Totte går till tandläkaren

Publicerat den

Det finns saker man gör för att man tycker om att göra det. Och så finns det saker man gör för att man måste. I nöd och lust. Eller av nöd med olust, snarare.

Jag var hos tandläkaren häromdagen. Det började som det alltid gör: Med att jag stod framför lådan med skoskydd och försökte bedöma om mina skor var torra nog för att jag skulle strunta i skoskydden eller om jag lydigt skulle trä på de prassliga blå plastpåsarna. Jag sneglade på hur de andra i väntrummet hade gjort. 2-1 till dem som hade struntat i skoskydd. Jag kände mig vild och modig och struntade i skoskydd jag också. Men lite läskigt var det. Tänk om den sammanbitna receptionisten skulle bli arg? Sneglade hon inte lite konstigt på mig?

Sen satte jag mig i väntrummets sträva ljusblå soffa. Ingen av de tre andra i väntrummet hälsade. Inte jag heller. Jag tog upp en av vältummade tidningarna som låg på glasbordet framför oss. Det var ett nummer av Allt om trädgård. Jaha, sånt kan man tydligen också göra tidningar om, tänkte jag och bläddrade lite. Vad ska man annars göra när man sitter där? Snegla på de andra? Uteslutet. De kan ju tro att jag är en idiot. Eller farlig. Eller både och.

Då blir det obehagligt på riktigt

Plötsligt drabbades jag av ett obestämt obehag. Först kunde jag inte komma på var det kom ifrån, men efter en stund trillade polletten ner: Från ett par högtalare förrädiskt dolda i taket strömmade svag musik ner emot oss. Det var en sån där oförarglig musik som ska passa alla och som man liksom känner igen fast man aldrig har hört den förut. Jag slogs av att den nog var avsedd att vara lugnande, och det gjorde mig riktigt obekväm. För om man behöver lugnas finns det ju något farligt i närheten, eller hur?

Det lustiga är att jag inte alls har tandläkarskräck. Visst var det lite obehagligt någon enstaka gång när jag var liten, men på senare år har det aldrig gjort ont. Med tiden har det istället blivit kostnaden jag fasar för. Med lite otur försvinner ju både semester- och fredagsmyskassan på en timme eller två i tandläkarstolen.

Tandläkarstolen, ja. En kvart senare satt jag i den. Eller snarare: jag låg i den tvärt bakåtlutad med käften uppspärrad, fullt upptagen med att inte stirra in i tandsköterskans näsborrar. Och där någonstans – med en geggigt, våfflat pappersark över skjortbröstet och med salivsugen hängandes i mungipan – gick det upp för mig: Det är nog såhär de flesta känner för sitt pensionssparande. Man vet ju att det är viktigt att sköta sin munhälsa och sina besparingar, men det är banne mig inte kul. Man har inte direkt bett om det. Men man vet att man måste. Och man vet att det kommer att kännas bra när det är klart. Lite vuxet sådär. Men just nu? Näe …

Kung Keno?

Så kom tandläkaren in i rummet och tog över en stund. Medan han skrapade på tänderna (med en sån där stålmojäng som man uppfattar som en kofot när man har den i munnen men som ser ut som en synål när han tar ut den) läste han över mitt huvud upp obegripliga sifferkombinationer för sköterskan. Jag fattade inte ett skvatt. Men jag tror och hoppas att det handlade om mina tänder. (Det kan ha varit veckans Kenodragning han läste upp, men jag tror inte det.) Sådär låter nog jag när jag föreläser om pensionsförsäkring ibland, tänkte jag. Huvva! Jag måste fråga nån nästa gång om det låter sådär, bestämde jag mig för.

Efter lite skrap och polering här och där var jag färdig. Under 45 minuter hade jag bokstavligen släppt in en vilt främmande människa i mitt inre, och den människan ville nu ha 1 360 kronor för besväret. Var det dyrt eller billigt? Jag hade inte en aning. Se där en annan parallell, tänkte jag. De flesta har nog inte en susning om huruvida 1,3 % är dyrt eller billigt för en fond. Inte ens tandläkaren, tänkte jag och dämpade ett elakt leende. Det gör ju att de här båda branscherna är rena drömmen för bedragare. Om kunden inte vet vad som är dyrt kan man ta betalt lite som man vill. För fixa tänderna måste man ju. Och pensionsspara. Det gäller att gå till nån man litar på.

Äntligen!

När jag klev ut i dagsljuset igen kände jag mig lättad. Tungan spelade över tandraden och kände mig nöjd över att äntligen ha kommit iväg till tandläkaren. Nu har jag det gjort, tänkte jag. Nu behöver jag inte tänka mer på det på ett år eller två. Men det var väldigt dyrt … Blev jag inte lite lurad ändå? Jag slog tanken åt sidan och började gå hemåt. Man kanske skulle se över pensionen?

2 reaktioner till “Totte går till tandläkaren”

  1. Bra jämförelse med tandläkaren Staffan. Känner som många också visst obehag efteråt när jag ska titta på räkningen. Själva undersökningen/lagningen har jag inga problem med. Men sen. Efter att min kompetenta, lite torra och mångåriga tandläkare – ja man vill ju ha någon stabil och pålitlig, precis som många vill ha en egen pensionsrådgivare – gått i pension, kom hans ännu trevligare efterträdare. Även här gick allt under den starka lampan smidigt och någorlunda smärtfritt till. Fast det blev ju typ dubbelt så dyrt?!? När jag försiktigt påpekade det, höjde han lite förvånat på ögonbrynen och menade att han går enligt Folktandvårdens taxa. Jag måste ha fått rabatt! Låter ju lite konstigt, kan jag verkligen lita på den nye charmige? Olika branscher men samma känsla. Tja man kanske skulle ha stannat kvar i förvalsalternativet; Folktandvården.

    1. Det är inte lätt att genomskåda hur priser sätts och vad man betalar för egentligen. Bättre jämföreslsepriser behövs!

Kommentera gärna inlägget!