Vad är en rimlig pension?

Postat

I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:

  • Solveig Zander – riksdagsledamot för Centerpartiet, talesperson i socialförsäkringsfrågor och medlem i riksdagens pensionsgrupp
  • Markus Kallifatides – ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisterna
  • Carina Lindfelt – avdelningschef för Arbetsmarknad på föreningen Svenskt Näringsliv som företräder 60 000 svenska arbetsgivare
  • Håkan Svärdman – samhällspolitisk chef vid försäkringsbranschens fackförbund Forena
190503e
Min moderatorskollega Ulrica Schenström och jag låter publiken ta ställning till debattörernas förslag.

Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.

Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:

Vad är en rimlig pension egentligen?

Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Social­demokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänste­pensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänste­pension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?

Vad ska den allra lägsta pensionsnivån vara?

Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldre­försörjnings­stöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensions­myndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”

När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:

  • Ska det vara en lägsta pensionsnivå för alla i Sverige? I så fall behöver alla känner till den.
  • Ska det vara ett bostadsbidrag som gör det möjligt att bo dyrt men som inte täcker andra nödvändiga utgifter (till exempel bil för den som bor i glesbygd)?
  • Ska det följa prisutvecklingen eller löneutvecklingen i Sverige? Dvs. ska staten med skattemedel garantera de som har låg egenintjänad pension konstant köpkraft eller ett konstant inkomstavstånd till de som arbetar?
  • Ska det ta hänsyn till, eller inte ta hänsyn till, andra inkomster och tillgångar utöver pension?
  • Ska det ha lönat sig att arbeta eller ska alla rent av få samma allmänna pension, och sen får tjänste­pensionen fylla på?

Vi behöver bestämma vilka behov det skatte­finansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensions­myndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!

190503d
Solveig Zander och Markus Kallifatides debatterar grundskyddet i pensionssystemet.

Hur länge till ska grundtrygghet vara ”det dolda pensionsklippet”?

Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensions­klippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör.  Varför automatiserar man inte behovs­prövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.

Ska tryggheten vara individuell eller beroende av ens partner?

En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroende­ställning till en välavlönad partner.

Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbets­gruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushålls­nivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.

Varför bara fokus på ena änden av arbetslivet?

I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.

Varför får pensioner inte kosta pengar?

Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensions­systemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensions­systemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.

Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.

Bloggbyline

 

 

 

 

 

Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem

Den livslånga kärleken

Postat

Det är något visst med livslång kärlek. Att få gå genom hela livet tillsammans med någon vi älskar drömmer de flesta av oss om. Och den drömmen blir sann för allt fler.

En förebild för mig som jag tidigare har berättat om här på bloggen är min morfar Stickan. Han träffade min mormor Karin under en båtutflykt till Blomskär i Stora Värtan sommaren 1936 och gifte sig med henne midsommar­aftonen 1937. De levde i mer än 60 år tillsammans innan han en gnistrande januaridag drog sitt allra sista andetag. Då satt jag och Karin vid hans sida.

Såna riktigt långa äktenskap är faktiskt vanligare än man kan tro. I mitten av 1970-talet firade ungefär 8 000 par i Sverige varje år att de hade varit gifta i 50 år. År 2016 kunde 22 000 par fira samma högtids­dag. Att de riktigt långa äkten­skapen blir allt fler beror inte bara på kärlekens kraft (och viss slitstyrka hos de inblandade …) utan också på att vi lever allt längre. Vi får för varje dag lite mer tid för att älska!

Idag har ungefär 180 000 par varit gifta i 50 år eller mer. 33 000 av dem har till och med varit gifta i mer än 60 år. Häftigt, eller hur?

Blommor, bus och efterlevandeskydd

Jag är verkligen ingen expert på hur man bäst uppvaktar sin partner och underhåller ett äktenskap (även om jag framåt vårkanten faktiskt firar porslins­bröllopsdag), men några handfasta tips tänker jag bjuda på.

  1. Köp blommor. (En superklassiker. Men det funkar – tro mig.)
  2. Våga vara löjlig. (Kärleken lever på lek, skratt och fåniga över­rask­ningar.)
  3. Teckna ett efterlevandeskydd. (Se till att din älskade har det bra även den dag du själv är borta. Det är romantik på riktigt.)
  4. Kolla upp vad som händer med ekonomin om någon av er blir sjuk eller råkar ut för en olycka. (Räcker det skydd ni har, eller behöver ni komplettera?)
  5. Dela lika på deltid och vabbande. (Bli hjälten som räddar din partner från deltidsfällan.)
  6. Kompensera din partner om ni är eller har varit ekonomiskt ojämställda.
  7. För över premiepension till din make/maka. (Och berätta om det över en hummer och några levande ljus. En given succé.)

Fira, lev och älska! Din partner, dina barn eller kanske din allra bästa vän. Och lev tryggt i förvissningen om att din tjänstepension kommer att gå tyst vid sin sida genom hela livet. Den kärleksrelationen är livslång.

 

 

Litet firandelexikon

1 år: Bomullsbröllop

2 år: Pappersbröllop

3 år: Läderbröllop

4 år: Frukt/Blomsterbröllop

5 år: Träbröllop

6 år: Sockerbröllop

7 år: Yllebröllop

8 år: Gummibröllop

9 år: Linnebröllop

10 år: Tennbröllop

11 år: Stålbröllop

12 år: Sidenbröllop

13 år: Spetsbröllop

14 år: Elfenbensbröllop

15 år: Kristallbröllop

16 år: Fjäderbröllop

17 år: Silkesbröllop

18 år: Satinbröllop

19 år: Galonbröllop

20 år: Porslinsbröllop

21 år: Nylonbröllop

22 år: Jutebröllop

23 år: Hampabröllop

24 år: Sammetsbröllop

25 år: Silverbröllop

26 år: Korkbröllop

27 år: Balsabröllop

28 år: Masonitbröllop

29 år: Plywoodbröllop

30 år: Pärlbröllop

31 år: Mahognybröllop

32 år: Granitbröllop

33 år: Gnejsbröllop

34 år: Skifferbröllop

35 år: Korallbröllop

36 år: Marmorbröllop

37 år: Tegelbröllop

38 år: Cementbröllop

39 år: Grafitbröllop

40 år: Rubinbröllop

41 år: Keramikbröllop

42 år: Mässingbröllop

43 år: Plåtbröllop

44 år: Nickelbröllop

45 år: Safirbröllop

46 år: Blybröllop

47 år: Kvicksilversbröllop

48 år: Zinkbröllop

49 år: Aluminiumbröllop

50 år: Guldbröllop

51 år: Krombröllop

52 år: Bronsbröllop

53 år: Kopparbröllop

54 år: Platinabröllop

55 år: Smaragdbröllop

56 år: Volframbröllop

57 år: Manganbröllop

58 år: Bärnstensbröllop

59 år: Akvamarinbröllop

60 år: Diamantbröllop

61 år: Glasbröllop

62 år: Topasbröllop

63 år: Jadebröllop

64 år: Emaljbröllop

65 år: Krondiamantbröllop

66 år: Uranbröllop

67 år: Opalbröllop

68 år: Granatbröllop

69 år: Briljantbröllop

70 år: Järnbröllop

Klart idag: Pensionsåldern höjs, premiepensionen styrs upp

Postat

Idag presenterar Riksdagens pensionsgrupp sin överenskommelse om hur man långsiktigt vill höja och trygga pensionerna. Bakgrunden är att den snabbt ökande medellivslängden gjort att pensionerna sjunkit, och att det upptäckts fiffel och fusk i premiepensionssystemet.

Inte poppis – men bra

Jag tycker att pensionsgruppen sammantaget gjort ett bra jobb. Vissa av förslagen lär inte bli populära, men är nödvändiga. Som jag tidigare skrivit ökar medellivslängden just nu med 3,5 timme per dygn. Och när våra liv snart beräknas bli 90 år i genomsnitt håller det inte att jobba i bara 35 år. Att fortsätta som hittills skulle innebära antingen:

  • Riktigt låga pensioner,
  • kraftigt höjda pensionskostnader vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och kraftig dämpning av löneutvecklingen, eller
  • tung belastning på statsbudgeten (genom högre utgifter för garanti­pension och äldreförsörjningsstöd) vilket skulle leda till höjda skatter och/eller neddragningar inom välfärden.

Det är också bra att de visar på att ett hållbart pensionssystem består av flera delar; bra pension kommer från seriösa, stabila pensionsförvaltare som investerar hållbart och har ett tydligt konsumentfokus.

Överenskommelsen i korthet:

Lägsta åldern för uttag av för allmän pension höjs år 2020 från 61 till 62 år, 2023 till 63 år och 2026 till riktåldern minus tre år, vilket bedöms bli 64 år.

Kommentar: För många som har tänkt gå i pension tidigt kommer det här säkert som en kalldusch. Men det är som sagt nödvändigt eftersom medellivslängden ökat kraftigt. Det som förvånar mig är att man går längre än pensions­ålders­utredningen. Den föreslog härom året en höjning till 63 år. Jag antar att man vill ta höjd även för en framtida ökning av medellivslängden när man ändå drar av plåstret.

Utmaningen blir att alla ska orka jobba till 64, även de som har fysiskt och psykiskt krävande jobb. Det blir viktigare än någonsin att jobba med arbetsmiljö, attityder till äldre och möjlighet till mer flexibel arbetssituation om människor ska orka. Redan idag är den faktiska pensions­åldern starkt knuten till socioekonomiska aspekter. Högutbildade och välavlönade jobbar redan i hög grad längre än till 65 (av Alectas kunder skjuter ca 30 procent upp sitt uttag av tjänstepensionen till efter 65 år) medan lågutbildade och lågavlönade slutar tidigt.

Tyvärr tror jag att många som är utslitna inte kommer att orka hela vägen. Trycket på sjukförsäkringen och A-kassan kommer att öka.

Gränsen för att få ut garantipension höjs från 65 till 66 år 2023 och knyts från 2026 till ”riktåldern”, vilket gör att åldersgränsen automatiskt kommer att följa medellivslängden. Ett undantag görs för de som haft ett arbetsliv på mer än 44 år.

Kommentar: En grundbult i pensions­systemet är att vi medborgare i grunden ska finansiera våra egna pensioner genom arbete. Det är en klok grundsyn. Samtidigt måste det finnas ett skyddsnät för de som inte kunnat arbeta ihop en skälig nivå. Om det skyddsnätet ska fungera och ge en dräglig pension måste även åldersgränsen för garantipensionen följa med de övriga. Att man gör ett undantag för de som börjar jobba väldigt tidigt och har många år i yrkeslivet bakom sig vid 65 är bra. Men att det blev just 44 år luktar typisk förhandlingskompromiss.

Grundskyddet förstärks genom att garantipensionen kompletteras med ett tilläggsbelopp och att taket för bostadstillägg höjs.

Kommentar: Ett av överenskommelsens bästa förslag. Detaljerna återstår, men det här kommer att betyda mycket för de med allra lägst pensioner, varav många är kvinnor. För många är tex höga boendekostnader och höjda kostnader för att ha bil i glesbygd riktigt tufft att klara på en låg pension.

Premiepensionen reformeras i grunden.  Det 30-punktsprogram Pensionsmyndigheten föreslog i våras genomförs i sin helhet, hållbarhetskrav införs och en tydlig huvudman får i uppdrag att professionellt upphandla fonder. En konsekvens är att antalet fonder kommer att ”minska avsevärt”.

Kommentar: Att premiepensionen är en riktigt bra och viktig del av pensions­systemet har jag skrivit om tidigare. Men systemet behöver renoveras rejält. Dels för att anpassa det till hur vi människor fungerar och dels för att bli av med det snusk, fiffel och procenteri som förekommit.

Pensionsgruppen skriver: ”Staten bör i större utsträckning ta ansvar  för att att premiepensionssystemet är konstruerat utifrån hur människor faktiskt agerar och inte utifrån hur man anser att de borde agera. Staten bör ta ansvar för att utfallet är rimligt och säkert, särskilt för den som inte väljer.”

Här är det uppenbart att staten inspirerats av hur avtalsparterna utformat tjänste­pensionerna. ”Aktiva val” kan inte vara ett självändamål utan fokus måste ligga på att åstadkomma bra pensioner. Den förändrade synen på vad premie­pensions­systemet ska leverera är en nykter omsvängning anpassad till hur vi människor faktiskt funkar. Systemet har hittills varit utformat för de 5 procent av befolkningen som är intresserade av kapitalplaceringar. De övriga 95 procenten har mest upplevt ångest inför detta enorma utbud och många har utlämnats åt oseriösa ”rådgivare” och telefonförsäljare. En professionell upphandling av vilka fonder som ska få erbjudas minskar dessutom risken för bedrägeri, fiffel och brottslighet och ökar tilltron till systemet.

Att stor vikt måste läggas vid ickevalet är också en lärdom som tycks ha dragits från tjänstepensionsområdet. De flesta har inte tid och ork att sätta sig in i alla de placeringsalternativ som står till buds utan vill ha hjälp att välja ett klokt förvalsalternativ, självklart med möjlighet att välja något annat om man vill.

LAS-åldern höjs år 2020 från 67 till 68 år och år 2023 till 69 år.

Annika Strandhäll och Per Bolund beskriver överenskommelsen

Kommentar: Det är rimligt att de som vill, orkar och kan arbeta längre också får möjlighet att gör det. Risken med förslaget är att arbetsgivare som är rädda för att inte kunna bli av med improduktiva äldre medarbetare blir (ännu) mindre benägna att anställa äldre arbetskraft. Det har Svenskt Näringsliv påpekat. För att i viss mån tillmötesgå dem blir möjligheten för arbetsgivare att säga upp arbetstagare utan saklig grund över LAS-åldern permanent. Attityder till äldre i yrkeslivet och möjlighet att anpassa arbetstider och innehåll i arbetet blir avgörande.

Ett partsråd skapas som knyts till Pensionsgruppen

Kommentar: Dialog mellan staten och arbetsmarknadens parter där lärdomar och erfarenheter kan utbytas är nödvändigt för att helheten ska bli bra. Samtidigt är det viktigt att det även fortsatt är parterna som ansvarar för tjänstepensionerna, inte staten. Tjänstepensionerna kan inte vara medicinen som ska bota sjukan i det allmänna pensionssystemet.

En forskningsnära delegation bildas för att främja en arbetsmarknad där äldre kommer till sin rätt och deras kompetens tas tillvara.

Kommentar: Klokt, om det leder till faktiska resultat.

Avdragsreglerna för tjänstepension ska ses över.

Kommentar: En bedrägligt luddig skrivning. Vill staten genom ändringar i avdragsrättsreglerna indirekt tvinga arbetsmarknadens parter att ändra tjänstepensionsvillkoren på statens villkor? Systemen måste hänga ihop, men staten ska inte lägga sig i de pensioner som förhandlats fram genom den fria förhandlingsrätten. Arbetsgivare och arbetstagare i samverkan har i 100 år tagit ansvar för tjänstepensionerna, och det har varit väldigt framgångsrikt. If it ain’t broke, don’t fix it.

Att man i översynen genom ändringar i Inkomstskattelagen vill möjliggöra paus i utbetalningar av tjänstepension och möjlighet att förlänga utbetalningstiden är däremot bra. Lagstiftaren ska möjliggöra ett längre arbetsliv, och här har de en möjlighet att göra det på en spelplan de äger.

Vad kostar kalaset?

Att åldersgränserna för A-kassa och sjukförsäkring följer med uppåt är helt nödvändigt, och det är bra att det klargörs att det blir så. Men mot bakgrund av det tvivlar jag på att reformen blir ”statsfinansiellt neutral” vilket man hoppas på i överenskommelsen. Vad ska människor göra som inte klarar av att arbeta längre? Genom att många kommer att arbeta längre minskar förvisso statens utgifter på vissa områden och skatte­intäkterna kan komma att öka. Men vad kommer det att stå på sista raden? Den som lever får se.

Det här saknar jag

I överenskommelsen skriver man att avgiften (egentligen inbetalningarna) till den allmänna pensionen ska ses över. Jag tycker att man borde ha gått längre. Om medborgarna ställer upp genom att arbeta ett par år längre borde staten matcha det genom att se till att inbetalningarna till systemet återställs till de 18,5 % som pensionssystemets egentligen bygger på istället för de ologiska 17,21 % som i praktiken gäller idag.

Jag undrar också varför man inte kommit till skott med att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att pausa uttag av tjänstepension för att tex återgå i arbete efter en tid som pensionär. Jag ser inga hinder för det. När jag tagit upp det med politikerna i pensionsgruppen har inte heller de haft några invändningar. Så varför vänta? En ändring skulle vara fördelaktig både för staten, för individen och för utbudet av erfaren arbetskraft.

För att uppnå ett längre arbetsliv och hållbara pensioner behöver fokus också sättas på inträdet på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv börjar tidigt. Det finns mycket att göra för att förmå svenska ungdomar att börja arbeta tidigare. Reformer inom studieväsendet, en ”plugga klart-bonus”, och bättre information om att ett sent inträde på arbetsmarknaden betyder ett sent utträde skulle till exempel betyda mycket. Här kan pensionsgruppen göra mer.

Sammanfattningsvis en väl godkänd om än inte perfekt reform. För att få helheten att fungera blir det intressant att se hur kollektivavtalsparterna kommer att reagera. Anpassningar kommer att behöva göras, och det finns förbättringar att införa även i tjänstepensionerna. Det återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Vad tycker du om överenskommelsen?