Vilda västern var inte svaret

Postat

Fri konkurrens skulle ge pensionsspararna lägre avgifter och bättre pension. Det blev tvärt om. Varför funkade inte marknadskrafterna?

För 30 år sedan fanns inte mycket till valfrihet i vårt pensionssparande. Då inleddes ett experiment med helt fri konkurrens som varade i 17 år, fram till sommaren 2007. Det här är min berättelse om vad som hände.

One size fits all …

Under lång tid var den allmänna pensionen en statlig ”plåtlåda” man inte kunde påverka själv och de flesta tjänstepensionerna funkade likadant. De var reglerade i stora kollektivavtal med små möjligheter till individuell anpassning, och likformighet var precis vad man eftersträvade. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och underlätta för pensionsspararna. Men i kölvattnet av det glada 1980-talet var det dags för något nytt år 1990.

… eller hej och lycka till?

Klassisk affisch från tiotaggaråret 1990

En rejäl valfrihetskaramell serverades lagom till sommar­ledigheten det året. De hög­avlönade privattjänstemännen – tiotaggarna – fick då rätt att tacka nej till stora delar av den kollektivavtalade pensionen för att istället teckna en ”annan pensions­lösning” som kunde vara utformad hur som helst. Enda kravet var att de var överens med arbetsgivaren. Samtidigt fick alla tjänstemän oavsett lön rätt att placera en del av sin pension, ITPK:n, i vilket fond- och försäkringsbolag som helst.

Bakgrunden till de här förändringarna finns det flera versioner av, men två anledningar framstår som de starkaste: Den första handlar om att samhället generellt genomgick en valfrihets­revolution under de här åren. TV, taxi, mobiltelefonin, elmarknaden, posten, skolan och mycket annat avreglerades i samma veva. Varför skulle man då inte få bestämma över sin pension?

Det andra skälet var mera pragmatiskt. Kräsna kunder skulle sätta press på leverantörerna. På så sätt skulle avgifterna pressas och nya, bättre pensions­erbjudanden växa fram.

Det blev inte som man hoppats

17 år senare kunde man konstatera att målen inte hade uppfyllts. Det totala kapital som hade samlats i fonder och försäkringar sedan 1990 hade mång­dubblats. Och eftersom finans­branschen älskar att ta betalt i procent av kapitalet borde avgifterna bara av den anledningen ha gått ner rejält. Men faktum är att ingenting hade hänt. Nada.

Avgifterna låg istället kvar på samma skyhöga nivå som 17 år tidigare. Finans­branschen hade slickat i sig stordrifts­fördelarna på kundernas bekostnad, i den mån det fanns några. Antalet fonder hade nämligen vuxit lavinartat vilket drev upp administrations-, transaktions- och inte minst distributionskostnaderna rejält. Som vanligt stod branschen som vinnare. Bland pensionsspararna var vinnarna få.

Varför funkade inte konkurrensen?

Enligt marknadsekonomisk teori bygger fungerande konkurrens på medvetna kunder. Det finns det inte på pensions­området. Många känner inte ens till att de har en tjänstepension, och ännu färre uppfattar sig som kunder. Det är ju arbetsgivaren som betalar. Och om någon annan betalar, varför ska man då bry sig om vad det kostar? Om människor hade förstått att avgifterna inte drabbar arbetsgivaren utan tuggar i sig deras pensionspengar hade de nog tänkt annorlunda.

En annan förutsättning för fungerande konkurrens är att den som ska köpa något kan bedöma om priset är rimligt. För det mesta kan vi det. Hundra kronor för en liter mjölk är dyrt, en krona är billigt. Tusen kronor i månaden för Spotify är dyrt, tio kronor är billigt. Men när det kommer till pension och sparande har de flesta ingen aning. Är 1,3 % i fondavgift dyrt eller billigt? Vad är en rimlig premieavgift? Skalavgift? Årsavgift?

Med kvalitén är det likadant. Ska man köpa eller sälja en fond som har gått ner rejält? Hur jämför man förvaltare som jobbar med helt olika marknader? Den som inte kan bedöma vare sig priset eller kvalitén kan aldrig göra en riktigt bra affär.

Ett system för de få eller för de många?

Det finns de som gillar att läsa in sig på hur man bedömer förvaltare, pris och prestanda på fonder och försäkringar. Jag känner en del sådana. Men deras andel av befolkningen är liten. När min arbetsgivare Alecta undersökte människors finansiella intresse visade det sig att ungefär 5 % av svenskarna är beredda att lägga tid och energi på att analysera och byta fonder. Den stora majoriteten kommer alltså aldrig att bli kräsna kunder som förhandlar avgifter och villkor för sin pension. Får de skylla sig själva när pensionen blir låg?

Låt oss återvända till utvärderingen av 17 års helt oreglerad konkurrens under åren 1990 – 2007. Arbetsgivar­organisationen Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK kunde då konstatera att miljarder i pensions­pengar försvunnit i höga avgifter. Dessutom fanns det en ganska tydlig valtrötthet hos många. Det som var nytt och fräscht 1990 tyckte många var ganska jobbigt 17 år senare. ”Gärna valfrihet, men måste jag verkligen tvingas att välja mellan sånt jag inte har en susning om?”, undrade allt fler. Det var dags att testa något nytt.

Storkunder får bättre pris

PTK och Svenskt Näringsliv insåg att det gick att få mer pension för pengarna genom att ta vara på sin förhandlingsstyrka och börja upphandla pensioner. Istället för att försöka göra hela svenska folket till finansanalytiker åtog de sig alltså att välja ut några alternativ som har låga avgifter och som håller bra kvalitet. Och för att få leverantörerna att anstränga sig begränsade man antalet till fem fondbolag och fem leverantörer av traditionell försäkring.

Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK i studion.

(Om du vill veta mer om de första tiotaggarna 1990, den första ITP-upphandlingen 2007 och mycket annat kan du lyssna på en podd där jag samtalar med Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK.)

På sina håll blev det ramaskri. ”Inskränka den individuella valfriheten?! Skandal!” Kritiken kom inte från konsument­organisationer eller pensionsspararna själva utan såklart från branschen. Den var ju var van att kunna sätta vilka priser som helst. Men är det så konstigt att upphandla egentligen? Det gör ju vartenda företag för att få bättre villkor.

Det fanns rejält med prutmån

Sedan 2007 vet privattjänstemännen att de alternativ de kan välja mellan håller bra kvalitet. Det är svårt att välja fel helt enkelt. Och avgifterna har sänkts med mer än 70 procent (!) jämfört med hur det såg ut tidigare. Det ger en genomsnittlig pensionssparare 360 000 kronor mer i pension. 360 000!

Att själv kunna välja förvaltare och anpassa pensionen till den egna livssituationen tycker vi numera är självklart. Därför finns idag 96 olika placeringsalternativ att välja bland inom ITP. Är det för lite? Eller kanske för mycket? Hur mycket valfrihet vill vi ha och vad får den kosta?

 

 

 

Höjd pensionsålder rycker allt närmare

Postat

Dagens Nyheter skriver idag om att regeringen tänker föreslå höjd pensionsålder under 2018. Men kan man verkligen höja nåt som inte finns?

Våra liv blir allt längre. Det är såklart fantastiskt! Men eftersom vi börjar jobba allt senare och samtidigt envisas med att gå i pension redan vid 65 jobbar vi snart bara en tredjedel av livet. Det håller inte. Därför kommer vi att behöva jobba några år längre än vad våra föräldrar gjorde.

Kan man ändra nåt som inte finns?

Sedan många år har vi faktiskt inte någon officiell pensionsålder i Sverige. Istället är det vi själva som bestämmer när vi har råd, lust och möjlighet att gå i pension. Pengarna kommer inte – som många tror – med automatik vid någon speciell ålder utan först när vi ansökt hos Pensionsmyndigheten. Så vilken ålder är det regeringen vill höja? Det är faktiskt två åldrar det handlar om.

När är vi för gamla?

Den första handlar om vid vilken ålder en arbetsgivare ska ha rätt att säga upp en anställd på grund av åldersskäl. Det regleras i Lagen om anställningsskydd, LAS, och idag är den åldern 67 år. Enligt förslaget ska gränsen höjas till 69. Det sänder en bra signal om att vi är pigga längre numera, och är till nytta för den som vill stanna längre än till 67. Men några stora förändringar i människors beteenden ska man nog inte räkna med. Inte på kort sikt åtminstone.

När är vi för unga?

Den andra åldern man vill höja är den då man kan börja ta ut den allmänna pensionen. Idag är den åldern 61 år, och den föreslås bli 63. Här snackar vi förändring på riktigt. En höjning till 63 gör att väldigt få kommer att kunna gå i pension tidigare än så. Bara den som har ett rejält eget sparande kommer att kunna gå tidigare. Nackdelen är att tidig pension i ännu högre grad än idag blir en klassfråga, men fördelarna överväger. Med dagens livslängder kan vi inte ha samma pensionsålder som på 1970-talet.

Den som inte pallar längre

Vad gör då den som är slutkörd och inte orkar hålla ut till 63? Jag tror att vi kommer att få se två reaktioner.

För det första tror jag att sjuktalen hos 61–63-åringarna kommer att gå upp. Redan idag lämnar en skrämmande stor andel människor arbets­marknaden genom tidigt pensionsuttag eftersom de tycker sig vara för sjuka för att arbeta. Samtidigt anses de vara för friska för att bli beviljade sjukersättning, och då blir ålderspension utvägen. Under många år har kostnader och människor vältrats mellan de båda systemen, och så kommer de att bli även nu.

För det andra tror jag att fler kommer att ta ut sin tjänstepension tidigt för att leva på den tills den allmänna pensionen blir tillgänglig. Det löser problemet för de slutkörda på kort sikt. Men i det långa loppet innebär det att tjänstepensionen tappas på pengar i början av pensionärstiden och därför blir lägre under resten av livet. Ingen lysande idé alltså, vare sig för individen eller samhället.

Aja baja, Strandhäll!

Det här har politikerna såklart förstått, och därför skulle de nog gärna vilja höja lägstaåldern för att ta ut tjänstepension också. Men se då blir det genast känsligt! Tjänstepensionernas regelverk styr ju arbetsmarknadens parter över. Och klampar man in på deras område gör man våld på den av alla så hyllade svenska modellen. Bort med tassarna!

Är tjänstepensionerna problemet?

Jag kan förstå att 55 år, den lägsta uttagsåldern för privat pension och tjänstepension, sticker i vissas ögon. Men är den verkligen ett problem? Jag tycker inte det. Varje år börjar ungefär 35 000 Alectakunder ta ut sin tjänstepension. Så här gamla var de under 2016:

65-årsnormen eller 55-årsgränsen – vad är problemet?

 

Om vi förlänger mätperioden till de senaste 300 000 pensioneringarna ser vi att:

  • 15 % tar ut sin pension före 65 års ålder.
  • 0,3 % tar ut sin pension före 60 års ålder.
  • Bara 0,06% (eller 175 individer av 300 000) tar ut sin pension vid 55 års ålder.
  • 25 % tar ut sin pension efter 65 års ålder.

De här siffrorna gäller privattjänstemän, och jag vet att det ser annorlunda ut på andra delar av arbetsmarknaden. Inte minst för lågavlönade kvinnor i kommuner och landsting. Men jag tycker att man ska vara försiktig med alltför hårda inskränkningar i uttagsmöjligheterna. Tjänstepension är ju uppskjuten lön, och bör därför kunna disponeras friare än den allmänna pensionen (som är en del av social­ försäkrings­systemet). Hur vi disponerar vår lön lägger sig ju staten inte i.

Hur ser din morot ut?

Våra liv blir allt längre. I genomsnitt 3,5 timme längre per dygn faktiskt. Om vi vill kunna njuta åren efter arbetslivet med hyfsad levnadsstandard kommer vi därför att behöva jobba några år längre än generationerna före oss. Med rätt förutsättningar behöver det faktiskt inte vara en uppoffring. Att regeringen genom villkorsändringar vill skynda på den här omställningen är rätt och nödvändigt, men minst lika viktigt är att hitta morötterna som gör att vi själva ser nyttan och glädjen med att jobba några år till. Vad skulle få dig att vilja gå till jobbet vid 67?

 

 

 

Uppdatering: Nu svarar Kommunals ordförande Tobias Baudin på regeringens utspel. Förslaget är ”verklighetsfrånvänt”, anser han.

 

Hårdrocken visar vägen – jobba till 75

Postat

Att vara hårdrocksartist kan mycket väl vara världens bästa jobb, visar rykande färsk forskning. Blir hårdrockarna första yrkesgrupp att jobba till 75?

Hårdrocksartister trivs med sina jobb, byter sällan arbetsgivare och jobbar trots fysiskt krävande arbetsuppgifter ofta långt upp i 70-årsåldern. Det visar forskning som jag bedrev på anrika Stampen i Gamla stan i Stockholm igår kväll. Men vad är det som driver dem, och finns det något vi vanliga knegare kan lära om vi nu ska jobba till 75?

Den oljige särlingen

För min del öppnades dörrarna till hårdrockens förtrollade värld en regnig kväll i oktober 1988. Jag var på den illa beryktade biografen Zita för att se den smala dokumentärfilmen ”Amors bilar” i regi av Ylva Floreman. Trots att jag bara var 14 år var jag redan då svårt intresserad av gamla bilar och hade just köpt min första Volvo Amazon. Det gjorde mig till en särling i Stockholms­förorten där jag bodde. Mina grannar och klasskamrater spelade yxiga dataspel på sina Commodore 64:or, spelade fotboll och åkte skidor. Ingen av dem kom med oljiga underarmar och rispade knogar till skolan.

Den oljige
Men filmen handlar om ett gäng killar i Mora vars liv totalt kretsar kring bilar och mekande, och jag satt som troll­bunden i biosalongens röda plyschfåtölj. Tänk att få leva så! I min tonåringsvärld handlade det om det högsta som livet har att bjuda: kamratskap, gemensamt problemlösande, spänning, upptäckarlust och livsglädje.

En ryggtavla jag aldrig glömmer

I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor rygg­brodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.

Det gjorde det också. När jag la ”Flick of the Switch” på mammas gamla jakaranda­prydda skivspelare och det blytunga riffet till ”Rising Power” dånade ut i radhuset var jag helt såld. Så här ska musik låta. Och kännas, inte minst.

Sedan den dagen har det blivit mängder med hårdrocksskivor, konserter, och festivaler. Och det är här det börjar bli intressant ur ett sociologiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. De artister som drar folk till konserter och festivaler nu är nämligen i hög grad samma artister som gjorde det 1985. Och 1990. Och 1995. Och 2000. Titta på de småskrynkliga affischerna som sitter upptejpade på elskåp och offentliga anslagstavlor så ser du namnen: Iron Maiden, Megadeth, Metallica, Scorpions, Twisted Sister, Kiss, Aerosmith osv. osv.

The Senior Management

Angus har fortfarande kul på jobbet.
De som en gång var sinnebilden av upprorisk ungdom har nu blivit tunnhåriga gubbar med putande kulmagar. Men de spelar. Och som de spelar! Gitarrhjältarnas gitarrhjälte Angus Young i AC/DC är 62 år. Brian Johnsson, som tills nyligen sjöng i AC/DC, är 70. Gene Simmons i Kiss är 68. Steven Tyler i Aerosmith är 69. Klaus Meine i Scorpions är 69. Nicko McBrain i Iron Maiden är 65.

Och då har vi ändå inte talat om de verkliga värstingarna i Rolling Stones. Förvisso inga hårdrockare, men deras livsstil på turné har inte stått många hårdrockare efter. Mick Jagger är 74. Charlie Watts 76. De började på sina jobb i maj 1962 och de jobbar fortfarande. Smaka på den. På mitt jobb bjuds man på lunch och får blommor efter 25 år på firman. Jagger och hans gäng har jobbat i 55.

Vilka är drivkrafterna?

Är det pengarna? För några av dem är det nog så. Men de flesta har redan sitt på det torra och skulle kunna leva gott på intäkter från streaming och t-shirtar utan att behöva spela en enda ton till i sina liv.

Är det bekräftelsen? Att få stå längst fram i rampljuset och höra tiotusentals röster sjunga med och ropa ditt namn? Säkert för några.

Är det för kamratskapet? Att det är så förbaskat kul att få skapa något tillsammans med sina vänner?

Är det av rädsla för att bli en föredetting som inte kan något annat än att äta mil med turnébussen och spela?

Det finns säkert tusen olika skäl beroende på vem du frågar. Men deras arbetssituation har drag som den riktiga forskningen menar är nycklar till att orka och vilja jobba längre:

  • Möjlighet att friare välja sina arbetstider.
  • Avlastning i form av att yngre kollegor tar över vissa moment så att den äldre kan utföra arbetsuppgifter där erfarenhet kommer till sin rätt.
  • Möjlighet att återgå till arbete efter att ha testat pensionärsliv.
  • Tillgång till företagshälsovård som kan förebygga, upptäcka och snabbt behandla ohälsa.

Det finns hopp

@metalmidget och jag på Megadethkonsert
Jag gillar att det finns livs levande förebilder som visar att man kan ha roligt på jobbet och prestera alldeles fantastiskt långt över den gängse pensioneringsåldern. Jag hoppas själv känna så när jag närmar mig 70: att jag jobbar lite då och då för att jag vill, inte för att jag måste. Helst med en gitarr i näven, men den chansen är nog förbi tyvärr. På det området sätter jag mitt hopp till min yngsta dotter istället. Hon är 13 år och önskar sig en jeansväst i julklapp. Med en fet AC/DC-brodyr på ryggen.