Den livslånga kärleken

Postat

Det är något visst med livslång kärlek. Att få gå genom hela livet tillsammans med någon vi älskar drömmer de flesta av oss om. Och den drömmen blir sann för allt fler.

En förebild för mig som jag tidigare har berättat om här på bloggen är min morfar Stickan. Han träffade min mormor Karin under en båtutflykt till Blomskär i Stora Värtan sommaren 1936 och gifte sig med henne midsommar­aftonen 1937. De levde i mer än 60 år tillsammans innan han en gnistrande januaridag drog sitt allra sista andetag. Då satt jag och Karin vid hans sida.

Såna riktigt långa äktenskap är faktiskt vanligare än man kan tro. I mitten av 1970-talet firade ungefär 8 000 par i Sverige varje år att de hade varit gifta i 50 år. År 2016 kunde 22 000 par fira samma högtids­dag. Att de riktigt långa äkten­skapen blir allt fler beror inte bara på kärlekens kraft (och viss slitstyrka hos de inblandade …) utan också på att vi lever allt längre. Vi får för varje dag lite mer tid för att älska!

Idag har ungefär 180 000 par varit gifta i 50 år eller mer. 33 000 av dem har till och med varit gifta i mer än 60 år. Häftigt, eller hur?

Blommor, bus och efterlevandeskydd

Jag är verkligen ingen expert på hur man bäst uppvaktar sin partner och underhåller ett äktenskap (även om jag framåt vårkanten faktiskt firar porslins­bröllopsdag), men några handfasta tips tänker jag bjuda på.

  1. Köp blommor. (En superklassiker. Men det funkar – tro mig.)
  2. Våga vara löjlig. (Kärleken lever på lek, skratt och fåniga över­rask­ningar.)
  3. Teckna ett efterlevandeskydd. (Se till att din älskade har det bra även den dag du själv är borta. Det är romantik på riktigt.)
  4. Kolla upp vad som händer med ekonomin om någon av er blir sjuk eller råkar ut för en olycka. (Räcker det skydd ni har, eller behöver ni komplettera?)
  5. Dela lika på deltid och vabbande. (Bli hjälten som räddar din partner från deltidsfällan.)
  6. Kompensera din partner om ni är eller har varit ekonomiskt ojämställda.
  7. För över premiepension till din make/maka. (Och berätta om det över en hummer och några levande ljus. En given succé.)

Fira, lev och älska! Din partner, dina barn eller kanske din allra bästa vän. Och lev tryggt i förvissningen om att din tjänstepension kommer att gå tyst vid sin sida genom hela livet. Den kärleksrelationen är livslång.

 

 

Litet firandelexikon

1 år: Bomullsbröllop

2 år: Pappersbröllop

3 år: Läderbröllop

4 år: Frukt/Blomsterbröllop

5 år: Träbröllop

6 år: Sockerbröllop

7 år: Yllebröllop

8 år: Gummibröllop

9 år: Linnebröllop

10 år: Tennbröllop

11 år: Stålbröllop

12 år: Sidenbröllop

13 år: Spetsbröllop

14 år: Elfenbensbröllop

15 år: Kristallbröllop

16 år: Fjäderbröllop

17 år: Silkesbröllop

18 år: Satinbröllop

19 år: Galonbröllop

20 år: Porslinsbröllop

21 år: Nylonbröllop

22 år: Jutebröllop

23 år: Hampabröllop

24 år: Sammetsbröllop

25 år: Silverbröllop

26 år: Korkbröllop

27 år: Balsabröllop

28 år: Masonitbröllop

29 år: Plywoodbröllop

30 år: Pärlbröllop

31 år: Mahognybröllop

32 år: Granitbröllop

33 år: Gnejsbröllop

34 år: Skifferbröllop

35 år: Korallbröllop

36 år: Marmorbröllop

37 år: Tegelbröllop

38 år: Cementbröllop

39 år: Grafitbröllop

40 år: Rubinbröllop

41 år: Keramikbröllop

42 år: Mässingbröllop

43 år: Plåtbröllop

44 år: Nickelbröllop

45 år: Safirbröllop

46 år: Blybröllop

47 år: Kvicksilversbröllop

48 år: Zinkbröllop

49 år: Aluminiumbröllop

50 år: Guldbröllop

51 år: Krombröllop

52 år: Bronsbröllop

53 år: Kopparbröllop

54 år: Platinabröllop

55 år: Smaragdbröllop

56 år: Volframbröllop

57 år: Manganbröllop

58 år: Bärnstensbröllop

59 år: Akvamarinbröllop

60 år: Diamantbröllop

61 år: Glasbröllop

62 år: Topasbröllop

63 år: Jadebröllop

64 år: Emaljbröllop

65 år: Krondiamantbröllop

66 år: Uranbröllop

67 år: Opalbröllop

68 år: Granatbröllop

69 år: Briljantbröllop

70 år: Järnbröllop

Klart idag: Pensionsåldern höjs, premiepensionen styrs upp

Postat

Idag presenterar Riksdagens pensionsgrupp sin överenskommelse om hur man långsiktigt vill höja och trygga pensionerna. Bakgrunden är att den snabbt ökande medellivslängden gjort att pensionerna sjunkit, och att det upptäckts fiffel och fusk i premiepensionssystemet.

Inte poppis – men bra

Jag tycker att pensionsgruppen sammantaget gjort ett bra jobb. Vissa av förslagen lär inte bli populära, men är nödvändiga. Som jag tidigare skrivit ökar medellivslängden just nu med 3,5 timme per dygn. Och när våra liv snart beräknas bli 90 år i genomsnitt håller det inte att jobba i bara 35 år. Att fortsätta som hittills skulle innebära antingen:

  • Riktigt låga pensioner,
  • kraftigt höjda pensionskostnader vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och kraftig dämpning av löneutvecklingen, eller
  • tung belastning på statsbudgeten (genom högre utgifter för garanti­pension och äldreförsörjningsstöd) vilket skulle leda till höjda skatter och/eller neddragningar inom välfärden.

Det är också bra att de visar på att ett hållbart pensionssystem består av flera delar; bra pension kommer från seriösa, stabila pensionsförvaltare som investerar hållbart och har ett tydligt konsumentfokus.

Överenskommelsen i korthet:

Lägsta åldern för uttag av för allmän pension höjs år 2020 från 61 till 62 år, 2023 till 63 år och 2026 till 64 år.

Kommentar: För många som har tänkt gå i pension tidigt kommer det här säkert som en kalldusch. Men det är som sagt nödvändigt eftersom medellivslängden ökat kraftigt. Det som förvånar mig är att man går längre än pensions­ålders­utredningen. Den föreslog härom året en höjning till 63 år. Jag antar att man vill ta höjd även för en framtida ökning av medellivslängden när man ändå drar av plåstret.

Utmaningen blir att alla ska orka jobba till 64, även de som har fysiskt och psykiskt krävande jobb. Det blir viktigare än någonsin att jobba med arbetsmiljö, attityder till äldre och möjlighet till mer flexibel arbetssituation om människor ska orka. Redan idag är den faktiska pensions­åldern starkt knuten till socioekonomiska aspekter. Högutbildade och välavlönade jobbar redan i hög grad längre än till 65 (av Alectas kunder skjuter ca 25 procent upp sitt uttag av tjänstepensionen till efter 65 år) medan lågutbildade och lågavlönade slutar tidigt.

Tyvärr tror jag att många som är utslitna inte kommer att orka hela vägen. Trycket på sjukförsäkringen och A-kassan kommer att öka.

Gränsen för att få ut garantipension höjs från 65 till 66 år 2023 och knyts från 2026 till ”riktåldern”, vilket gör att åldersgränsen automatiskt kommer att följa medellivslängden. Ett undantag görs för de som haft ett arbetsliv på mer än 44 år.

Kommentar: En grundbult i pensions­systemet är att vi medborgare i grunden ska finansiera våra egna pensioner genom arbete. Det är en klok grundsyn. Samtidigt måste det finnas ett skyddsnät för de som inte kunnat arbeta ihop en skälig nivå. Om det skyddsnätet ska fungera och ge en dräglig pension måste även åldersgränsen för garantipensionen följa med de övriga. Att man gör ett undantag för de som börjar jobba väldigt tidigt och har många år i yrkeslivet bakom sig vid 65 är bra. Men att det blev just 44 år luktar typisk förhandlingskompromiss.

Grundskyddet förstärks genom att garantipensionen kompletteras med ett tilläggsbelopp och att taket för bostadstillägg höjs.

Kommentar: Ett av överenskommelsens bästa förslag. Detaljerna återstår, men det här kommer att betyda mycket för de med allra lägst pensioner, varav många är kvinnor. För många är tex höga boendekostnader och höjda kostnader för att ha bil i glesbygd riktigt tufft att klara på en låg pension.

Premiepensionen reformeras i grunden.  Det 30-punktsprogram Pensionsmyndigheten föreslog i våras genomförs i sin helhet, hållbarhetskrav införs och en tydlig huvudman får i uppdrag att professionellt upphandla fonder. En konsekvens är att antalet fonder kommer att ”minska avsevärt”.

Kommentar: Att premiepensionen är en riktigt bra och viktig del av pensions­systemet har jag skrivit om tidigare. Men systemet behöver renoveras rejält. Dels för att anpassa det till hur vi människor fungerar och dels för att bli av med det snusk, fiffel och procenteri som förekommit.

Pensionsgruppen skriver: ”Staten bör i större utsträckning ta ansvar  för att att premiepensionssystemet är konstruerat utifrån hur människor faktiskt agerar och inte utifrån hur man anser att de borde agera. Staten bör ta ansvar för att utfallet är rimligt och säkert, särskilt för den som inte väljer.”

Här är det uppenbart att staten inspirerats av hur avtalsparterna utformat tjänste­pensionerna. ”Aktiva val” kan inte vara ett självändamål utan fokus måste ligga på att åstadkomma bra pensioner. Den förändrade synen på vad premie­pensions­systemet ska leverera är en nykter omsvängning anpassad till hur vi människor faktiskt funkar. Systemet har hittills varit utformat för de 5 procent av befolkningen som är intresserade av kapitalplaceringar. De övriga 95 procenten har mest upplevt ångest inför detta enorma utbud och många har utlämnats åt oseriösa ”rådgivare” och telefonförsäljare. En professionell upphandling av vilka fonder som ska få erbjudas minskar dessutom risken för bedrägeri, fiffel och brottslighet och ökar tilltron till systemet.

Att stor vikt måste läggas vid ickevalet är också en lärdom som tycks ha dragits från tjänstepensionsområdet. De flesta har inte tid och ork att sätta sig in i alla de placeringsalternativ som står till buds utan vill ha hjälp att välja ett klokt förvalsalternativ, självklart med möjlighet att välja något annat om man vill.

LAS-åldern höjs år 2020 från 67 till 68 år och år 2023 till 69 år.

Annika Strandhäll och Per Bolund beskriver överenskommelsen

Kommentar: Det är rimligt att de som vill, orkar och kan arbeta längre också får möjlighet att gör det. Risken med förslaget är att arbetsgivare som är rädda för att inte kunna bli av med improduktiva äldre medarbetare blir (ännu) mindre benägna att anställa äldre arbetskraft. Det har Svenskt Näringsliv påpekat. För att i viss mån tillmötesgå dem blir möjligheten för arbetsgivare att säga upp arbetstagare utan saklig grund över LAS-åldern permanent. Attityder till äldre i yrkeslivet och möjlighet att anpassa arbetstider och innehåll i arbetet blir avgörande.

Ett partsråd skapas som knyts till Pensionsgruppen

Kommentar: Dialog mellan staten och arbetsmarknadens parter där lärdomar och erfarenheter kan utbytas är nödvändigt för att helheten ska bli bra. Samtidigt är det viktigt att det även fortsatt är parterna som ansvarar för tjänstepensionerna, inte staten. Tjänstepensionerna kan inte vara medicinen som ska bota sjukan i det allmänna pensionssystemet.

En forskningsnära delegation bildas för att främja en arbetsmarknad där äldre kommer till sin rätt och deras kompetens tas tillvara.

Kommentar: Klokt, om det leder till faktiska resultat.

Avdragsreglerna för tjänstepension ska ses över.

Kommentar: En bedrägligt luddig skrivning. Vill staten genom ändringar i avdragsrättsreglerna indirekt tvinga arbetsmarknadens parter att ändra tjänstepensionsvillkoren på statens villkor? Systemen måste hänga ihop, men staten ska inte lägga sig i de pensioner som förhandlats fram genom den fria förhandlingsrätten. Arbetsgivare och arbetstagare i samverkan har i 100 år tagit ansvar för tjänstepensionerna, och det har varit väldigt framgångsrikt. If it ain’t broke, don’t fix it.

Att man i översynen genom ändringar i Inkomstskattelagen vill möjliggöra paus i utbetalningar av tjänstepension och möjlighet att förlänga utbetalningstiden är däremot bra. Lagstiftaren ska möjliggöra ett längre arbetsliv, och här har de en möjlighet att göra det på en spelplan de äger.

Vad kostar kalaset?

Att åldersgränserna för A-kassa och sjukförsäkring följer med uppåt är helt nödvändigt, och det är bra att det klargörs att det blir så. Men mot bakgrund av det tvivlar jag på att reformen blir ”statsfinansiellt neutral” vilket man hoppas på i överenskommelsen. Vad ska människor göra som inte klarar av att arbeta längre? Genom att många kommer att arbeta längre minskar förvisso statens utgifter på vissa områden och skatte­intäkterna kan komma att öka. Men vad kommer det att stå på sista raden? Den som lever får se.

Det här saknar jag

I överenskommelsen skriver man att avgiften (egentligen inbetalningarna) till den allmänna pensionen ska ses över. Jag tycker att man borde ha gått längre. Om medborgarna ställer upp genom att arbeta ett par år längre borde staten matcha det genom att se till att inbetalningarna till systemet återställs till de 18,5 % som pensionssystemets egentligen bygger på istället för de ologiska 17,21 % som i praktiken gäller idag.

Jag undrar också varför man inte kommit till skott med att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att pausa uttag av tjänstepension för att tex återgå i arbete efter en tid som pensionär. Jag ser inga hinder för det. När jag tagit upp det med politikerna i pensionsgruppen har inte heller de haft några invändningar. Så varför vänta? En ändring skulle vara fördelaktig både för staten, för individen och för utbudet av erfaren arbetskraft.

För att uppnå ett längre arbetsliv och hållbara pensioner behöver fokus också sättas på inträdet på arbetsmarknaden. Ett långt arbetsliv börjar tidigt. Det finns mycket att göra för att förmå svenska ungdomar att börja arbeta tidigare. Reformer inom studieväsendet, en ”plugga klart-bonus”, och bättre information om att ett sent inträde på arbetsmarknaden betyder ett sent utträde skulle till exempel betyda mycket. Här kan pensionsgruppen göra mer.

Sammanfattningsvis en väl godkänd om än inte perfekt reform. För att få helheten att fungera blir det intressant att se hur kollektivavtalsparterna kommer att reagera. Anpassningar kommer att behöva göras, och det finns förbättringar att införa även i tjänstepensionerna. Det återkommer jag till i ett kommande inlägg.

Vad tycker du om överenskommelsen?

Höjd pensionsålder rycker allt närmare

Postat

Dagens Nyheter skriver idag om att regeringen tänker föreslå höjd pensionsålder under 2018. Men kan man verkligen höja nåt som inte finns?

Våra liv blir allt längre. Det är såklart fantastiskt! Men eftersom vi börjar jobba allt senare och samtidigt envisas med att gå i pension redan vid 65 jobbar vi snart bara en tredjedel av livet. Det håller inte. Därför kommer vi att behöva jobba några år längre än vad våra föräldrar gjorde.

Kan man ändra nåt som inte finns?

Sedan många år har vi faktiskt inte någon officiell pensionsålder i Sverige. Istället är det vi själva som bestämmer när vi har råd, lust och möjlighet att gå i pension. Pengarna kommer inte – som många tror – med automatik vid någon speciell ålder utan först när vi ansökt hos Pensionsmyndigheten. Så vilken ålder är det regeringen vill höja? Det är faktiskt två åldrar det handlar om.

När är vi för gamla?

Den första handlar om vid vilken ålder en arbetsgivare ska ha rätt att säga upp en anställd på grund av åldersskäl. Det regleras i Lagen om anställningsskydd, LAS, och idag är den åldern 67 år. Enligt förslaget ska gränsen höjas till 69. Det sänder en bra signal om att vi är pigga längre numera, och är till nytta för den som vill stanna längre än till 67. Men några stora förändringar i människors beteenden ska man nog inte räkna med. Inte på kort sikt åtminstone.

När är vi för unga?

Den andra åldern man vill höja är den då man kan börja ta ut den allmänna pensionen. Idag är den åldern 61 år, och den föreslås bli 63. Här snackar vi förändring på riktigt. En höjning till 63 gör att väldigt få kommer att kunna gå i pension tidigare än så. Bara den som har ett rejält eget sparande kommer att kunna gå tidigare. Nackdelen är att tidig pension i ännu högre grad än idag blir en klassfråga, men fördelarna överväger. Med dagens livslängder kan vi inte ha samma pensionsålder som på 1970-talet.

Den som inte pallar längre

Vad gör då den som är slutkörd och inte orkar hålla ut till 63? Jag tror att vi kommer att få se två reaktioner.

För det första tror jag att sjuktalen hos 61–63-åringarna kommer att gå upp. Redan idag lämnar en skrämmande stor andel människor arbets­marknaden genom tidigt pensionsuttag eftersom de tycker sig vara för sjuka för att arbeta. Samtidigt anses de vara för friska för att bli beviljade sjukersättning, och då blir ålderspension utvägen. Under många år har kostnader och människor vältrats mellan de båda systemen, och så kommer de att bli även nu.

För det andra tror jag att fler kommer att ta ut sin tjänstepension tidigt för att leva på den tills den allmänna pensionen blir tillgänglig. Det löser problemet för de slutkörda på kort sikt. Men i det långa loppet innebär det att tjänstepensionen tappas på pengar i början av pensionärstiden och därför blir lägre under resten av livet. Ingen lysande idé alltså, vare sig för individen eller samhället.

Aja baja, Strandhäll!

Det här har politikerna såklart förstått, och därför skulle de nog gärna vilja höja lägstaåldern för att ta ut tjänstepension också. Men se då blir det genast känsligt! Tjänstepensionernas regelverk styr ju arbetsmarknadens parter över. Och klampar man in på deras område gör man våld på den av alla så hyllade svenska modellen. Bort med tassarna!

Är tjänstepensionerna problemet?

Jag kan förstå att 55 år, den lägsta uttagsåldern för privat pension och tjänstepension, sticker i vissas ögon. Men är den verkligen ett problem? Jag tycker inte det. Varje år börjar ungefär 35 000 Alectakunder ta ut sin tjänstepension. Så här gamla var de under 2016:

65-årsnormen eller 55-årsgränsen – vad är problemet?

 

Om vi förlänger mätperioden till de senaste 300 000 pensioneringarna ser vi att:

  • 15 % tar ut sin pension före 65 års ålder.
  • 0,3 % tar ut sin pension före 60 års ålder.
  • Bara 0,06% (eller 175 individer av 300 000) tar ut sin pension vid 55 års ålder.
  • 25 % tar ut sin pension efter 65 års ålder.

De här siffrorna gäller privattjänstemän, och jag vet att det ser annorlunda ut på andra delar av arbetsmarknaden. Inte minst för lågavlönade kvinnor i kommuner och landsting. Men jag tycker att man ska vara försiktig med alltför hårda inskränkningar i uttagsmöjligheterna. Tjänstepension är ju uppskjuten lön, och bör därför kunna disponeras friare än den allmänna pensionen (som är en del av social­ försäkrings­systemet). Hur vi disponerar vår lön lägger sig ju staten inte i.

Hur ser din morot ut?

Våra liv blir allt längre. I genomsnitt 3,5 timme längre per dygn faktiskt. Om vi vill kunna njuta åren efter arbetslivet med hyfsad levnadsstandard kommer vi därför att behöva jobba några år längre än generationerna före oss. Med rätt förutsättningar behöver det faktiskt inte vara en uppoffring. Att regeringen genom villkorsändringar vill skynda på den här omställningen är rätt och nödvändigt, men minst lika viktigt är att hitta morötterna som gör att vi själva ser nyttan och glädjen med att jobba några år till. Vad skulle få dig att vilja gå till jobbet vid 67?

 

Uppdatering: Nu svarar Kommunals ordförande Tobias Baudin på regeringens utspel. Förslaget är ”verklighetsfrånvänt”, anser han.