Hårdrocken visar vägen – jobba till 75

Postat

Att vara hårdrocksartist kan mycket väl vara världens bästa jobb, visar rykande färsk forskning. Blir hårdrockarna första yrkesgrupp att jobba till 75?

Hårdrocksartister trivs med sina jobb, byter sällan arbetsgivare och jobbar trots fysiskt krävande arbetsuppgifter ofta långt upp i 70-årsåldern. Det visar forskning som jag bedrev på anrika Stampen i Gamla stan i Stockholm igår kväll. Men vad är det som driver dem, och finns det något vi vanliga knegare kan lära om vi nu ska jobba till 75?

Den oljige särlingen

För min del öppnades dörrarna till hårdrockens förtrollade värld en regnig kväll i oktober 1988. Jag var på den illa beryktade biografen Zita för att se den smala dokumentärfilmen ”Amors bilar” i regi av Ylva Floreman. Trots att jag bara var 14 år var jag redan då svårt intresserad av gamla bilar och hade just köpt min första Volvo Amazon. Det gjorde mig till en särling i Stockholms­förorten där jag bodde. Mina grannar och klasskamrater spelade yxiga dataspel på sina Commodore 64:or, spelade fotboll och åkte skidor. Ingen av dem kom med oljiga underarmar och rispade knogar till skolan.

Den oljige
Men filmen handlar om ett gäng killar i Mora vars liv totalt kretsar kring bilar och mekande, och jag satt som troll­bunden i biosalongens röda plyschfåtölj. Tänk att få leva så! I min tonåringsvärld handlade det om det högsta som livet har att bjuda: kamratskap, gemensamt problemlösande, spänning, upptäckarlust och livsglädje.

En ryggtavla jag aldrig glömmer

I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor rygg­brodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.

Det gjorde det också. När jag la ”Flick of the Switch” på mammas gamla jakaranda­prydda skivspelare och det blytunga riffet till ”Rising Power” dånade ut i radhuset var jag helt såld. Så här ska musik låta. Och kännas, inte minst.

Sedan den dagen har det blivit mängder med hårdrocksskivor, konserter, och festivaler. Och det är här det börjar bli intressant ur ett sociologiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. De artister som drar folk till konserter och festivaler nu är nämligen i hög grad samma artister som gjorde det 1985. Och 1990. Och 1995. Och 2000. Titta på de småskrynkliga affischerna som sitter upptejpade på elskåp och offentliga anslagstavlor så ser du namnen: Iron Maiden, Megadeth, Metallica, Scorpions, Twisted Sister, Kiss, Aerosmith osv. osv.

The Senior Management

Angus har fortfarande kul på jobbet.
De som en gång var sinnebilden av upprorisk ungdom har nu blivit tunnhåriga gubbar med putande kulmagar. Men de spelar. Och som de spelar! Gitarrhjältarnas gitarrhjälte Angus Young i AC/DC är 62 år. Brian Johnsson, som tills nyligen sjöng i AC/DC, är 70. Gene Simmons i Kiss är 68. Steven Tyler i Aerosmith är 69. Klaus Meine i Scorpions är 69. Nicko McBrain i Iron Maiden är 65.

Och då har vi ändå inte talat om de verkliga värstingarna i Rolling Stones. Förvisso inga hårdrockare, men deras livsstil på turné har inte stått många hårdrockare efter. Mick Jagger är 74. Charlie Watts 76. De började på sina jobb i maj 1962 och de jobbar fortfarande. Smaka på den. På mitt jobb bjuds man på lunch och får blommor efter 25 år på firman. Jagger och hans gäng har jobbat i 55.

Vilka är drivkrafterna?

Är det pengarna? För några av dem är det nog så. Men de flesta har redan sitt på det torra och skulle kunna leva gott på intäkter från streaming och t-shirtar utan att behöva spela en enda ton till i sina liv.

Är det bekräftelsen? Att få stå längst fram i rampljuset och höra tiotusentals röster sjunga med och ropa ditt namn? Säkert för några.

Är det för kamratskapet? Att det är så förbaskat kul att få skapa något tillsammans med sina vänner?

Är det av rädsla för att bli en föredetting som inte kan något annat än att äta mil med turnébussen och spela?

Det finns säkert tusen olika skäl beroende på vem du frågar. Men deras arbetssituation har drag som den riktiga forskningen menar är nycklar till att orka och vilja jobba längre:

  • Möjlighet att friare välja sina arbetstider.
  • Avlastning i form av att yngre kollegor tar över vissa moment så att den äldre kan utföra arbetsuppgifter där erfarenhet kommer till sin rätt.
  • Möjlighet att återgå till arbete efter att ha testat pensionärsliv.
  • Tillgång till företagshälsovård som kan förebygga, upptäcka och snabbt behandla ohälsa.

Det finns hopp

@metalmidget och jag på Megadethkonsert
Jag gillar att det finns livs levande förebilder som visar att man kan ha roligt på jobbet och prestera alldeles fantastiskt långt över den gängse pensioneringsåldern. Jag hoppas själv känna så när jag närmar mig 70: att jag jobbar lite då och då för att jag vill, inte för att jag måste. Helst med en gitarr i näven, men den chansen är nog förbi tyvärr. På det området sätter jag mitt hopp till min yngsta dotter istället. Hon är 13 år och önskar sig en jeansväst i julklapp. Med en fet AC/DC-brodyr på ryggen.

Totte går till tandläkaren

Postat

Det finns saker man gör för att man tycker om att göra det. Och så finns det saker man gör för att man måste. I nöd och lust. Eller av nöd med olust, snarare.

Jag var hos tandläkaren häromdagen. Det började som det alltid gör: Med att jag stod framför lådan med skoskydd och försökte bedöma om mina skor var torra nog för att jag skulle strunta i skoskydden eller om jag lydigt skulle trä på de prassliga blå plastpåsarna. Jag sneglade på hur de andra i väntrummet hade gjort. 2-1 till dem som hade struntat i skoskydd. Jag kände mig vild och modig och struntade i skoskydd jag också. Men lite läskigt var det. Tänk om den sammanbitna receptionisten skulle bli arg? Sneglade hon inte lite konstigt på mig?

Sen satte jag mig i väntrummets sträva ljusblå soffa. Ingen av de tre andra i väntrummet hälsade. Inte jag heller. Jag tog upp en av vältummade tidningarna som låg på glasbordet framför oss. Det var ett nummer av Allt om trädgård. Jaha, sånt kan man tydligen också göra tidningar om, tänkte jag och bläddrade lite. Vad ska man annars göra när man sitter där? Snegla på de andra? Uteslutet. De kan ju tro att jag är en idiot. Eller farlig. Eller både och.

Då blir det obehagligt på riktigt

Plötsligt drabbades jag av ett obestämt obehag. Först kunde jag inte komma på var det kom ifrån, men efter en stund trillade polletten ner: Från ett par högtalare förrädiskt dolda i taket strömmade svag musik ner emot oss. Det var en sån där oförarglig musik som ska passa alla och som man liksom känner igen fast man aldrig har hört den förut. Jag slogs av att den nog var avsedd att vara lugnande, och det gjorde mig riktigt obekväm. För om man behöver lugnas finns det ju något farligt i närheten, eller hur?

Det lustiga är att jag inte alls har tandläkarskräck. Visst var det lite obehagligt någon enstaka gång när jag var liten, men på senare år har det aldrig gjort ont. Med tiden har det istället blivit kostnaden jag fasar för. Med lite otur försvinner ju både semester- och fredagsmyskassan på en timme eller två i tandläkarstolen.

Tandläkarstolen, ja. En kvart senare satt jag i den. Eller snarare: jag låg i den tvärt bakåtlutad med käften uppspärrad, fullt upptagen med att inte stirra in i tandsköterskans näsborrar. Och där någonstans – med en geggigt, våfflat pappersark över skjortbröstet och med salivsugen hängandes i mungipan – gick det upp för mig: Det är nog såhär de flesta känner för sitt pensionssparande. Man vet ju att det är viktigt att sköta sin munhälsa och sina besparingar, men det är banne mig inte kul. Man har inte direkt bett om det. Men man vet att man måste. Och man vet att det kommer att kännas bra när det är klart. Lite vuxet sådär. Men just nu? Näe …

Kung Keno?

Så kom tandläkaren in i rummet och tog över en stund. Medan han skrapade på tänderna (med en sån där stålmojäng som man uppfattar som en kofot när man har den i munnen men som ser ut som en synål när han tar ut den) läste han över mitt huvud upp obegripliga sifferkombinationer för sköterskan. Jag fattade inte ett skvatt. Men jag tror och hoppas att det handlade om mina tänder. (Det kan ha varit veckans Kenodragning han läste upp, men jag tror inte det.) Sådär låter nog jag när jag föreläser om pensionsförsäkring ibland, tänkte jag. Huvva! Jag måste fråga nån nästa gång om det låter sådär, bestämde jag mig för.

Efter lite skrap och polering här och där var jag färdig. Under 45 minuter hade jag bokstavligen släppt in en vilt främmande människa i mitt inre, och den människan ville nu ha 1 360 kronor för besväret. Var det dyrt eller billigt? Jag hade inte en aning. Se där en annan parallell, tänkte jag. De flesta har nog inte en susning om huruvida 1,3 % är dyrt eller billigt för en fond. Inte ens tandläkaren, tänkte jag och dämpade ett elakt leende. Det gör ju att de här båda branscherna är rena drömmen för bedragare. Om kunden inte vet vad som är dyrt kan man ta betalt lite som man vill. För fixa tänderna måste man ju. Och pensionsspara. Det gäller att gå till nån man litar på.

Äntligen!

När jag klev ut i dagsljuset igen kände jag mig lättad. Tungan spelade över tandraden och kände mig nöjd över att äntligen ha kommit iväg till tandläkaren. Nu har jag det gjort, tänkte jag. Nu behöver jag inte tänka mer på det på ett år eller två. Men det var väldigt dyrt … Blev jag inte lite lurad ändå? Jag slog tanken åt sidan och började gå hemåt. Man kanske skulle se över pensionen?