Grattis! Det är din dag idag.

Postat

Idag firas Tjänstepensionens dag över hela Sverige. Det är en dag då vi lyfter fram den allra viktigaste anställnings­förmånen. För det finns faktiskt en sak som är bättre än både julafton, färska jordgubbar och doften av nyklippt gräs: att ha makt över sitt eget liv. Och med en bra tjänstepension ökar den möjligheten rejält.

Det tycker dansbandet Sannex också. De har spelat in den här kanondängan dagen till ära. Jag varnar dig: Lyssnar du på den kommer den att ringa i dina öron flera dagar framåt. Klicka på bilden på egen risk!

Sannex hyllar tjänstepensionens dag med Allt som jag önskat

Så här mycket pengar kan det handla om

Källa: Pensionsmyndighetens typfallsmodell. Exempelpersonen är en privattjänsteman som började arbeta vid 25 års ålder, som idag är 40 år och som beräknas gå i pension vid 67.

Inte bara när du blir gammal

Säg ”tjänstepension” och de flesta tänker på pengarna vi ska leva på efter att ha slutat jobba. Men i tjänste­pensionspaketet ingår nästan alltid två viktiga godbitar till: En bra sjukförsäkring och pengar till familjen vid dödsfall. Trygghet både nu och då, alltså. Om du blir sjuk mer än 90 dagar kan du redan från 18 års ålder få nytta av din tjänstepension:

Källa: www.ersättningskollen.se. Exempelpersonen är privattjänsteman.

Du som har en arbetsgivare som betalar in till din tjänstepension har alltså all anledning att fira idag. Grattis på Tjänstepensionens dag!

Alectas pensionsekonom Staffan Ström

Ska pensionärer verkligen ha rösträtt?

Postat

Idag flaggar vi i Sverige för införandet av en allmän och lika rösträtt. För precis 100 år sedan – den 17 december 1918 – fattade Sveriges riksdag beslut om att bli en modern demokrati genom att tillämpa principen en medborgare – en röst. Men var rösträtten verkligen så där härligt inkluderande?

Svenska flaggan
Flaggan i topp för den fria, allmänna och lika rösträtten som fyller 100 år idag. Det är första gången någonsin som en flaggdag bara förekommer vid ett enda tillfälle.

Kvinnor tilläts nu äntligen att få delta i valen, men även efter riksdagsbeslutet fanns det ett antal trösklar att kliva över innan man var välkommen in i röstlokalen. Du skulle senast på valdagen vara 23 år fyllda, du fick inte vara försatt i konkurs, du fick inte vara straffad för brottslighet, du skulle som man ha gjort värnplikten och du fick inte vara föremål för fattigvård.

Det där sista ställde till det ordentligt för många av landets gamla. Det sociala skydds­nätet i Sverige var på den tiden väldigt grovmaskigt, och de flesta som inte kunde arbeta var tvungna att förlita sig på släktingar och omgivningens allmosor. Om du saknade släktingar med vilja och förmåga att försörja dig på gamla dar var du hänvisad till fattigvården. Och i och med det – tji rösträtt.

Skälet till den inskränkningen var att den som stod i beroendeställning till någon inte ansågs kunna fatta fria beslut. Visserligen finns det fortfarande inskränkningar i den svenska rösträtten (de viktigaste är att ha fyllt 18 år och ha ett svenskt medborgarskap), men vi ska nog vara glada att vi numera inte håller lika hårt på det finansiella oberoendet. Med det resone­manget skulle ju inte bara många pensionärer utan även alla vi som har bostadslån kunna stängas ute. Och med ett sånt regelverk skulle det bli glest i vallokalen – när nästa val nu hålls.

Heja Sverige och heja demokratin!

Bloggbyline

Hårdrocken visar vägen – jobba till 75

Postat

Att vara hårdrocksartist kan mycket väl vara världens bästa jobb, visar rykande färsk forskning. Blir hårdrockarna första yrkesgrupp att jobba till 75?

Hårdrocksartister trivs med sina jobb, byter sällan arbetsgivare och jobbar trots fysiskt krävande arbetsuppgifter ofta långt upp i 70-årsåldern. Det visar forskning som jag bedrev på anrika Stampen i Gamla stan i Stockholm igår kväll. Men vad är det som driver dem, och finns det något vi vanliga knegare kan lära om vi nu ska jobba till 75?

Den oljige särlingen

För min del öppnades dörrarna till hårdrockens förtrollade värld en regnig kväll i oktober 1988. Jag var på den illa beryktade biografen Zita för att se den smala dokumentärfilmen ”Amors bilar” i regi av Ylva Floreman. Trots att jag bara var 14 år var jag redan då svårt intresserad av gamla bilar och hade just köpt min första Volvo Amazon. Det gjorde mig till en särling i Stockholms­förorten där jag bodde. Mina grannar och klasskamrater spelade yxiga dataspel på sina Commodore 64:or, spelade fotboll och åkte skidor. Ingen av dem kom med oljiga underarmar och rispade knogar till skolan.

Den oljige

Men filmen handlar om ett gäng killar i Mora vars liv totalt kretsar kring bilar och mekande, och jag satt som troll­bunden i biosalongens röda plyschfåtölj. Tänk att få leva så! I min tonåringsvärld handlade det om det högsta som livet har att bjuda: kamratskap, gemensamt problemlösande, spänning, upptäckarlust och livsglädje.

En ryggtavla jag aldrig glömmer

I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor rygg­brodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.

Det gjorde det också. När jag la ”Flick of the Switch” på mammas gamla jakaranda­prydda skivspelare och det blytunga riffet till ”Rising Power” dånade ut i radhuset var jag helt såld. Så här ska musik låta. Och kännas, inte minst.

Sedan den dagen har det blivit mängder med hårdrocksskivor, konserter, och festivaler. Och det är här det börjar bli intressant ur ett sociologiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. De artister som drar folk till konserter och festivaler nu är nämligen i hög grad samma artister som gjorde det 1985. Och 1990. Och 1995. Och 2000. Titta på de småskrynkliga affischerna som sitter upptejpade på elskåp och offentliga anslagstavlor så ser du namnen: Iron Maiden, Megadeth, Metallica, Scorpions, Twisted Sister, Kiss, Aerosmith osv. osv.

The Senior Management

Angus har fortfarande kul på jobbet.

De som en gång var sinnebilden av upprorisk ungdom har nu blivit tunnhåriga gubbar med putande kulmagar. Men de spelar. Och som de spelar! Gitarrhjältarnas gitarrhjälte Angus Young i AC/DC är 62 år. Brian Johnsson, som tills nyligen sjöng i AC/DC, är 70. Gene Simmons i Kiss är 68. Steven Tyler i Aerosmith är 69. Klaus Meine i Scorpions är 69. Nicko McBrain i Iron Maiden är 65.

Och då har vi ändå inte talat om de verkliga värstingarna i Rolling Stones. Förvisso inga hårdrockare, men deras livsstil på turné har inte stått många hårdrockare efter. Mick Jagger är 74. Charlie Watts 76. De började på sina jobb i maj 1962 och de jobbar fortfarande. Smaka på den. På mitt jobb bjuds man på lunch och får blommor efter 25 år på firman. Jagger och hans gäng har jobbat i 55.

Vilka är drivkrafterna?

Är det pengarna? För några av dem är det nog så. Men de flesta har redan sitt på det torra och skulle kunna leva gott på intäkter från streaming och t-shirtar utan att behöva spela en enda ton till i sina liv.

Är det bekräftelsen? Att få stå längst fram i rampljuset och höra tiotusentals röster sjunga med och ropa ditt namn? Säkert för några.

Är det för kamratskapet? Att det är så förbaskat kul att få skapa något tillsammans med sina vänner?

Är det av rädsla för att bli en föredetting som inte kan något annat än att äta mil med turnébussen och spela?

Det finns säkert tusen olika skäl beroende på vem du frågar. Men deras arbetssituation har drag som den riktiga forskningen menar är nycklar till att orka och vilja jobba längre:

  • Möjlighet att friare välja sina arbetstider.
  • Avlastning i form av att yngre kollegor tar över vissa moment så att den äldre kan utföra arbetsuppgifter där erfarenhet kommer till sin rätt.
  • Möjlighet att återgå till arbete efter att ha testat pensionärsliv.
  • Tillgång till företagshälsovård som kan förebygga, upptäcka och snabbt behandla ohälsa.

Det finns hopp

@metalmidget och jag på Megadethkonsert

Jag gillar att det finns livs levande förebilder som visar att man kan ha roligt på jobbet och prestera alldeles fantastiskt långt över den gängse pensioneringsåldern. Jag hoppas själv känna så när jag närmar mig 70: att jag jobbar lite då och då för att jag vill, inte för att jag måste. Helst med en gitarr i näven, men den chansen är nog förbi tyvärr. På det området sätter jag mitt hopp till min yngsta dotter istället. Hon är 13 år och önskar sig en jeansväst i julklapp. Med en fet AC/DC-brodyr på ryggen.