Vad är en rimlig pension?

Postat

I fredags hade vi debattlunch på Alecta. Det är en tradition som snart fyller ett år och som innebär att vi några gånger per termin bjuder in beslutsfattare, opinionsbildare, forskare, näringslivsfolk och journalister för att debattera aktuella trygghets- och pensionsfrågor. I fredags debatterade vi förslaget om höjda åldersgränser i pensionssystemet, och våra debattörer var:

  • Solveig Zander – riksdagsledamot för Centerpartiet, talesperson i socialförsäkringsfrågor och medlem i riksdagens pensionsgrupp
  • Markus Kallifatides – ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och ordförande i den nystartade socialdemokratiska föreningen Reformisterna
  • Carina Lindfelt – avdelningschef för Arbetsmarknad på föreningen Svenskt Näringsliv som företräder 60 000 svenska arbetsgivare
  • Håkan Svärdman – samhällspolitisk chef vid försäkringsbranschens fackförbund Forena
190503e
Min moderatorskollega Ulrica Schenström och jag låter publiken ta ställning till debattörernas förslag.

Det blev en riktigt livlig debatt om statens ansvar, om rätt nivå på de lägsta pensionerna och mycket annat. Istället för att försöka återberätta debatten tycker jag att du ska se den.

Som moderator fick jag ligga lågt i fredags, men det är klart att jag har massor av tankar om de föreslagna förändringarna. I korthet tycker jag att det är rimligt att vi arbetar lite längre när medellivslängden under en lång rad av år har ökat. Alternativet är fallande pensioner (inte så poppis) eller att vi börjar avstå mycket mer av vår lön för större pensionsavsättningar (säkert inte heller så poppis). Med det sagt tycker jag att några frågor behöver besvaras innan riksdagen kan fatta beslut om eventuella förändringar:

Vad är en rimlig pension egentligen?

Det finns det många uppfattningar om. Vissa vill återgå till det gamla ATP-systemets ambition att pensionen ska motsvara omkring 60 % av slutlönen. Social­demokraterna har nyligen nämnt siffran 70 %. Skandia brukar tycka att 80 % är rätt nivå, och några menar rent av att 90 % av den tidigare lönen är rimligt när man slutat arbeta. Visst kan man drömma om om höga pensionsnivåer, men det hela ska ju finansieras på något sätt. Och är dagens nivåer så fel egentligen? Det gamla ATP-systemet som många nostalgiskt blickar tillbaka på hade som sagt målet att ge 60 % av slutlönen i pension. Många tror att pensionerna sedan dess fallit, men det är faktiskt tvärt om. Enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten är samma siffra för nyblivna pensionärer i genomsnitt 61 % av lönen om vi bara tittar på den allmänna pensionen och hela 86 % om vi adderar tjänste­pensionen (med stor spridning både uppåt och nedåt såklart). Är det för lite? Behöver vi via tvångssparande (som ju både allmän pension och tjänste­pension faktiskt är) driva upp den nivån ytterligare? Eller bör det kanske vara upp till den som vill ha en högre nivå att spara ihop till det själv?

Vad ska den allra lägsta pensionsnivån vara?

Det här är kanske den viktigaste frågan att besvara. Dagens grundtrygghet för äldre bygger på en salig blandning av garantipension, bostadstillägg och äldre­försörjnings­stöd. Regelverken är minst sagt komplexa och med det förslag till förbättrat grundskydd som ligger på bordet blir det än värre. Pensions­myndigheten skriver så här: ”Förslagen […] försvårar ytterligare förståelsen för förmånerna inom grundskyddet och gör det än mer komplicerat för pensionären att förstå och kunna planera för sin pension.”

När jag nyligen stod i en panel för att kommentera förslagen om förbättrat grundskydd fick jag frågan om regelverket är för krångligt. ”Det är alldeles åt helsike för krångligt”, svarade jag. ”Jag har jobbat med pensioner i snart 20 år men kan ändå inte förklara för min mamma var grundnivån i det svenska pensionssystemet ligger.” Vi behöver enklare regler – inte krångligare – och vi behöver bestämma vad grundskyddet egentligen ska vara:

  • Ska det vara en lägsta pensionsnivå för alla i Sverige? I så fall behöver alla känner till den.
  • Ska det vara ett bostadsbidrag som gör det möjligt att bo dyrt men som inte täcker andra nödvändiga utgifter (till exempel bil för den som bor i glesbygd)?
  • Ska det följa prisutvecklingen eller löneutvecklingen i Sverige? Dvs. ska staten med skattemedel garantera de som har låg egenintjänad pension konstant köpkraft eller ett konstant inkomstavstånd till de som arbetar?
  • Ska det ta hänsyn till, eller inte ta hänsyn till, andra inkomster och tillgångar utöver pension?
  • Ska det ha lönat sig att arbeta eller ska alla rent av få samma allmänna pension, och sen får tjänste­pensionen fylla på?

Vi behöver bestämma vilka behov det skatte­finansierade grundskyddet/-en ska svara upp mot och skapa ett regelverk som inte bara experter på Pensions­myndigheten begriper. Cred till Pensionsmyndigheten för att de själva påtalar det!

190503d
Solveig Zander och Markus Kallifatides debatterar grundskyddet i pensionssystemet.

Hur länge till ska grundtrygghet vara ”det dolda pensionsklippet”?

Gång på gång skriver kvällstidningarna om ”det dolda pensions­klippet”. För länge sedan brukade jag köpa tidningen för att få reda på vilket klipp de syftade på. Numera vet jag. De syftar gång på gång på att de som har låg pension kan ha rätt till bostadstillägg. Men man måste själv ansöka om det, och det är det alltför få som gör.  Varför automatiserar man inte behovs­prövningen av bostadstillägg? Det är rättsosäkert och ovärdigt att många idag tvingas leva med riktigt låg pension eftersom de inte känner till eller klarar av att ansöka om bostadstillägget.

Ska tryggheten vara individuell eller beroende av ens partner?

En starkt bidragande orsak till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi ser både män och kvinnor som individer, inte bihang till den andre. Att Sverige slopade sambeskattningen på 1970-talet var tillsammans med satsningarna på barnomsorg de enskilt viktigaste politiska besluten för att främja ekonomisk jämställdhet mellan könen. Därför kryper det i mig när det höjs röster för återinförd sambeskattning och att vi ska börja se hushåll istället för individer som ekonomiska enheter. Det kommer ofelbart att leda till ofrihet och att människor hamnar i beroende­ställning till en välavlönad partner.

Idag talar vi om behovet av att spara ihop ett fuck off-kapital så man till exempel kan ta sig ur en destruktiv relation längre fram i livet. Sån ekonomisk frihet ska staten uppmuntra, inte motarbeta. Därför häpnar jag när arbets­gruppen bakom förbättrat grundskydd vill göra förstärkningarna på hushålls­nivå och inte på individnivå. De ser och beklagar själva den effekten men menar att det inte går att göra på annat sätt om åtgärderna ska kunna införas redan den 1 januari 2020. Varför så bråttom efter 20 års törnrosasömn? Gör om, gör rätt.

Varför bara fokus på ena änden av arbetslivet?

I förslaget till höjda åldersgränser står: ”Hade inträdesåldern varit sjunkande hade det inte existerat ett lika stort behov av att höja pensionsåldrarna, det finns dock få faktorer som talar för en lägre inträdesålder framöver.” Men gör något åt det då! Det är faktiskt inte rimligt att många ”ungdomar” kommer ut på arbetsmarknaden först i 30-årsåldern. Våra yrkesliv behöver bli (lite) längre i takt med att vi lever allt längre, men då måste vi jobba med arbetslivets bägge ändar. Alla kommer inte att orka jobba uppåt 70-årsåldern, men de flesta klarar faktiskt att jobba mellan 25 och 30. Konkreta förslag på hur vi kan få in ungdomar i arbete snabbare finns tex i Alectas rapport Ett långt arbetsliv börjar tidigt.

Varför får pensioner inte kosta pengar?

Min sista fråga kanske låter provokativ. Det är klart att pensioner kostar pengar – massor av pengar. Men en märklig förutsättning för de många studier och utredningar som har gjorts av pensions­systemet på senare år är att alla förändringar ska vara ”statsfinansiellt neutrala”. Varför då? På massor av andra utgiftsområden häller ju staten mer pengar över mer eller mindre dysfunktionella verksamheter. Men inte över pensions­systemet där mer pengar faktiskt skulle göra rejäl nytta. En bra början vore att höja nivån på inbetalningarna till den allmänna pensionen till de 18,5 procent vi blev lovade för 20 år sedan. Det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Ibland låter det nästan som att pensionerna inte skulle vara en del av det vanliga politiska arbetet med att prioritera resurser till viktiga samhällsfunktioner. Den enda förklaring jag kan komma på till varför det låter så, är att vi i Sverige har bestämt att pensionssystemet finansiellt ska stå på så egna ben som möjligt och inte vara beroende av kortsiktiga statsfinansiella manövrer. Det är en bra princip, men det betyder ju inte att pensionerna inte kan påverkas genom politiska beslut. Om vi vill använda en större del av våra gemensamma resurser till att höja pensionerna ska vi såklart göra det. Den som vill låtsas som att pensionerna inte finns inom politikens räckvidd spelar ett högt spel. Lita på att det finns politiska krafter som är beredda att syna den bluffen.

Bättre är att säga som det är: Vi har ett pensionssystem som vi ska vara stolta över. Det behöver (precis som min gamla veteranbil) en rundsmörjning då och då för att hänga med i tiden, men i grunden fungerar det bra. Och bättre skulle det fungera om vi i öppen debatt besvarade de sex frågorna här ovanför.

Bloggbyline

 

 

 

 

 

Läs förslagen: Förbättrat grundskydd för pensionärer och Höjda åldersgränser i pensionssystemet och i andra trygghetssystem

Fixa till det här nu, regeringen

Postat

Så fick vi då en regering till sist. Statsrådslistan är inte helt olik den som gällt under övergångs­regeringen och den regering som satt innan dess, men nu ska de föra en i stora delar helt annan politik. Det ska bli spännande att se hur de klarar av det konststycket.

Nya regeringen 190121
Den pinfärska regeringen. Bilden hämtad från DN.se Foto Paul Hansen

Att politiken behöver förnyas behöver man inte ha parti­politiska skäl att tycka. Vår omvärld förändras så snabbt att vi bara av det skälet måste ifrågasätta gamla vägval och tänka nytt. Vem trodde för bara några år sedan att vi till exempel skulle klara av en stor del av julhandeln hemma i soffan framför datorn? Och vem trodde att den kult­stämplade gamla broschyren ”Om kriget kommer” skulle göra comeback på hallmattan?

Vilka politiska förändringar Sverige behöver genomföra för att förbli ett fritt, framgångs­rikt välfärds­land överlåter jag åt dig att tycka till om. Men på pensions­området har jag såklart synpunkter.

Den allmänna pensionen

Entréplanet i pensionspyramiden renoveras just nu. Det är framför allt premie­pensionen (den del vi själva kan placera om vi vill) som får sig en rejäl översyn. Det bottnar i skandalerna kring Allra och Falcon Funds där vanliga, hederliga pensions­sparare fördes bakom ljuset av finanshajar som berikade sig själva på spararnas bekostnad. Det är bra att staten äntligen röjer upp i premie­pensionen. Antalet fonder vi kan välja mellan kommer att minska med ungefär 270 stycken, men det återstår drygt 550 fonder och det tror jag räcker för de flesta. Konkurrens är såklart viktigt. Men om man vill få fart på konkurrensen på pensionsområdet är det inte ännu fler säljare utan starkare och mer kunniga köpare som är viktigast. Det kan staten stötta genom att fortsätta utveckla Minpension.se och Konsumenternas.se som båda är riktigt bra webbplatser för pensionssparare.

Jenny blev av med halva pensionenHuvud­delen av den allmänna pensionen är inkomstpensionen som vi inte kan påverka själva. Den krymper en aning för varje år som går, och det beror framför allt på att vi lever allt längre. När samma peng  ska räcka längre får vi ut mindre per månad. För att möta det har våra pensionspolitiker föreslagit ett gäng nya regler för att få oss att jobba några år till. De är inte klubbade i riksdagen ännu men lär gå igenom eftersom det finns en bred enighet i riksdagen om förslagen.

Det jag menar saknas är en höjning av inbetalningarna till den allmänna pensionen. Det är rimligt att vi medborgare jobbar några år längre än våra föräldrar eftersom vi också lever längre. Men om vi ställer upp på det borde staten åtminstone ge oss inbetalningar på den nivå vi blev lovade när det (inte längre så) nya pensions­systemet infördes vid sekelskiftet. För att det ska gå ihop behövs inbetalningar på (minst) 18,5 procent av lönen och nu får vi av olika skäl bara 17,21 procent. Den skillnaden kan låta liten men betyder ungefär 1500 kronor mindre i pension varje månad. Det är dags att fixa till det.

Tjänstepensionen

De svenska tjänstepensionerna funkar i allmänhet väldigt bra. De krymper inte som den allmänna pensionen gör utan står istället för en allt större del av vår framtida pension. Det beror dels på bättre avkastning än vad den allmänna inkomst­pensionen har möjlighet att ge, men också på att de som förhandlat fram villkoren för tjänste­pensionerna – arbets­marknadens parter – höjt nivån på inbetalningarna rejält.

Livslång kärlek

Att tjänste­pensionerna drar ifrån den allmänna pensionen är inte problemfritt. För vad händer med alla dem som saknar tjänstepension? Visserligen har mer än 90 procent av alla anställda i Sverige en tjänstepension, men flera hundra tusen människor står ändå utan. Många av dem är egenföretagare, småföretagare och/eller relativt nya i Sverige. Det finns också ”finbranscher” där det är ovanligt med tjänste­pension. Juridik, reklam och PR är sådana branscher. Och av de trendiga tech­bolagen är det få som erbjuder kollektiv­avtalad tjänste­pension.

Vad händer när det bildas ett A- och ett B-lag där vissa tack vare sin tjänste­pension får en helt ok pension medan andra blir fattig­pensionärer för att de inte hade rätt arbetsgivare tidigare i livet? Ilskan lär i första hand riktas mot politiken som låter såna orättvisor finnas.

Så vad göra? Staten behöver stärka den allmänna pensionen så att tjänste­pensionen återgår till att vara ett guldkants­komplement, inte en absolut nödvändighet för ett värdigt liv på äldre dar. Det är dags att fixa till det.

Det egna sparandet

När avdragsrätten togs bort för några år sedan tvärdog det privata pensions­sparandet. Nu sägs Sverige ha näst sämst villkor i världen för privat pensions­sparande. Samtidigt har vi avdragsrätt för till exempel sms-lån. Hur smart är det? Signalen blir att vi ska låna mer och spara mindre, tvärt emot all rimlighet.

Föräldraförsäkring

Den nya regerings­överens­kommelsen har lagt grunden för en rejäl och alldeles nödvändig skatte­reform. I den vill jag se rejäla incitament för att uppmuntra det privata sparandet. Inte genom det skatte­avdrag vi hade förr, det gynnade i första hand höginkomsttagare. Men om avdraget riktas mot låg- och medel­inkomsttagare eller rent av direkt mot dem med små pensions­tillgångar skulle vi få en fördelnings­politiskt vettig profil på det hela.

Man kan också istället för skatteavdrag tänka sig matchning, alltså att staten matchar inbetalningar vi själva gör. Det har testats i andra länder länder med gott resultat. För varje tusen­lapp vi själva sätter in i ett pensions­­sparande (upp till en viss nivå) skjuter staten till några hundra­­lappar. Det är en modell som är enkel att förstå, som kan riktas särskilt mot låg- och medel­­inkomst­tagare och vars kostnader inte kan skena iväg hur som helst.

Det viktigaste är att vi får igång en sparkultur i Sverige igen. Det är dags att fixa till det.

Bloggbyline

Den blicken glömmer jag inte

Postat

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

 

 

 

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?