyssta pensioner?

Minns du valrörelsen 2014? Då var pensionsfrågan inte vidare het. Istället var det skolan, sjukvården och jobben som intresserade väljarna mest. Mycket talar väl för att de tre frågorna kommer att ligga högt även 2018, men pensionsfrågan stiger på listorna just nu. Jag tror att det beror på tre saker.

För det första: De äldre har blivit en allt större och allt mer inflytelserik väljargrupp. I det senaste riksdagsvalet var drygt 1,9 miljoner eller lite drygt var fjärde väljare 65 år eller äldre. Jämfört med 2002 hade seniorväljarna blivit drygt 600 000 fler, och i valet 2018 kommer de att vara ännu fler. Dessutom är de allt mer välorganiserade. Under årets Almedalsvecka samverkade till exempel Sveriges tre största pensionärs­organisationer (PRO, SPF Seniorerna och SKPF) för första gången. Silverrävarna visar att de är en politisk kraft att räkna med och att de är beredda att sätta tryck på politikerna för att få gehör för sina frågor.

För det andra: Det skrivs och talas allt mer om pensioner. Kvällstidningarna har pensioner på löpsedlarna var och varannan vecka numera, och fackförbund och arbetsgivare vittnar om att de får allt fler frågor om pension. Inte minst från de unga. De vill veta hur pensionssystemet fungerar så att de inte fattar fel karriärbeslut, och de vill ”maxa sin pension”, för att låna en vanlig formulering från kvällstidningarna.

Och för det tredje: Den allmänna pensionen (bottenvåningen i pensionspyramiden som kommer i ett orange kuvert en gång om året du vet) klarar inte av att kompensera för att vi lever allt längre. Livslängdsökningen är snabb just nu. För varje dygn som går lever vi 3,5 timme längre! Det är ju en fantastisk utveckling. Men om vi envisas med att gå i pension just vid 65 års ålder (som våra föräldrar gjorde och deras föräldrar före dem), då blir det knepigare. Det kostar rejält mycket mer att vara pensionär i 30 år än i 20!

Längre liv men mindre stålar

För 20 år sedan brukade man räkna med att den allmänna pensionen skulle bli ungefär 55 procent av den lön man hade haft när man arbetade. Den som hade haft jobb med tjänstepension kunde räkna med ungefär 10 procentenheter till. Totalt omkring 65 procent av lönen alltså.

Den siffran har minskat på senare tid. Till stor del på grund av att vi lever allt längre och att pensionspengarna därför måste delas upp på fler utbetalningsår. Den som fyller 65 år i år kan räkna med ungefär 50 procent av lönen i allmän pension. Och eftersom de unga förväntas leva ännu längre sjunker siffran för varje årskull.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%

Att leva på mindre än 50 % av sin lön är varken kul eller lätt. Det kan väl funka någon enstaka månad efter en tuff semester eller julhelg, men att göra det resten av livet känns … sådär. Testa gärna ett par månader!

Vad kan politikerna göra?

1. Höja pensionsåldern

Att höja pensionsåldern är inte populärt, för att uttrycka det milt. Och det finns faktiskt ingen pensionsålder i den allmänna pensionen längre. Vi bestämmer själva när vi vill börja ta ut pensionen. Men 65-årsdagen sitter djupt rotad i oss, trots att staten med kampanjer och skatterabatter lockar oss att jobba några år till. Det är en riktigt bra affär för den som orkar. En bra tumregel är att ett extra år på jobbet höjer pensionen med 1 000 kronor i månaden. Men för den som är utsliten av sitt jobb eller inte haft något jobb på länge är den dörren förstås stängd. Räkna ändå med fler politiska förslag inom kort för att få oss att jobba längre.

2. Höja inbetalningarna till den allmänna pensionen

Det är såklart ett sätt. Men det tar många år innan en sådan reform ger effekt, och det är dyrt. Jättedyrt. Dessutom ökar det kostnaderna för att anställa vilket redan idag är dyrt i Sverige. Jag tycker att vi ska börja skruva upp inbetalningarna. Men det är ingen quickfix, och ökade inbetalningar bör kombineras med en översyn av skattesystemet.

3. Uppmuntra folk att spara mer privat

Det är också en bra idé. Idag är det historiskt billigt att låna pengar, men inte historiskt lönsamt att spara. Den sänder ganska konstiga signaler. Det behövs helt klart starkare incitament för att spara privat. Men alla kommer inte att ha själv­disciplin att göra det, oavsett hur förmånligt det blir. Risken är att de redan sparsamma sparar ännu mer medan vi slarvpellar inte påverkas alls. Då växer klyftorna och staten får lik förbaskat rädda den som inte får pengarna att räcka under slutet av livet.

4. Hoppas att tjänstepensionerna ska lösa problemet

Den utvägen hör jag allt oftare från politiskt håll. ”Mmm”, säger de, ”den allmänna pensionen kommer inte att bli lika hög i framtiden. Men mer än 90 procent av svenskarna har ju tjänstepension, och de pengarna växer snabbare så på totalen ser det ändå rätt bra ut.” På ett SNS-seminarium jag besökte i våras sa socialförsäkrings­ministerns statssekreterare t.o.m. att man från politiskt håll numera betraktar tjänstepensionerna som en del av socialförsäkringssystemet. Då blev det lite dålig stämning. I rummet satt nämligen en massa fackförenings- och arbetsgivarfolk som i tuffa förhandlingar kommit överens om att avstå pengar ur sina lönekuvert och resultaträkningar för att ge de anställda en särskild pensionsförmån. Och nu kom staten och sa ”Bra gjort hörrni, då kan ju vi i staten tagga ner lite”.

Visst ser det bättre ut om vi adderar tjänstepension till helhetsbilden. Mycket bättre.

Född år 1960 1970 1980 1990
Allmän pension 46% 45% 43% 42%
Tjänste­pension 18% 17% 17% 16%
Totalt 64% 62% 60% 58%

Men ska inte staten se till att alla som lever i Sverige får en värdig ålderdom? Är det ok att staten säger ”Klipp dig och skaffa ett jobb! Med tjänstepension såklart. Annars blir det tufft sörru.” Jag tycker inte det. Det är inte schysst mot alla de kulturarbetare, egenföretagare, säsongsarbetare, arbetslösa och andra som inget hellre vill än att ha en stadig inkomst. Och tjänstepension kan de bara drömma om.

Tjänstepension är en guldklimp för den som omfattas av den, men staten kan inte börja förutsätta att alla omfattas. För så ser verkligheten inte ut.

 

 

 

(Siffrorna i tabellerna är hämtade från Pensionsmyndighetens typfallsmodell. Exempelpersonen är en privattjänsteman som börjar arbeta vid 23 års ålder, har en månadslön på 35 000 kronor och har tjänstepensionen ITP1. Den årliga inflationen antas vara 2 %.)

Creatures of the Night – välfärdens hjältar

Det finns ett gammalt Kissalbum från 1982 som heter Creatures of the Night. Dagens inlägg handlar om er.

Jag sov under bar himmel igår. Inte för att jag befann mig på något spektakulärt ställe i världen eller för att jag var utelåst, utan hemma i vår lilla villaträdgård för att jag helt enkelt ville.

Det har blivit en sommartradition det där, att uppleva någon av de ljumma sommarnätterna under bar himmel. När skymningen faller och slamret av grillbestick i grannarnas trädgårdar stillnar kommer allt så nära. Det blir dunkelt mellan träden, men riktigt mörkt blir det inte så här mitt i sommaren. Ändå gör det svaga ljuset att välkända konturer blir annorlunda och ibland löses upp. Dofter kommer också fram på ett annat sätt. Vissa dofter försvinner när blomblad sluter sig och daggen faller. Andra dofter kommer fram, eller kommer kanske bara mer till sin rätt, när natten smyger sig på.

Allra mest fascinerande var det att lyssna till nattens alla ljud. Först hördes bara de mest uppenbara: Grannens hund som då och då gav skall och det avlägsna sorlet från en fest någonstans. Men i takt med att tanken stillnade och sinnena skärptes kunde jag så småningom urskilja fler och fler ljud där ute i mörkret. Suset från en väg långt borta. Förnimmelsen av ett flygplan högt ovanför mig. En siren som tutade svagt och sen tonade bort i ingenting. Det taktfasta dunket av stålhjul mot järnvägs­­räls. Framåt småtimmarna anade jag att några taxibilar kom för att hämta glada människor från festen. Några timmar senare hördes tidningsbudet, och kort efter det sopåkarnas mullrande bil.

Att ligga och titta upp mot den väldiga stjärnhimlen och höra alla dessa ljud väcker onekligen fantasin. Var ambulanssirenen ett tecken på att en olycka hade inträffat? Eller var de kanske på väg för att hjälpa till då en ny liten människa skulle födas, just denna natt? Vilka människoöden fick taxiföraren möta under sitt pass? Vart var flygplanet på väg? Vilka nyheter förde tidningsbudet med sig? Vilket elände fick personalen på akut­mottagningen ta hand om i natt? Behövde sopåkaren lämna sin sovande familj för att ta hand om mitt gamla skräp?

Tankarna vandrade fram och tillbaka i natten. Och det slog mig plötsligt att så här är det varje natt. Runt omkring oss går människor till jobbet när vi andra går och lägger oss. De arbetar för att du och jag ska kunna ta tåget hem en sen kväll. De går på sina skift för att kunna komma om vi skadar oss eller behöver hjälp. De knegar för att vi ska kunna läsa tidningen till morgonkaffet och för att det ska vara rent och snyggt omkring oss. De får världen att funka trots att vi sällan ser när de arbetar.

Tack alla ni som varje kväll försakar umgänge med familj och vänner för vår skull. Tack alla ni som varje natt utför stordåd i vården, i räddnings­tjänsten och på många andra håll. Ni är välfärdens hjältar och vi uppmärksammar er alltför sällan. Ikväll ska jag tänka på er. Och vara tacksam för att jag under årets 364 andra nätter har tak över huvudet. Det har inte alla.

Låt inte fifflarna slå ihjäl premiepensionen

Igår skrev jag om det snusk med våra premiepensionspengar som upptäckts under våren. Men varför finns premiepensionen om det nu är så lätt att fiffla med den, och är det inte dags att helt enkelt slopa den? Verkligen inte! Det vore ett stort misstag.

Premiepensionen behöver verkligen styras upp och renoveras. Rejält. Inte minst mot bakgrund av det jag skrev om igår. Men att slopa den vore rent galet. Låt oss titta på de tre huvudsakliga anledningarna till att premiepensionen finns:

1.

Att ge oss medborgare en möjlighet att själva välja risknivå och placeringsinriktning för en del av våra pensionspengar. Om vi vill. Det är också helt ok att låta bli att välja. Då får vi en premiepensionsfond som staten utformat och som är riktigt bra.

2.

Att sprida riskerna. Den klart största delen av den allmänna pensionen – inkomstpensionen – är helt beroende av hur det går för svensk ekonomi. Premiepensionen däremot kan växa i takt med många marknader runt om i världen. På så sätt ligger inte alla pensionsägg i samma korg.

3.

Att möjliggöra mer risk i sparandet. Det låter helt galet för den som inte är van vid ekonomernas fikonspråk. Man vill väl inte riskera sina pensionspengar?! Jo, det vill man faktiskt. Lite grann. Och det är inte så farligt som det låter. Om du inte tar någon risk alls i dina placeringar har du nämligen heller ingen chans till bra värdeutveckling. Genom att ta lite mera risk – och vara ok med att värdet svänger lite upp och ner på vägen fram – får du en betydligt bättre chans till bra värdeutveckling och därmed en bättre pension. Mer om det lite längre ner.

Därför vore det galet att slopa premiepensionen

1.

Vad alltför få känner till är att merparten av de pensionspengar vi idag sliter ihop inte samlas ihop någonstans. De går istället direkt ut till dagens pensionärer. Vad vi yrkesverksamma får är en ”pensionsrätt”, en fordran på framtida generationer. Vi försörjer dagens pensionärer med vårt arbete, och våra barn och barnbarn ska en dag försörja oss. Så har pensioner visserligen alltid fungerat, men det finns klara risker med att uteslutande lita på det. Vad vi en dag ska leva på blir nämligen helt beroende av framtida politiska beslut och framtida generationers betalningsvilja och -förmåga. I premiepensionen har vi börjat spara ihop ”riktiga pengar” och minskar på så sätt risken för framtida politisk klåfingrighet. Dessutom avlastar vi våra barns framtida betalningsansvar en smula.

2.

För 20 år sedan gav den allmänna pensionen omkring 55 % av den tidigare lönen för en normalinkomsttagare. Den siffran har sjunkit och ligger numera kring 45 %. Det beror till största delen på att vi lever längre och att pengarna därför ska räcka under fler år. Om livslängden fortsätter att öka kommer siffran att sjunka ytterligare (om vi envisas med att gå i pension vid just 65 år). Och långsiktigt tillkommer tyvärr ytterligare ett bekymmer: De som har rätt till pensionsutbetalningar blir fler och fler i förhållande till de yrkesverksamma som ska betala in till systemet. Genom att börja sätta av ”riktiga pengar” minskar vi alltså både politiska och demografiska risker.

3.

Om premiepensionen helt skulle slopas och pengarna istället skulle föras över till inkomstpensionen skulle robustheten öka och den så kallade bromsen inte behöva slå till lika ofta, menar till exempel LO. Det stämmer. Men det skulle i praktiken innebära att vi beslagtar de ungas pensioner för att kortsiktigt hålla dagens pensioner på en ”konstgjort” hög nivå. Jag förstår att det kan låta provocerande för den som sliter med att få pensionspengarna att räcka hela månaden. Men vi kan inte med berått mod slå sönder våra barns spargrisar för att leva på deras pengar. Situationen för de pensionärer som idag har det allra tuffast ekonomiskt behöver absolut stärkas. Men det ska göras genom väl underbyggda politiska beslut och prioriteringar – inte genom att konfiskera de ungas pensioner. De kommer att behöva premiepensionspengarna i sina spargrisar en dag – tro mig!

4.

Premiepensionen är smart eftersom den drar nytta av det Albert Einstein kallade världens åttonde underverk: Ränta på ränta-effekten. Genom att sätta av pengar idag som kan förränta sig i flera decennier framöver kommer dagens unga att få turboeffekt på sina pensioner. Och det behövs. Många av dem att leva gott och väl över sin 100-årsdag, och för det krävs rejält med kapital. Genom att låta ränta på ränta-effekten göra sitt på vägen dit avlastas statens åtaganden på sikt. Det är en bra affär för staten och därmed för framtidens skattebetalare. Inklusive pensionärerna.

5.

Sist men verkligen inte minst – premiepensionen har givit oss högre pensioner. Trots inslag av höga avgifter och fulsälj! 99 % av de pengar som varit investerade i någon av premiepensionsfonderna sedan start har vuxit mer än inkomstpensionen. Premiepensionens genomsnittliga årsavkastning sedan start är 6,7 procent. Samma siffra för inkomstpensionen är 3,0 procent. Utan premiepensionen hade vi alltså haft lägre pensioner. Och ändå vill LO slopa den? Obegripligt.

För Sverige – i tiden

Premiepensionen behövs alltså. Men den måste regleras stenhårt så att det inte går att fiffla med våra pensionspengar. Och den måste utformas på ett sätt som gör att nyttan för oss medborgare alltid kommer i första rummet.

Därför har Pensionsmyndigheten under våren arbetat fram ett trettiotal förslag till åtgärder som ska stärka konsumentskyddet. I början av juni lämnades förslagen över till regeringen för vidare hantering inom riksdagens pensionsgrupp. Några av de viktigaste förslagen är:

      • Krav på minst tre års historik för fondbolag och fonder
      • Krav på ett visst förvaltat kapital (500 miljoner kronor) innan fonden får erbjudas på Pensionsmyndighetens fondtorg
      • Krav på att max hälften av pengarna i en fond får komma från premiepensionen.
      • Krav på egenhändig underskrift vid fondbyte
      • Förbud mot telefonförsäljning av premiepensionsfonder
      • Utvecklad strategisk samverkan mellan Pensionsmyndigheten, Konsumentverket, Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten

Alla de här förslagen är vettiga menar jag. Man kan (och bör) diskutera detaljer i förslaget. Det viktiga är att staten återtar kontrollen över det system som vi medborgare faktiskt (på goda grunder) är tvingade att använda oss av. Med rätt nivå på konsumentskyddet är premiepensionen en alldeles utmärkt trädgård att odla pensioner i. Om det görs varsamt och av trädgårdsmästare vi kan lita på.

Premiepensionen är död. Länge leve premiepensionen!

 

 

 

(Läs gärna Pensionsmyndighetens förslag till stärkt konsumentskydd)