Se upp för deltidsfällan!

Postat

Var tredje kvinna i Sverige jobbar deltid. Men bara var tionde man. Det är en av förklaringarna till att kvinnors pensioner i genomsnitt är knappt 70 % av männens.

I onsdags kväll arrangerade fackförbundet Sveriges Ingenjörer ett seminarium med rubriken ”Deltid – vad kostar det i pensionskuvertet?” Det gjorde de rätt i. Jag och min kollega Lars Callert kunde nämligen visa att en typisk svensk ingenjör kan förlora 4 000 kronor i pension – varje månad livet ut – genom att jobba deltid under så lite som fyra år.

Ju yngre du är desto viktigare att se upp

Fram tills för ungefär tio år sedan hade deltidsarbete ganska liten effekt på pensionen. Det gamla ATP-systemet och de gamla, huvudsakligen förmånsbestämda tjänstepensionerna var förlåtande mot några år med lägre inkomst. Bara man gick upp i lön igen tog man ofta igen det man hade förlorat under deltidsåren.

Så är det inte längre. Idag bygger våra pensioner istället på livsinkomst­principen. Varje krona vi tjänar leder till en inbetalning till den allmänna pensionen och till tjänstepensionen. Men det betyder också att varje krona vi inte tjänar betyder att inbetalningen blir mindre.

Det här blir extra tydligt för de unga. De har ofta har en helt premiebestämd tjänstepension. Privattjänstemän som har ITP1 till exempel, privatanställda arbetare som har avtalspension SAF-LO och kommun- och landstingsanställda som har tjänstepensionen AKAP-KL. 

Alltför sällsynt. Tre av fyra föräldradagar tas ut av kvinnor.

Den som jobbar deltid tidigt i livet (till exempel i samband med föräldra­ledighet) går också miste om den ränta på ränta-effekt man skulle ha fått på de inbetalningar man går miste om. Det får stor effekt eftersom pensionspengar ska växa i flera decennier.

Låt oss titta på hur det ser ut för tre ingenjörer: Jenny, Anahita och Karin. Att de alla tre är kvinnor är tyvärr helt naturligt: En överväldigande majoritet av allt deltidsarbete utförs av kvinnor. (Alla löneantaganden kommer från Sveriges Ingenjörer.)

Jenny

Jenny jobbar heltid hela livet. Hon börjar jobba vid 26 års ålder med en ingångslön på knappt 31 000 kr / mån. När hon väljer att gå i pension vid 65 års ålder tjänar hon 63 500 kr / mån. Hennes pension beräknas bli:

Inkomstpension: 12 350 kr/mån
Premiepension: 5 050 kr/mån
Tjänstepension: 24 800 kr/mån

Totalt 42 200 kronor (i dagens penningvärde) alltså.

Anahita

Anahita börjar också jobba vid 26 års ålder med samma ingångslön som Jenny. Men vid 33 års ålder får hon barn och är föräldraledig ett år. Därefter jobbar hon 75 % deltid i tre år.

Det första årets föräldraledighet har ingen stor påverkan på hennes pension. Det beror på att man inom både allmän pension och hennes tjänstepension ITP1 har skyddsmekanismer just vid föräldraledighet. I den allmänna pensionen är föräldrapenningen pensionsgrundande. Dessutom får den förälder som har lägst inkomst extrapengar till sin pension under barnets första fyra år. Det kallas för barnårsrätt. Och tjänstepensionen fylls faktiskt på precis som innan hon gick på föräldraledighet. Men bara under upp till 13 månaders föräldraledighet. Sen beräknas tjänstepensionsinbetalningarna på hennes deltidslön, och det får en rejäl effekt på hennes förväntade pension.

Inkomstpension: 12 350 kr/mån
Premiepension: 5 050 kr/mån
Tjänstepension: 20 700 kr/mån

Totalt 38 100 kr, eller 4 100 kronor mindre än Jenny. Varje månad!

Hela skillnaden ligger som du ser i tjänstepensionen. För det första blir inbetalningarna betydligt lägre när de beräknas på den lägre deltidslönen. För det andra går hon miste om den ränta-på-ränta hon skulle ha fått på de förlorade inbetalningarna. Och för det tredje innebär hennes frånvaro att hennes löneutveckling inte blir lika stark som om hon hade jobbat heltid, och det får betydelse för hela hennes framtida livsinkomst.

Karin

Karin har samma förutsättningar som Jenny och Anahita. Men efter ett års föräldraledighet vid 33 års ålder väljer hon att jobba 75 % deltid under nio års tid. Inte helt ovanligt faktiskt. Hur blir det för henne?

Inkomstpension: 12 000 kr/mån
Premiepension: 4 850 kr/mån
Tjänstepension: 17 450 kr/mån

Totalt 34 300 kr, eller 7 900 kronor mindre än Jenny. 

För Karin påverkas både den allmänna pensionen och tjänstepensionen eftersom hon jobbar deltid under så lång tid.

Är det synd om Anahita och Karin?

Både Anahita och Karin kommer – trots deltidsåren – att få en total pension som ligger långt över genomsnittet. Det beror på att de har så välavlönade jobb. Livsinkomstprincipen gör ju att en bra total livsinkomst leder till en bra pension. Men det känns nog ändå rätt tufft för dem att förlora 4 000 respektive 8 000 kr i pension varje månad när de jämför sig med kollegan Jenny.

En tröst för dig som inte tjänar lika bra som de här tre ingenjörerna är att din pension inte drabbas lika hårt av deltidsjobb. Men principen är densamma. Deltidsfällan angår även dig.

Vad kan de göra?

Först och främst: Vart tog pappan vägen under alla småbarnsåren? Enligt statistiken var han förmodligen på jobbet då. Titta på bilden här intill:

Mamma är hemma, pappa är på jobbet

 

I tvåbarnsfamiljer där det yngsta barnet är mellan 3-5 år jobbar alltså 46 % av kvinnorna deltid, men bara 7 % av männen. Och även när barnen blivit ganska stora (yngsta barnet är mellan 11-16 år) jobbar var tredje kvinna deltid men bara var femtonde man. Hallå pappor! Vakna!

Om Anahitas och Karins partners hade tagit sin andel av deltidsjobbandet hade det såklart sett betydligt bättre ut för dem. Inte minst i slutet av livet. Min företrädare Eva Adolphson brukade lite krasst säga: ”Alla relationer tar slut en dag. Antingen genom skilsmässa eller genom döden. Och kvinnan står nästan alltid som förlorare i båda fallen.” Eva är klok. Pensionssystemet är ju individuellt – var och en får ta konsekvenserna av sina egna livsval. Och eftersom kvinnor ofta lever längre än sina män brukar de sista åren i livet bli extra knappa ekonomiskt.

Spara själv?

Ett annat sätt att kompensera för deltidsåren är förstås att spara själv. Men det blir inte billigt. Om Anahita sparar på ett investeringssparkonto (ISK) och har 1% i avgift på sitt sparande måste hon stoppa in 9 000 kr varje månad (totalt 324 000 kr) under sina deltidsår för att hålla jämna steg med Jenny. Av sin skattade deltidslön. Det blir tufft tror jag.

Karin behöver stoppa in 6 000 kr varje månad, eller totalt 648 000 kr. Tror du att Karin och hennes partner har räknat med det när de kom fram till att det var hon som skulle gå ner i tid?

Välj själv, men var medveten

När jag berättar om de här effekterna brukar någon ofta säga att det är cyniskt att vilja få alla att jobba heltid hela livet. Barnen behöver sina föräldrar, och livet är mer än jobb och pengar! Självklart är det så. Jag vill inte på något sätt moralisera över dig som väljer att jobba deltid under hela eller delar av livet. Men jag tycker att man måste känna till effekterna det får för att kunna vara trygg i sitt beslut. Därför:

  • Var föräldraledig om du får barn! Första året slår inte mot pensionen
  • Att jobba deltid i många år däremot kan kosta rejält
  • Det slår hårdare att jobba deltid tidigt i livet än sent, eftersom du går miste om ränta-på-ränta
  • Att kompensera privat för förlorade tjänstepensionsinbetalningar är dyrt
  • Om ni är två i en relation: Dela lika på deltiden
  • För över premiepensionspengar till den som är hemma en längre tid.

Vill du läsa mer om deltidsfällan på egen hand? Det kan du göra i rapporten Deltidsfällan – hur en ojämställd arbetsmarknad ger ojämställda pensioner.

Är ni ett företag, ett fackförbund eller kanske en organisation som vill att jag kommer till er och berättar mer om deltidsfällan? Här finns mina kontaktuppgifter.

Vill du veta hur du kan kompensera för deltidsåren? Läs då fortsättningen: Deltid – så räddar du din pension

 

 

 

 

Vilda västern var inte svaret

Postat

Fri konkurrens skulle ge pensionsspararna lägre avgifter och bättre pension. Det blev tvärt om. Varför funkade inte marknadskrafterna?

För 30 år sedan fanns inte mycket till valfrihet i vårt pensionssparande. Då inleddes ett experiment med helt fri konkurrens som varade i 17 år, fram till sommaren 2007. Det här är min berättelse om vad som hände.

One size fits all …

Under lång tid var den allmänna pensionen en statlig ”plåtlåda” man inte kunde påverka själv och de flesta tjänstepensionerna funkade likadant. De var reglerade i stora kollektivavtal med små möjligheter till individuell anpassning, och likformighet var precis vad man eftersträvade. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och underlätta för pensionsspararna. Men i kölvattnet av det glada 1980-talet var det dags för något nytt år 1990.

… eller hej och lycka till?

Klassisk affisch från tiotaggaråret 1990

En rejäl valfrihetskaramell serverades lagom till sommar­ledigheten det året. De hög­avlönade privattjänstemännen – tiotaggarna – fick då rätt att tacka nej till stora delar av den kollektivavtalade pensionen för att istället teckna en ”annan pensions­lösning” som kunde vara utformad hur som helst. Enda kravet var att de var överens med arbetsgivaren. Samtidigt fick alla tjänstemän oavsett lön rätt att placera en del av sin pension, ITPK:n, i vilket fond- och försäkringsbolag som helst.

Bakgrunden till de här förändringarna finns det flera versioner av, men två anledningar framstår som de starkaste: Den första handlar om att samhället generellt genomgick en valfrihets­revolution under de här åren. TV, taxi, mobiltelefonin, elmarknaden, posten, skolan och mycket annat avreglerades i samma veva. Varför skulle man då inte få bestämma över sin pension?

Det andra skälet var mera pragmatiskt. Kräsna kunder skulle sätta press på leverantörerna. På så sätt skulle avgifterna pressas och nya, bättre pensions­erbjudanden växa fram.

Det blev inte som man hoppats

17 år senare kunde man konstatera att målen inte hade uppfyllts. Det totala kapital som hade samlats i fonder och försäkringar sedan 1990 hade mång­dubblats. Och eftersom finans­branschen älskar att ta betalt i procent av kapitalet borde avgifterna bara av den anledningen ha gått ner rejält. Men faktum är att ingenting hade hänt. Nada.

Avgifterna låg istället kvar på samma skyhöga nivå som 17 år tidigare. Finans­branschen hade slickat i sig stordrifts­fördelarna på kundernas bekostnad, i den mån det fanns några. Antalet fonder hade nämligen vuxit lavinartat vilket drev upp administrations-, transaktions- och inte minst distributionskostnaderna rejält. Som vanligt stod branschen som vinnare. Bland pensionsspararna var vinnarna få.

Varför funkade inte konkurrensen?

Enligt marknadsekonomisk teori bygger fungerande konkurrens på medvetna kunder. Det finns det inte på pensions­området. Många känner inte ens till att de har en tjänstepension, och ännu färre uppfattar sig som kunder. Det är ju arbetsgivaren som betalar. Och om någon annan betalar, varför ska man då bry sig om vad det kostar? Om människor hade förstått att avgifterna inte drabbar arbetsgivaren utan tuggar i sig deras pensionspengar hade de nog tänkt annorlunda.

En annan förutsättning för fungerande konkurrens är att den som ska köpa något kan bedöma om priset är rimligt. För det mesta kan vi det. Hundra kronor för en liter mjölk är dyrt, en krona är billigt. Tusen kronor i månaden för Spotify är dyrt, tio kronor är billigt. Men när det kommer till pension och sparande har de flesta ingen aning. Är 1,3 % i fondavgift dyrt eller billigt? Vad är en rimlig premieavgift? Skalavgift? Årsavgift?

Med kvalitén är det likadant. Ska man köpa eller sälja en fond som har gått ner rejält? Hur jämför man förvaltare som jobbar med helt olika marknader? Den som inte kan bedöma vare sig priset eller kvalitén kan aldrig göra en riktigt bra affär.

Ett system för de få eller för de många?

Det finns de som gillar att läsa in sig på hur man bedömer förvaltare, pris och prestanda på fonder och försäkringar. Jag känner en del sådana. Men deras andel av befolkningen är liten. När min arbetsgivare Alecta undersökte människors finansiella intresse visade det sig att ungefär 5 % av svenskarna är beredda att lägga tid och energi på att analysera och byta fonder. Den stora majoriteten kommer alltså aldrig att bli kräsna kunder som förhandlar avgifter och villkor för sin pension. Får de skylla sig själva när pensionen blir låg?

Låt oss återvända till utvärderingen av 17 års helt oreglerad konkurrens under åren 1990 – 2007. Arbetsgivar­organisationen Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK kunde då konstatera att miljarder i pensions­pengar försvunnit i höga avgifter. Dessutom fanns det en ganska tydlig valtrötthet hos många. Det som var nytt och fräscht 1990 tyckte många var ganska jobbigt 17 år senare. ”Gärna valfrihet, men måste jag verkligen tvingas att välja mellan sånt jag inte har en susning om?”, undrade allt fler. Det var dags att testa något nytt.

Storkunder får bättre pris

PTK och Svenskt Näringsliv insåg att det gick att få mer pension för pengarna genom att ta vara på sin förhandlingsstyrka och börja upphandla pensioner. Istället för att försöka göra hela svenska folket till finansanalytiker åtog de sig alltså att välja ut några alternativ som har låga avgifter och som håller bra kvalitet. Och för att få leverantörerna att anstränga sig begränsade man antalet till fem fondbolag och fem leverantörer av traditionell försäkring.

Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK i studion.

(Om du vill veta mer om de första tiotaggarna 1990, den första ITP-upphandlingen 2007 och mycket annat kan du lyssna på en podd där jag samtalar med Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK.)

På sina håll blev det ramaskri. ”Inskränka den individuella valfriheten?! Skandal!” Kritiken kom inte från konsument­organisationer eller pensionsspararna själva utan såklart från branschen. Den var ju var van att kunna sätta vilka priser som helst. Men är det så konstigt att upphandla egentligen? Det gör ju vartenda företag för att få bättre villkor.

Det fanns rejält med prutmån

Sedan 2007 vet privattjänstemännen att de alternativ de kan välja mellan håller bra kvalitet. Det är svårt att välja fel helt enkelt. Och avgifterna har sänkts med mer än 70 procent (!) jämfört med hur det såg ut tidigare. Det ger en genomsnittlig pensionssparare 360 000 kronor mer i pension. 360 000!

Att själv kunna välja förvaltare och anpassa pensionen till den egna livssituationen tycker vi numera är självklart. Därför finns idag 96 olika placeringsalternativ att välja bland inom ITP. Är det för lite? Eller kanske för mycket? Hur mycket valfrihet vill vi ha och vad får den kosta?

 

 

 

Hårdrocken visar vägen – jobba till 75

Postat

Att vara hårdrocksartist kan mycket väl vara världens bästa jobb, visar rykande färsk forskning. Blir hårdrockarna första yrkesgrupp att jobba till 75?

Hårdrocksartister trivs med sina jobb, byter sällan arbetsgivare och jobbar trots fysiskt krävande arbetsuppgifter ofta långt upp i 70-årsåldern. Det visar forskning som jag bedrev på anrika Stampen i Gamla stan i Stockholm igår kväll. Men vad är det som driver dem, och finns det något vi vanliga knegare kan lära om vi nu ska jobba till 75?

Den oljige särlingen

För min del öppnades dörrarna till hårdrockens förtrollade värld en regnig kväll i oktober 1988. Jag var på den illa beryktade biografen Zita för att se den smala dokumentärfilmen ”Amors bilar” i regi av Ylva Floreman. Trots att jag bara var 14 år var jag redan då svårt intresserad av gamla bilar och hade just köpt min första Volvo Amazon. Det gjorde mig till en särling i Stockholms­förorten där jag bodde. Mina grannar och klasskamrater spelade yxiga dataspel på sina Commodore 64:or, spelade fotboll och åkte skidor. Ingen av dem kom med oljiga underarmar och rispade knogar till skolan.

Den oljige
Men filmen handlar om ett gäng killar i Mora vars liv totalt kretsar kring bilar och mekande, och jag satt som troll­bunden i biosalongens röda plyschfåtölj. Tänk att få leva så! I min tonåringsvärld handlade det om det högsta som livet har att bjuda: kamratskap, gemensamt problemlösande, spänning, upptäckarlust och livsglädje.

En ryggtavla jag aldrig glömmer

I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor rygg­brodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.

Det gjorde det också. När jag la ”Flick of the Switch” på mammas gamla jakaranda­prydda skivspelare och det blytunga riffet till ”Rising Power” dånade ut i radhuset var jag helt såld. Så här ska musik låta. Och kännas, inte minst.

Sedan den dagen har det blivit mängder med hårdrocksskivor, konserter, och festivaler. Och det är här det börjar bli intressant ur ett sociologiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. De artister som drar folk till konserter och festivaler nu är nämligen i hög grad samma artister som gjorde det 1985. Och 1990. Och 1995. Och 2000. Titta på de småskrynkliga affischerna som sitter upptejpade på elskåp och offentliga anslagstavlor så ser du namnen: Iron Maiden, Megadeth, Metallica, Scorpions, Twisted Sister, Kiss, Aerosmith osv. osv.

The Senior Management

Angus har fortfarande kul på jobbet.
De som en gång var sinnebilden av upprorisk ungdom har nu blivit tunnhåriga gubbar med putande kulmagar. Men de spelar. Och som de spelar! Gitarrhjältarnas gitarrhjälte Angus Young i AC/DC är 62 år. Brian Johnsson, som tills nyligen sjöng i AC/DC, är 70. Gene Simmons i Kiss är 68. Steven Tyler i Aerosmith är 69. Klaus Meine i Scorpions är 69. Nicko McBrain i Iron Maiden är 65.

Och då har vi ändå inte talat om de verkliga värstingarna i Rolling Stones. Förvisso inga hårdrockare, men deras livsstil på turné har inte stått många hårdrockare efter. Mick Jagger är 74. Charlie Watts 76. De började på sina jobb i maj 1962 och de jobbar fortfarande. Smaka på den. På mitt jobb bjuds man på lunch och får blommor efter 25 år på firman. Jagger och hans gäng har jobbat i 55.

Vilka är drivkrafterna?

Är det pengarna? För några av dem är det nog så. Men de flesta har redan sitt på det torra och skulle kunna leva gott på intäkter från streaming och t-shirtar utan att behöva spela en enda ton till i sina liv.

Är det bekräftelsen? Att få stå längst fram i rampljuset och höra tiotusentals röster sjunga med och ropa ditt namn? Säkert för några.

Är det för kamratskapet? Att det är så förbaskat kul att få skapa något tillsammans med sina vänner?

Är det av rädsla för att bli en föredetting som inte kan något annat än att äta mil med turnébussen och spela?

Det finns säkert tusen olika skäl beroende på vem du frågar. Men deras arbetssituation har drag som den riktiga forskningen menar är nycklar till att orka och vilja jobba längre:

  • Möjlighet att friare välja sina arbetstider.
  • Avlastning i form av att yngre kollegor tar över vissa moment så att den äldre kan utföra arbetsuppgifter där erfarenhet kommer till sin rätt.
  • Möjlighet att återgå till arbete efter att ha testat pensionärsliv.
  • Tillgång till företagshälsovård som kan förebygga, upptäcka och snabbt behandla ohälsa.

Det finns hopp

@metalmidget och jag på Megadethkonsert
Jag gillar att det finns livs levande förebilder som visar att man kan ha roligt på jobbet och prestera alldeles fantastiskt långt över den gängse pensioneringsåldern. Jag hoppas själv känna så när jag närmar mig 70: att jag jobbar lite då och då för att jag vill, inte för att jag måste. Helst med en gitarr i näven, men den chansen är nog förbi tyvärr. På det området sätter jag mitt hopp till min yngsta dotter istället. Hon är 13 år och önskar sig en jeansväst i julklapp. Med en fet AC/DC-brodyr på ryggen.