Den blicken glömmer jag inte

Postat

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

 

 

 

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?

Utredning vill förändra föräldraförsäkringen

Postat

Idag presenteras en utredning som föreslår stora förändringar i föräldra­försäkringen. De tre viktigaste förslagen är:

  • Det ska bli möjligt att ta ut föräldra­dagar fram till det att barnet är 10 år. (Idag gäller 8 eller 12 år, beroende på när barnet föddes.) Det maximala antalet dagar med föräldrapenning blir 460 dagar varav 390 dagar ska kunna tas ut till barnets treårsdag, och därefter 10 dagar per år tills barnet fyllt 10 år.
  • En större del av försäkringen måste tas ut jämställt. Av totalt 15 månader viks 5 månader åt vardera föräldern (idag 3 månader) medan föräldrarna kan fördela 5 månader som de vill.
  • Andra familjekonstellationer än den traditionella kärnfamiljen ska få ökade möjligheter till föräldrapenning. Därför föreslår utredningen att även sambo ska kunna ta del av föräldrapenningen och föreslår att 30 dagar per förälder ska gå att överföra till annan försäkrad.

Arbetet har letts av juristen och barnrättsexperten Lars Arrhenius och presenteras i ett slutbetänkande på 770 sidor. Syftet har varit ”att identifiera problem och föreslå åtgärder för att föräldraförsäkringen i högre grad än idag ska bidra till jämställdhet på arbetsmarknaden, ett jämställt föräldraskap och även fortsatt bidra till goda uppväxtvillkor för barn”.

Barnets rättigheter kommer först

Hur föräldraförsäkringen ska vara utformad finns det många uppfattningar och starka känslor kring. Det är inte så konstigt. Att bli förälder är ju något av det största som kan hända i en människas liv och alla som varit med om det kan vittna om att livet aldrig mera blir sig likt.

Att ansvara för ett barns uppväxt tillsammans med sin medförälder är något som tillhör den innersta privata sfären. Samtidigt har vi i Sverige en stark tradition av att se till barnets bästa och att se barnet som en egen individ med egna rättigheter. Det kan verka självklart för oss men sticker ut i ett internationellt perspektiv. Ett sådant synsätt gör att staten i vissa fall kan behöva gripa in för att värna barnets bästa. I nödfall på tvärs med förälderns/föräldrarnas uppfattning om vad som är det rätta för barnet.

Hur mycket ska staten lägga sig i?

Den svenska föräldraförsäkringen är också ett stort ekonomiskt åtagande. De 480 dagar föräldraledighet som hittills har gällt har inneburit att Sverige haft bland de mest generösa föräldraförsäkringarna i världen. Möjligheten att vara hemma så länge med sitt barn har varit en välfärdsfråga, men också ett stort ekonomiskt åtagande. Totalt betalas omkring 30 miljarder kronor ut från föräldraförsäkringen varje år. Det är pengar som svenska skattebetalare står för. Man hör sällan någon protestera mot kostnaden i sig, men däremot finns det väldigt skilda uppfattningar om vilken rätt staten har att lägga sig i hur pengarna tas ut, och av vem.

I ena ringhörnan står de som tycker att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Och kanske vara extra försiktig med att vara inne och peta i något så privat som hur man vill ta sig an sitt föräldraskap.

I den andra ringhörnan står de som tycker att staten har ett ansvar att trycka på för att samhället ska bli mer jämställt. Och då är föräldraförsäkringen ett centralt verktyg för att påverka. Föräldrapenningens utformning styr nämligen i hög grad vem av föräldrarna som väljer att vara hemma, när det sker och även under hur lång tid.

Mamma stannar hemma, pappa går till jobbet

Att vara hemma med sitt barn kan vara både det finaste och det viktigaste man kan göra. Samtidigt kan man inte blunda för att det får konsekvenser på många andra områden i livet. Några av följderna är att inkomsten går ner, att löneutvecklingen avstannar, att karriärchanser på jobbet missas och att pensionen blir lägre. Och tyvärr drabbar allt detta kvinnor i mycket högre utsträckning än män.

Faktum är att kvinnors och mäns karriärer och lönenivåer numera är ganska lika fram till det att det första barnet kommer. Då stannar mammor hemma medan pappor går till jobbet. Männen får ett försprång i karriären som kvinnorna sen aldrig hämtar igen. Här finns alltså en strukturell snedvridning som staten förstärker med föräldrapenningens nuvarande utformning.

Att göra något åt det är inte enkelt. En mer styrande föräldraförsäkring kan till exempel bli ett hinder för småföretagare, vilket Svenskt Näringsliv påpekar i en kommentar. Det finns också en risk att kvinnor börjar ta ut helt obetald ledighet när föräldradagarna är slut, menar vissa.

Vi behöver en ”nudge”

Personligen tycker jag att staten ska vara försiktig med att tala om hur vi ska disponera den tid och de pengar vi har. Vårt liv är vårt eget och ingen annans. Men i det här fallet har jag vägt över mot att staten faktiskt ska styra oss mer. Föräldra­försäkringen är ju en gemensamt finansierad förmån som det är rimligt att vi demokratiskt styr utformningen av. Och jag tror att ett jämnare uttag av föräldraledighet skulle gynna både barnen, kvinnorna och männen.

Jag blev en grottmänniska

Som pappa vet jag hur handfallen jag kände mig när första barnet var på väg. Jag letade efter sätt att underlätta graviditeten men kände ofta att jag var otillräcklig. Jag kunde inte bära bördan (i någon av dess bemärkelser) och kunde inte ta på mig smärtan, hur gärna jag än ville.

Istället kände jag hur grottmannen i mig tog allt mer plats. Jag tog på mig att försörja min lilla familj. Jag renoverade barnrummet och blev storkund på bebisprylar. Jag läste barnstolstester och köpte kombi. Jag barnsäkrade fönster och snickrade en grind till trappan. Jag som var så jämställd och modern blev – en stereotypfarsa.

När de första spädbarnsmånaderna var över var det jag som gick till jobbet medan min fru stannade hemma. Jag tjänade ju lite mer. Snart fick jag mitt första chefsjobb, hon jobbade deltid. Löneskillnaden ökade. När nästa barn kom var incitamenten för mig att vara hemma ännu svagare. Jag blev bortapappa, hon blev hemmamamma.

Att staten genom utformningen av föräldraförsäkringen styr mot ett jämnare uttag av föräldraledighet är ett ingrepp i den personliga friheten. Men det är säkerhetsbälteslagen, skattesystemet, alkohollagstiftningen och mycket annat också. Ibland behöver vi gemensamma spelregler, trots att de inskränker vår absoluta frihet. Alla kommer inte att älska det, men om det innebär stora gemensamma fördelar kan vi indirekt tjäna på det ändå. Jag tycker att det är dags för en modernare föräldraförsäkring.

Vad tycker du?

Pojken som ingen ville ha

Postat

Det började som en oskyldig flört bakom en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm. Men när äventyret var över kom verkligheten ikapp. Vem skulle ta hand om den lilla pojken? Själv hade hon ju inte råd. Finns det någon som bryr sig om en oäkting?

Var ska man börja om inte från början?

I år fyller Alecta 100 år. Det har fått mig att fundera en hel del på hur det var att leva i Sverige i början av det förra seklet. På många sätt var Sverige helt annorlunda då. De flesta var självförsörjande bönder och odlade sin täppa ungefär som deras förfäder och förmödrar hade gjort i generationer före dem.

Men industrisamhället var på ingång och Sverige började så smått ta till sig mer och mer av det nya. I städernas utkanter växte fabriksskorstenar upp, och allt fler började ”gå till jobbet”. Tidigare hade ju de flesta jobbat i sitt hem eller bott på jobbet, hur man nu vill se det. Bara några få som prästen, läkaren, officeren och läraren var vana vid att lämna hemmet om dagarna. Förutom sjömännen, rallarna och soldaterna förstås. De var vana vid att resa långt och länge och deras familjer visste att det skulle dröja innan de kom tillbaka. Om de kom tillbaka över huvud taget.

”Fader okänd”

I den här miljön föddes min morfar Stig ”Stickan” Ericson. Egentligen var det nog inte meningen att han skulle bli till över huvud taget. Han blev snarare resultatet av en stark men kortvarig romans mellan en man och en ung kvinna som arbetade i en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm i början av 1910-talet. Ett sådant förhållande var förstås en skandal på den tiden och därför står det ”fader okänd” i födelsebeviset. Vad skulle en fattig ung kvinna som hon göra med det barn hon inte hade råd att ta hand om? Samhällets skyddsnät var få och svaga, och den sociala kontrollen var hård. Pojken måste bort helt enkelt. Fort.

När Stickan bara var några dagar gammal blev han därför bortlämnad till en kvinna som försörjde sig genom att ta hand om oönskade barn. I en enkel lägenhet på Hantverkargatan mitt på Kungsholmen tog hon hand om så många barn lägenheten kunde rymma. Fattigdomen var utbredd i Stockholm och oäktingarna stod långt ner på samhällsstegen. Hon saknade sannerligen inte kunder, men betalningsförmågan var svag. När sedan det första världskriget bröt ut kring Stickans ettårsdag fick hon allt svårare att ge alla barn tillräckligt att äta. ”Min älskade fostermor”, brukade Stickan säga om Augusta. ”Änglamakerska”, viskade elaka tungor säkert bakom hennes rygg.

Trygghet växer när den delas

Varför berättar jag om Stickan och misären i Sverige i början av 1900-talet? Jo, därför att hans öde är ett bevis på något grundläggande mänskligt och högst aktuellt: Att ingen människa överlever på egen hand. Under vissa perioder i livet är vi alla beroende av att ha någon att ty oss till. Någon som ser till att vi får kläder på kroppen och mat i magen. Som ger oss en kram emellanåt och som ger oss ork att gå upp på morgonen. Som tar hand om oss tills vi får styrka nog att ta hand om oss själva och, så småningom, kanske någon annan.

På många håll i världen ser det fortfarande ut som det gjorde i Sverige 1914. Man är beroende av släkten, klanen eller kanske en räddande fostermor. Men i Sverige ser det inte riktigt ut så längre. Självklart är vi beroende av våra närmaste på många sätt och kommer så alltid att vara. Men mycket av det mänskliga omhändertagandet institutionaliserades i Sverige under 1900-talet. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat som förr sköttes av familjen förväntar vi oss nu att samhället ska stå för. Är det bra eller dåligt? Det finns det många uppfattningar om.

Ensam eller tillsammans?

Klart är i alla fall att omhändertagandet har blivit effektivare, på gott och ont. Vårt moderna sätt att lösa det på har helt klart till fördel för alla dem som inte har något familj omkring sig. Men hur säkerställer vi att människovärdet inte kommer i skymundan? Hur ser vi på de gamla som blir allt fler? Hur fördelar vi ansvaret för välfärden mellan individen, staten och andra aktörer? I vilken utsträckning ska människor själva få ta ansvar för omfattning och finansiering av sin välfärd, och hur mycket ska vi lösa gemensamt? Det och mycket annat kommer jag att skriva om i den här bloggen.

Välkommen till Staffans ström!

 

 


(Det gick förresten bra för Stickan. Han kom med tiden att bli väldigt fäst vid sin fostermor och när hon dog många år senare vakade han vid hennes dödsbädd. Han fick senare två egna barn, fyra barnbarn och ett spännande liv som handelsresande. I slutet av sitt liv blev han också min allra bästa vän.)