En låg avgift vässar ditt sparande

Postat

Idag presenterade pensionsbolaget AMF sin årliga genomgång av vilka avgifter som tas ut när du sparar i fonder. De har gått igenom mer 4 200 fonder (!), och visar att avgifterna sakta sjunker, både när det gäller aktiefonder, räntefonder och blandfonder. Men avgifterna är fortfarande på tok för höga menar jag, och det finns en kategori som går åt helt fel håll: Fond-i-fonder. De är ofta svindyra (och dåliga) redan från början och har nu blivit ännu dyrare. Varning – verkligen! – för den kategorin alltså.

Varför är det viktigt med en låg avgift?

Det är lätt att tro att det inte spelar någon roll om en fond kostar 0,4 eller 1,4 procent. Det låter ju så lite. Eller hur? Men grejen är att avgiften tas ut på hela sparkapitalet – inte bara på avkastningen – år efter år efter år. Dessutom hade varenda krona som försvinner i avgift kunnat stå kvar och växa till sig med ränta-på-ränta om inte förvaltaren hade lagt rabarber på dem. Tillsammans gör det att varje tiondels procent i avgift får en enorm betydelse. En procentenhets högre avgift gör att din pension minskar med omkring en fjärdedel om du sparar i 40 år. En låg avgift vässar alltså ditt sparande rejält. Särskilt om du är ung och ska spara länge.

Vad kostar fonder?

AMF har tittat på vad fonder i genomsnitt kostar när man sparar privat. Inom premiepensionen (PPM) och tjänstepensionen finns det ofta stora rabatter på avgifterna, men AMF har alltså tittat på vanligt privat sparande.

Per 2018-12-31. Alternativa investeringar avser tex hedgefonder, trygghets/garantifonder, råvarufonder, optionsfonder och konvertibelfonder. Källa: AMF

 

Vad är ett bra pris för en fond?

Jag har en enkel tumregel: Upp till 0,5 procent i avgift är ok, sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent i avgift är riktigt dyrt. Låter det tufft? Det är det inte. Numera finns det gott om riktigt bra fonder som kostar mindre än 0,5 procent. Och det här börjar allt fler förstå. Det ser man också i AMF:s genomgång. De fonder som folk faktiskt har placerat pengar i har nämligen lägre avgifter än snittet. Bra där Svensson!

Men kvalitet kostar har man ju hört?

I många andra sammanhang får du oftast lite bättre kvalitet genom att gå upp i pris. Ett par byxor för 1 000 kronor är nog bättre sydda än de för 300 kronor, en maträtt för 300 kronor är nog gjord på bättre råvaror än den för 100 kronor osv. Men när du betalar ett högre pris för ditt sparade innebär det ju att själva produkten – sparandet – istället dräneras. Det blir mindre kvar av det du ville köpa helt enkelt. Att betala höga avgifter lönar sig därför bara om du är helt säker på att den du köper fonden av är ruskigt mycket bättre på att utföra sitt jobb än tusentals andra förvaltare som försöker göra samma sak. Det är inte omöjligt men osannolikt. Över tid är det ytterst få i världen som har lyckats med det.

Ta reda på vilka avgifter du betalar

Om du läst ända hit har du koll på att det här med avgifter är viktigt. Därför tycker jag att du ska kolla upp vilka avgifter du betalar för ditt sparande. Nu. Med en gång. Jag tycker att sajten fondkollen.se ger en bra överblick. Den drivs av Fondbolagens förening och vill inte sälja nåt till dig, bara ge överblick. Sök fram den fond eller de fonder just du sparar i och klicka på namnet. Då får du fram vilken årlig avgift du betalar. Du ser också hur bra fonden presterat jämfört med andra fonder i samma kategori. Pris och prestandakoll på ett och samma ställe alltså. Smart.

Inom tjänstepensionen är avgifterna mycket lägre

De fonder man kan välja mellan i sin kollektivavtalade tjänstepension får man ruskigt bra rabatter på. De fonder privattjänstemännen kan välja mellan har t.ex. avgifter som är mindre än en tredjedel jämfört med exakt samma fonder på den öppna marknaden. Sedan 2007 har avgifterna pressats med 78 procent. Det säger en del om hur feta marginaler det finns på fondmarknaden. Om du vill kolla upp dina tjänstepensionsfonder gör du det bäst hos Konsumenternas försäkringsbyrå. Även det är en riktigt bra sajt.

Dina pengar är dina

Ibland får jag mejl från någon som tycker att jag tjatar för mycket om avgifter. Då brukar jag svara att så länge det finns människor som blir av med hundratusentals kronor i avgifter (oftast utan att veta om det) kommer jag att fortsätta tjata. Jag tycker nämligen att dina (pensions-)pengar ska hamna i din plånbok, inte i någon annans. Så enkelt är det.

 

Dagen när hon gick sönder

Postat

Plötsligt en torsdag förändrades allt. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbetsuppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Hon var 26 år och hade just fått sitt första ”riktiga” jobb. Åren med tentastress och trånga studentrum var över. Nu hade hon fast jobb, månadslön och pendlade. Var hon vuxen nu? Kanske det. Visserligen kunde det ibland kännas lite overkligt att stå bland alla samman­bitna knegare och vänta på bussen istället för att snooza en halvtimme till, men det var väl så här det var att jobba.

De första dagarna hade varit nervösa. Hur skulle hon klä sig? Hälsa på alla eller bara på de närmaste kollegorna? Skulle hon visa framfötterna direkt eller ligga lågt och känna in kulturen? Och varför glömde hon alltid namnet på killen med hals­tatueringen? Miljön här var så annorlunda än på universitetet och hon ville så gärna passa in.

Efter några veckor kändes det riktigt bra. Hon – den nya! – fick ibland hjälpa de äldre kollegorna att lösa sina uppgifter. Hon blev medbjuden på lunch och kände sig mer och mer som en i gänget.

Men så plötsligt en torsdag förändrades allt. Hennes kollega och handledare hade varit med om en olycka och låg på sjukhus. Tydligen skulle det dröja flera månader innan hon kunde komma tillbaka. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbets­uppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Det gjorde hon inte. En morgon på väg till badrummet tog det tvärstopp. Kroppen, hjärnan, själen; allt sa ifrån. En sån yrsel hade hon aldrig tidigare upplevt.

De följande månaderna minns hon nu bara vagt, som om det inte riktigt var hon som var där.

Hon är inte ensam

Den psykiska ohälsan ökar oroande snabbt. Särskilt bland kvinnor.

Så här ser det ut för alldeles för många unga, ambitiösa människor idag. I synnerhet för tjejer. De går sönder innan livet och karriären ens har hunnit ta fart på riktigt, och i många fall får de skador för livet. I åldern 20-29 år är sjuktalen dubbelt så höga för kvinnor som för män. Och det är psykisk ohälsa som dominerar.

Varför är det så? En teori är att kvinnor tar ett mycket större ansvar för hem och familj och därför har två ”jobb”. I vissa studier har kvinnor rent av haft högre nivåer av stresshormon på väg hem från jobbet än på väg till jobbet. Utan vila går vi förr eller senare sönder, och var ska vi vila om inte i hemmet? Men ändå – det är 2019 nu. Har vi inte kommit längre med att dela lika, ens bland de unga?

Så mycket innovation och kraft har lagts på att förenkla våra liv och ge oss mer fritid. Tvättmaskinen, diskmaskinen, datorn, mobilen och många andra uppfinningar och idéer skulle ge oss mer vila och mindre slit. Ändå tycks det ha blivit tvärt om. Varför? Och vad kan vi göra åt den skenande psykiska ohälsan? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.

 

Vad är en rimlig pension?

Postat

I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:

  • Solveig Zander – riksdagsledamot för Centerpartiet, talesperson i socialförsäkringsfrågor och medlem i riksdagens pensionsgrupp
  • Markus Kallifatides – ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisterna
  • Carina Lindfelt – avdelningschef för Arbetsmarknad på föreningen Svenskt Näringsliv som företräder 60 000 svenska arbetsgivare
  • Håkan Svärdman – samhällspolitisk chef vid försäkringsbranschens fackförbund Forena
190503e
Min moderatorskollega Ulrica Schenström och jag låter publiken ta ställning till debattörernas förslag.

Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.

Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:

Vad är en rimlig pension egentligen?

Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Social­demokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänste­pensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänste­pension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?

Vad ska den allra lägsta pensionsnivån vara?

Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldre­försörjnings­stöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensions­myndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”

När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:

  • Ska det vara en lägsta pensionsnivå för alla i Sverige? I så fall behöver alla känner till den.
  • Ska det vara ett bostadsbidrag som gör det möjligt att bo dyrt men som inte täcker andra nödvändiga utgifter (till exempel bil för den som bor i glesbygd)?
  • Ska det följa prisutvecklingen eller löneutvecklingen i Sverige? Dvs. ska staten med skattemedel garantera de som har låg egenintjänad pension konstant köpkraft eller ett konstant inkomstavstånd till de som arbetar?
  • Ska det ta hänsyn till, eller inte ta hänsyn till, andra inkomster och tillgångar utöver pension?
  • Ska det ha lönat sig att arbeta eller ska alla rent av få samma allmänna pension, och sen får tjänste­pensionen fylla på?

Vi behöver bestämma vilka behov det skatte­finansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensions­myndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!

190503d
Solveig Zander och Markus Kallifatides debatterar grundskyddet i pensionssystemet.

Hur länge till ska grundtrygghet vara ”det dolda pensionsklippet”?

Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensions­klippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör.  Varför automatiserar man inte behovs­prövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.

Ska tryggheten vara individuell eller beroende av ens partner?

En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroende­ställning till en välavlönad partner.

Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbets­gruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushålls­nivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.

Varför bara fokus på ena änden av arbetslivet?

I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.

Varför får pensioner inte kosta pengar?

Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensions­systemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensions­systemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.

Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.

Bloggbyline

 

 

 

 

 

Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem