Dagen när hon gick sönder

Postat

Plötsligt en torsdag förändrades allt. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbetsuppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Hon var 26 år och hade just fått sitt första ”riktiga” jobb. Åren med tentastress och trånga studentrum var över. Nu hade hon fast jobb, månadslön och pendlade. Var hon vuxen nu? Kanske det. Visserligen kunde det ibland kännas lite overkligt att stå bland alla samman­bitna knegare och vänta på bussen istället för att snooza en halvtimme till, men det var väl så här det var att jobba.

De första dagarna hade varit nervösa. Hur skulle hon klä sig? Hälsa på alla eller bara på de närmaste kollegorna? Skulle hon visa framfötterna direkt eller ligga lågt och känna in kulturen? Och varför glömde hon alltid namnet på killen med hals­tatueringen? Miljön här var så annorlunda än på universitetet och hon ville så gärna passa in.

Efter några veckor kändes det riktigt bra. Hon – den nya! – fick ibland hjälpa de äldre kollegorna att lösa sina uppgifter. Hon blev medbjuden på lunch och kände sig mer och mer som en i gänget.

Men så plötsligt en torsdag förändrades allt. Hennes kollega och handledare hade varit med om en olycka och låg på sjukhus. Tydligen skulle det dröja flera månader innan hon kunde komma tillbaka. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbets­uppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Det gjorde hon inte. En morgon på väg till badrummet tog det tvärstopp. Kroppen, hjärnan, själen; allt sa ifrån. En sån yrsel hade hon aldrig tidigare upplevt.

De följande månaderna minns hon nu bara vagt, som om det inte riktigt var hon som var där.

Hon är inte ensam

Den psykiska ohälsan ökar oroande snabbt. Särskilt bland kvinnor.

Så här ser det ut för alldeles för många unga, ambitiösa människor idag. I synnerhet för tjejer. De går sönder innan livet och karriären ens har hunnit ta fart på riktigt, och i många fall får de skador för livet. I åldern 20-29 år är sjuktalen dubbelt så höga för kvinnor som för män. Och det är psykisk ohälsa som dominerar.

Varför är det så? En teori är att kvinnor tar ett mycket större ansvar för hem och familj och därför har två ”jobb”. I vissa studier har kvinnor rent av haft högre nivåer av stresshormon på väg hem från jobbet än på väg till jobbet. Utan vila går vi förr eller senare sönder, och var ska vi vila om inte i hemmet? Men ändå – det är 2019 nu. Har vi inte kommit längre med att dela lika, ens bland de unga?

Så mycket innovation och kraft har lagts på att förenkla våra liv och ge oss mer fritid. Tvättmaskinen, diskmaskinen, datorn, mobilen och många andra uppfinningar och idéer skulle ge oss mer vila och mindre slit. Ändå tycks det ha blivit tvärt om. Varför? Och vad kan vi göra åt den skenande psykiska ohälsan? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.

 

4 reaktioner till “Dagen när hon gick sönder”

  1. Gillar din blog.

    Du skriver att mycket kraft och innovation lagts på att förenkla våra liv och ge oss mer fritid och ställer frågan varför det blivit tvärtom. Felet är, tänker jag, att du sätter din tro till tillväxt, marknaden och i någon mån liberala värderingar som lösningen på den moderna människans problem. För vi har stora problem.

    Många tekniska innovationer som idag blivit något som tar vår energi och är ett måste började i någon slags solidarisk välmening och mänsklig nyfikenhet men byter skepnad när det växer fram i ett system där vi ska tjäna pengar på varandra.

    Att såna som du och jag och personerna du tänker på när du skriver ditt inlägg går in i väggen är ganska självklart när det mest värdefulla och enda egentliga maktmedlet är pengar och det blir uppenbart med det inneboende omöjliga och självdestruktiva i tanken med kapitalismen. Det är som att vi springer mot ett mål som bara flyttas framåt 100 meter varje gång vi närmar oss. Därför är vi trätta, sjuka, oroliga, hemma från jobbet.

    En annan tanke kring arbete är att pensionsgrundande sådant 8-5 är ju idag ett måste och ger oss sällan de insikter och värden vi på djupet behöver, det är ett måste. Att verkligen allt, även återhämtning, rehabilitering och psykvården bygger på survival of the fitest och inte rättvisa eller vad den individen verkligen behöver.

    Det oavlönade inte pensionsgrundande arbete främst kvinnor gör i hemmet och med det sociala i familjerelationer och med sina ofärdiga män tar mer än en får tillbaka under en livstid. Att kvinnor utsätts för våldtäkter, sexuellt ofredande, sämre betalt, högre press att vara lika ’bra’ som män ger mer av den stressen som leder till psykisk ohälsa.

    Att vi sen oavlönat indirekt ger storföretag (läs enskilda personer bakom dom) miljarder på banken varje år genom sociala medier och dopaminknarkande färgglada spel på diverse skärmar för att döva ångesten över klimathot och djupa orättvisor och allt redan sagt ger det här livet.

    Ett liv där vi icke organiserat oreflekterat göder de redan superrika och inte gör någon slags revolution kommer bara ge mer av allt det vi har idag.

    1. Tack Anders. Din formulering om ”ett mål som bara flyttas framåt 100 meter varje gång vi närmar oss” tror jag att många kan känna igen sig i.

  2. Hej Staffan
    Mycket bra skrivet och bra att det uppmärksammas.
    Tror även att äldre män och kvinnor kan känna på samma sätt . Alla oavsett ålder vill känna sig duktiga och passa in.

    1. Ja det tror jag också. Vårt behov av att bli accepterade, prestera och känna tillhörighet är stort oavsett ålder. I bästa fall lär man känna sina begränsningar lite bättre med åren, men enkelt blir det aldrig.

Kommentera gärna inlägget!