Ser vi början till slutet för dagens pensionssystem?

Postat

– Pensionerna ska höjas med upp till 600 kronor under mandatperioden. Det säger nye socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi som gjort upp med partierna bakom Januariavtalet om att höja pensionerna för ”vanliga löntagare”. Men metoden är kontroversiell. Han vill runda pensionssystemet och börja plocka pengar från statsbudgeten för att pumpa upp pensionerna. Är det här början till slutet för dagens pensionssystem?

Krisen gav oss dagens pensionssystem

Bo Könberg (l)
Bo Könberg, (L). Som socialförsäkringsminister och ordförande i Pensionsarbetsgruppen ledde han arbetet med pensionsreformen 1991–94.

I början av 90-talet var den svenska ekonomin i kris. Statskassan blödde, räntan höjdes till 500 procent och allt fler förstod att det krävdes tuffa beslut för att vända utvecklingen. En av de viktigaste åtgärderna blev att städa upp i pensionssystemet. I januari 1994 enades samtliga riksdagspartier utom (V) om att fasa ut det ohållbara ATP-systemet. Istället infördes ett nytt system som bygger på balans mellan in- och utbetalningar och där livsinkomsten styr hur stor pensionen blir. En grundbult i överenskommelsen är också att pensionssystemet finansiellt ska stå på egna ben, väl avskilt från statsbudgeten. Syftet är att systemet ska fredas från försök att kortsiktigt ”köpa röster” genom budgetutspel från enskilda politiska partier, och att staten inte ska kunna plocka pengar från systemet för att använda till annat än pensioner.

Pensioner ska skötas långsiktigt

Bild på alla ledamöter i riksdagens pensionsgrupp.
Riksdagens pensionsgrupp. Fredrik Lundh Sammeli (S), Hans Eklind (KD), Mats Persson (L) Janine Alm Ericson (MP), Teresa Carvalho (S), Katarina Brännström (M), Ardalan Shekarabi (S) och Solveig Zander (C). Foto: Roger Dahlberg/Regeringskansliet

För att kunna ta långsiktigt ansvar för pensionerna oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten inrättades samtidigt Riksdagens pensionsgrupp. Det är en blocköverskridande arbetsgrupp som består av företrädare för alla de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. ”För att kunna ändra något i pensionssystemet utan att bryta överenskommelsen krävs att samtliga sex partier står bakom förändringen”, står det i beskrivningen av pensionsgruppen på regeringskansliets webbplats.

Och det är här det börjar bli intressant. Januariavtalets sjunde punkt handlar om pensioner. Det står:

”Bättre villkor för Sveriges pensionärer. Den högre skatt pensionärer betalar tas bort år 2020 och pensionen höjs för vanliga löntagare år 2021. Denna förändring genomförs över statsbudgeten vid sidan av de större förändringar av pensionssystemet som pensionsgruppen är överens om och som ska genomföras under mandatperioden. Förändringen ska förankras i pensionsgruppen.”

En grundregel kastas överbord

Shekarabi vill alltså få upp pensionerna genom att plocka pengar från statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet – tvärt emot intentionerna i pensionsuppgörelsen från -94. Jag tvivlar inte på att avsikterna är goda. Efter höjningen av de skattefinansierade grundskydden vid årsskiftet kommer det så kallade respektavståndet nästan vara utplånat. Med respektavståndet menas skillnaden mellan den som arbetat ett långt liv med låg lön och den som inte arbetat alls. I många fall är skillnaden nu nere på några få hundralappar i månaden, och det är inte populärt ute i stugorna. Med åtgärden ökar avståndet igen. Lite grann i alla fall.

Berörs du av förslaget?

Med ”vanliga löntagare” menar regeringen de som har en pension på mellan 9.000 – 17.000 kronor i månaden. Om du tillhör den gruppen ska du – enligt förslaget – alltså få en höjning av pensionen med ”upp till” 600 kronor i månaden. (Som jämförelse är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige 12.600 kronor per månad. Adderar vi tjänstepension är genomsnittet 17.200 kronor.)

Kommer förslaget att gå igenom?

Två saker står i vägen för att förslaget ska bli verklighet:

  1. Att höja pensionerna via statsbudgeten istället för att stärka pensionssystemet är kontroversiellt. Det innebär ett erkännande av det vissa sagt länge: att pensionssystemet är underfinansierat. Men det innebär också att man frångår den grundläggande princip som har gällt i 25 år – att sittande regering inte ska blanda samman pensionerna med statens löpande utgifter. Om man dumpar den principen kan man knappast klaga om framtida regeringar vill föra pengar från statsbudgeten till pensionerna eller vice versa. Risken är att man med detta öppnar Pandoras ask. ”Risk för pensionspopulism” som vissa ledarskribenter kallat det.
  2. Det är långt ifrån säkert att partierna som står utanför Januariavtalet ställer upp på den här vågade konstruktionen. Och eftersom den sista meningen i Januariavtalets skrivning lyder ”Förändringen ska förankras i pensionsgruppen” måste samtliga partier i pensionsgruppen rimligen vara överens. Kommer de att bli det? Jag blir inte förvånad om vissa vill stärka det pensionssystem vi har istället för att lappa och laga det genom att (kortsiktigt?) skjuta till pengar via statsbudgeten.

På måndag får vi veta mera

Ulrica Schenström och Staffan Ström
Ulrica Schenström och jag står redo att fråga ut socialförsäkringsministern

På måndag den 16 december arrangerar vi på Alecta en debatt för att få veta mera om vad som är på gång. Då kommer socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (s) till oss för att presentera förslaget. Därefter får vi kommentarer och debatt genom en panel bestående av:

  • Jakob Forssmed, ekonomisk-politisk talesperson för (kd)
  • Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på fackförbundet Forena
  • Susanne Ackum, nationalekonom och tidigare statssekreterare på Finansdepartementet
  • Torbjörn Nilsson, politisk reporter på Expressen

Några av de frågor jag vill få svar på är: Vilket problem ska den här åtgärden egentligen lösa? Vad kostar kalaset och vem ska betala? Vore det inte både enklare och mera logiskt att förstärka pensionssystemet istället? Och inte minst – vad händer om pensionsgruppen inte är överens?

Är det här början till slutet för dagens pensionssystem? Eller är det bara en naturlig förstärkning av den allmänna pensionen? Prenumerera gärna på kommande inlägg om du vill följa den rafflande fortsättningen.

Bloggförfattaren Staffan Ström

Reform eller revolution

Postat

När Frankrike som ett av de sista länderna i Europa försöker reformera sitt ohållbara pensionssystem möts det av masstrejker och gatukravaller. Varför hände det aldrig i Sverige?

Demonstranter kastar sten och eldar bråte på gatorna. Polisen svarar med batonger och tårgas. Tåg och bussar står still, skolorna är stängda och 800 000 strejkande får stora delar av samhället att sluta fungera. Handlar det om Syrien, Venezuela eller kanske eskalerande klimatprotester? Nej, det handlar om reaktioner på Emmanuel Macrons försök att reformera det ohållbara franska pensionssystemet. I det klassiska valet mellan reform och revolution verkar Frankrike nu stå inför båda.

Minns du när Sverige tog det historiska steget från det gamla ATP-systemet till dagens pensionssystem? I så fall är du nog äldre än 40, har ett gott minne och ett stort intresse för samhällsfrågor. Det flesta minns det nämligen inte alls, eller åtminstone väldigt diffust. I de flesta länder som försökt ändra på pensionsvillkoren i takt med att vi lever allt längre har det blivit bråk, regeringskris och gatuprotester. Men i Sverige gick det lugnt och stilla till.

Krisen blev vår möjlighet

Bloggförfattaren i studentmössa. Knappast med ohållbara pensionssystem i tankarna.
Jag själv vid tiden för den svenska pensionsreformen.

Det var i kölvattnet av den ekonomiska krisen i Sverige i början av 90-talet vi tog tjuren vid hornen och fixade det som fransmännen nu brottas med. 1994 började vi fasa ut det ohållbara system som byggde på att man fick pension utifrån de år i karriären då man hade tjänat allra bäst utan att det hade gjorts motsvarande inbetalningar. Det var inte riktigt vettigt ens från början och blev allt mer omöjligt att upprätthålla i takt med att medellivslängden ökade i Sverige under 70- och 80-talen.

Vissa sörjer fortfarande ATP-systemet, men sanningen är att det inte hade gått att fortsätta i den riktningen. Det var helt enkelt nödvändigt att fasa in ett modernare pensionssystem. Det pensionssystem vi fick istället och som ännu gäller är långt ifrån perfekt. Men det är rättvisare, hållbarare och ger – tvärt emot vad många tror – i en hel del fall också högre pensioner.

Den flegmatiske svensken

Hur kommer det sig att Sverige kunde ta ett så avgörande steg utan våld och uppslitande konflikter? Jag tror att det finns två förklaringar till det; Den första är kulturell. Fransmän har en tradition av att strejka av alla möjliga anledningar (ungefär som vi i Sverige gjorde för 100 år sedan). Vi nordbor är mer flegmatiska. Eller kanske pragmatiska, snarare. Den andra förklaringen är att reformen gjordes just då, 1994, när hela Sverige gick igenom ett ekonomiskt stålbad. Det fanns en kollektiv insikt om att vi måste våga fatta även impopulära beslut för att landet ska stå starkt på lång sikt.

Gärna en rejäl pension – men vem ska betala?

Frankrikes president Emmanuel Macron ser bekymrad ut. Foto: Daniel Leal-Olivas/AFP
Emmanuel Macron har fått sina fiskar varma efter det impopulära reformförslaget. Foto: Daniel Leal-Olivas/AFP

Med svenska ögon är det därför ganska svårt att förstå fransmännens enorma upprördhet. Den allmänna pensionsåldern i Frankrike är 62, vissa yrkeskategorier (som tex lokförare) pensioneras redan vid 52 och det finns hela 42 olika uträkningstabeller för att komma fram till rätt pensionsnivå. Om du tycker att det svenska pensionssystemet är krångligt är det bara en västanfläkt mot den franska byråkratins mästerverk. Alltså: Det franska pensionssystemet är superkrångligt, enormt dyrt och blir allt mer ohållbart i takt med att medellivslängden ökar i Frankrike liksom i övriga Europa och världen. Det är klart att det inte är kul att tvingas pruta på gamla förmåner. Men kan någon på allvar få ihop ekvationen att börja jobba vid 25, gå i pension vid 52 och leva uppåt 90?

I tv intervjuas några demonstranter vad de protesterar mot. ”Att våra liv blir sämre” svarar de. Som så ofta när jag ser tv-nyheter saknar jag följdfrågor från journalisten. En rimlig motfråga vore ”Vad tycker du att det är värt att fortsätta med dagens system? Kraftiga skattehöjningar? Sänkta löner? Stora neddragningar på andra välfärdsområden?” Men nej. Nyheten är stenkastningen i sig, inte reformen.

En svensk reform är på gång i det tysta

Även i Sverige skissar politikerna just nu på förändringar i pensionssystemet. Och det handlar inte om det stärkta grundskyddet eller de höjda åldersgränserna som jag och många andra skrivit om tidigare. Det handlar istället om en annan ganska dramatisk förändring. Trots det är det få som har uppmärksammat vad som är på gång. Mitt nästa inlägg kommer att handla om det.

Bloggförfattaren Staffan Ström

Att ta oron på allvar – eller göra den värre?

Postat

Pensionssystemet är långt från perfekt. Men låt oss börja med att stärka den allmänna pensionen, och inte lägga hela ansvaret på individen.

Den 9 oktober skrev jag en debattartikel i Expressen som rört upp känslor i pensionsbranschen. En anledning är att jag nämnde Skandia vid namn i artikeln. Det gjorde jag eftersom de, precis som Alecta, är en stor och viktig aktör med hög synlighet i media, och därigenom i hög grad bidrar till att sätta bilden av vårt svenska pensionssystem. Jag har stor respekt för Skandia men menar i artikeln att de genom sin kommunikation ibland på ett olyckligt och omotiverat sätt späder på människors pensionsångest. Igår kom deras replik där de undrar vad vi syftar på. Låt mig därför ta några exempel:

I våras gick Skandia ut med att en 90-talist behöver spara två miljoner på egen hand för att få samma pension som en 60-talist. Några veckor senare skrev de att att en lärare i 40-årsåldern behöver spara uppåt 2 000 kr varje månad resten av sitt arbetsliv för att ”kompensera sig för en ekonomisk kris”. För någon vecka sedan menade de att ”en nyexaminerad läkare behöver spara 2 000 kronor i månaden – hela arbetslivet – för att få en önskvärd pension”

Ett exempel från annat håll är att jag i våras läste en tidningsartikel där en bank menar att ”det är dags att vända pensionspyramiden.” Det är ännu ett utryck för uppfattningen att det är individen som på egen hand måste kompensera för pensionssystemets brister.

De ungas oro

Lösningen tycks alltså alltid vara att den enskilde ska spara mer ur egen ficka. Vilka signaler sänder den här typen av utspel till människor, inte minst de unga? Det har vi tagit reda på. I en undersökning vi gjort tillsammans med Ungdomsbarometern uppger en förfärande andel unga människor att de redan i gymnasieåldern känner oro för sin pension. Och de lägger i första hand ansvaret på sig själva. Det bekymrar oss.

Och oron finns inte bara hos de unga. När jag i min roll som pensionsekonom är ute och träffar människor får jag ofta frågan ”Kommer det att finnas några pengar kvar när det är dags för mig att gå i pension?” Jag blir lika sorgsen av den frågan varje gång. Tror människor verkligen att det svenska pensionssystemet håller på att kollapsa? Tydligen. Och den felaktiga bilden kommer någonstans ifrån. Det är därför jag skrev min debattartikel – för att visa på vilket ansvar vi som jobbar med pensionskommunikation har.

Det finns mycket kvar att göra

Pensionssystemet är verkligen inte perfekt. Och jag har stor respekt för att det finns de som tvingas leva på en mycket låg pension. Det jag vill lyfta fram i debatten är att de allra flesta faktiskt inte blir fattigpensionärer. Det gäller att sätta in krutet där det som bäst behövs, och då tror jag inte på ett alltför stort fokus på privat sparande. Hur många har råd att stoppa undan flera tusen kronor extra varje månad som ett svar på larmrapporterna? Inte många, vilket Skandia själva påpekar. Alarmismen riskerar att skapa ångest och frustration snarare än medvetenhet och sparglädje.

Det viktigaste för att få en hygglig pension är att ha ett arbete, att betala skatt och att ha en bra tjänstepension, gärna kollektivavtalad. Om vi dessutom – som en följd av att vi i snabb takt lever allt längre – arbetar några år längre än generationerna före oss finns det ingen anledning att tala om kris i pensionssystemet. Däremot behöver det utvecklas och förstärkas. Det är i frågan om hur man bäst åstadkommer det våra uppfattningar går isär.

Jag ställer mig inte oreflekterat bakom kraven på att vi åter ska börja subventionera privat pensionssparande. Det beror inte på att privat sparande är onödigt eller oönskat. Tvärt om, att ha ett eget sparande är viktigt. Både för att kunna tackla oförutsedda utgifter i någorlunda närtid och för att så småningom komplettera pensionen. Därför ska den som vill och har möjlighet att spara privat ha goda förutsättningar att göra det. Men jag anser att det är fel att lägga över hela ansvaret på individen. Individen ska inte ensam behöva kompensera för den allmänna pensionens brister.

Det handlar om prioriteringar

Jag ser gärna stärkta incitament för privat pensionssparande, men först vill jag se en förstärkning av den allmänna pensionen. Den har tappat i styrka på senare år medan tjänstepensionerna förstärkts. En rimlig åtgärd är därför att återställa nivåerna på inbetalningarna till den allmänna pensionen från dagens 17,21 procent till de 18,5 procent som utlovades när det nuvarande pensionssystemet sjösattes. Det skulle innebära att pensionen för dagens pensionärer höjs med i genomsnitt 900 kronor per månad, och 1 500 kr för morgondagens pensionärer. Det skulle dessutom – till skillnad från en satsning på privat sparande – vara till gagn även för alla med små inkomster som inte har råd att spara på egen hand. För mig är det viktigt att en satsning på pensionerna i första hand kommer de till del som har, eller riskerar att få, en låg pension.

Vi och andra pensionsaktörer behöver tillsammans se till att debatten sansas. Vi behöver se till att vi i vår iver att berätta om pensionssystemets svagheter inte skapar en omotiverad, passiviserande oro hos människor. Vi har ett i grunden starkt pensionssystem. Låt oss utveckla det för dagens och framtidens pensionärers skull.
Alectas pensionsekonom Staffan Ström