Creatures of the Night – välfärdens hjältar

Postat

Det finns ett gammalt Kissalbum från 1982 som heter Creatures of the Night. Dagens inlägg handlar om er.

Jag sov under bar himmel igår. Inte för att jag befann mig på något spektakulärt ställe i världen eller för att jag var utelåst, utan hemma i vår lilla villaträdgård för att jag helt enkelt ville.

Det har blivit en sommartradition det där, att uppleva någon av de ljumma sommarnätterna under bar himmel. När skymningen faller och slamret av grillbestick i grannarnas trädgårdar stillnar kommer allt så nära. Det blir dunkelt mellan träden, men riktigt mörkt blir det inte så här mitt i sommaren. Ändå gör det svaga ljuset att välkända konturer blir annorlunda och ibland löses upp. Dofter kommer också fram på ett annat sätt. Vissa dofter försvinner när blomblad sluter sig och daggen faller. Andra dofter kommer fram, eller kommer kanske bara mer till sin rätt, när natten smyger sig på.

Allra mest fascinerande var det att lyssna till nattens alla ljud. Först hördes bara de mest uppenbara: Grannens hund som då och då gav skall och det avlägsna sorlet från en fest någonstans. Men i takt med att tanken stillnade och sinnena skärptes kunde jag så småningom urskilja fler och fler ljud där ute i mörkret. Suset från en väg långt borta. Förnimmelsen av ett flygplan högt ovanför mig. En siren som tutade svagt och sen tonade bort i ingenting. Det taktfasta dunket av stålhjul mot järnvägs­­räls. Framåt småtimmarna anade jag att några taxibilar kom för att hämta glada människor från festen. Några timmar senare hördes tidningsbudet, och kort efter det sopåkarnas mullrande bil.

Att ligga och titta upp mot den väldiga stjärnhimlen och höra alla dessa ljud väcker onekligen fantasin. Var ambulanssirenen ett tecken på att en olycka hade inträffat? Eller var de kanske på väg för att hjälpa till då en ny liten människa skulle födas, just denna natt? Vilka människoöden fick taxiföraren möta under sitt pass? Vart var flygplanet på väg? Vilka nyheter förde tidningsbudet med sig? Vilket elände fick personalen på akut­mottagningen ta hand om i natt? Behövde sopåkaren lämna sin sovande familj för att ta hand om mitt gamla skräp?

Tankarna vandrade fram och tillbaka i natten. Och det slog mig plötsligt att så här är det varje natt. Runt omkring oss går människor till jobbet när vi andra går och lägger oss. De arbetar för att du och jag ska kunna ta tåget hem en sen kväll. De går på sina skift för att kunna komma om vi skadar oss eller behöver hjälp. De knegar för att vi ska kunna läsa tidningen till morgonkaffet och för att det ska vara rent och snyggt omkring oss. De får världen att funka trots att vi sällan ser när de arbetar.

Tack alla ni som varje kväll försakar umgänge med familj och vänner för vår skull. Tack alla ni som varje natt utför stordåd i vården, i räddnings­tjänsten och på många andra håll. Ni är välfärdens hjältar och vi uppmärksammar er alltför sällan. Ikväll ska jag tänka på er. Och vara tacksam för att jag under årets 364 andra nätter har tak över huvudet. Det har inte alla.

Pojken som ingen ville ha

Postat

Det började som en oskyldig flört bakom en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm. Men när äventyret var över kom verkligheten ikapp. Vem skulle ta hand om det barn hon själv inte hade råd att ta hand om? Finns det någon som bryr sig om en oäkting?

Var ska man börja om inte från början?

I år fyller Alecta 100 år. Det har fått mig att fundera en hel del på hur det var att leva i Sverige i början av det förra seklet. På många sätt var Sverige helt annorlunda då. De flesta var självförsörjande bönder och odlade sin täppa ungefär som deras förfäder och förmödrar hade gjort i generationer före dem.

Men industrisamhället var på ingång och Sverige började så smått ta till sig mer och mer av det nya. I städernas utkanter växte fabriksskorstenar upp, och allt fler började ”gå till jobbet”. Tidigare hade ju de flesta jobbat i sitt hem eller bott på jobbet, hur man nu vill se det. Bara några få som prästen, läkaren, officeren och läraren var vana vid att lämna hemmet om dagarna. Förutom sjömännen, rallarna och soldaterna förstås. De var vana vid att resa långt och länge och deras familjer visste att det skulle dröja innan de kom tillbaka. Om de kom tillbaka över huvud taget.

I den här miljön föddes min morfar Stig ”Stickan” Ericson. Egentligen var det nog inte meningen att han skulle bli till över huvud taget. Han blev snarare resultatet av en stark men kortvarig romans mellan en man och en ung kvinna som arbetade i en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm i början av 1910-talet. Ett sådant förhållande var förstås en skandal på den tiden och därför står det ”fader okänd” i födelsebeviset. Vad skulle en fattig ung kvinna som hon göra med det barn hon inte hade råd att ta hand om? Samhällets skyddsnät var få och svaga, och den sociala kontrollen var hård. Pojken måste bort helt enkelt. Fort.

När Stickan bara var några dagar gammal blev han därför bortlämnad till en kvinna som försörjde sig genom att ta hand om oönskade barn. I en enkel lägenhet på Hantverkargatan mitt på Kungsholmen tog hon hand om så många barn lägenheten kunde rymma. Fattigdomen var utbredd i Stockholm och oäktingarna stod långt ner på samhällsstegen. Hon saknade sannerligen inte kunder, men betalningsförmågan var svag. När sedan det första världskriget bröt ut kring Stickans ettårsdag fick hon allt svårare att ge alla barn tillräckligt att äta. ”Min älskade fostermor”, brukade Stickan säga om Augusta. ”Änglamakerska”, viskade elaka tungor säkert bakom hennes rygg.

Trygghet växer när den delas

Varför berättar jag om Stickan och misären i Sverige i början av 1900-talet? Jo, därför att hans öde är ett bevis på något mycket grundläggande mänskligt och högst aktuellt: Att ingen människa överlever på egen hand. Under vissa perioder i livet är vi alla beroende av att ha någon att ty oss till. Någon som ser till att vi får kläder på kroppen och mat i magen. Som ger oss en kram emellanåt och som ger oss ork att gå upp på morgonen. Som tar hand om oss tills vi får styrka nog att ta hand om oss själva och, så småningom, kanske någon annan.

På många håll i världen ser det fortfarande ut som det gjorde i Sverige 1914. Man är beroende av släkten, klanen eller kanske en räddande fostermor. Men i Sverige ser det inte riktigt ut så längre. Självklart är vi beroende av våra närmaste på många sätt och kommer så alltid att vara. Men mycket av det mänskliga omhändertagandet institutionaliserades i Sverige under 1900-talet. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat som förr var en angelägenhet för familjen förväntar vi oss nu att samhället ska stå för.

Är det bra eller dåligt? Det kan man ha många olika tankar kring. Klart är i alla fall att vårt sätt att organisera omhändertagandet har inneburit en större effektivitet, på gott och ont. Och vårt moderna sätt att tänka och verka är helt klart till fördel för alla dem som inte har något familj omkring sig. Men hur säkerställer vi att människovärdet inte kommer i skymundan? Hur ser vi på de gamla som blir allt fler? Hur fördelar vi ansvaret för välfärden mellan individen, staten och andra aktörer? I vilken utsträckning ska människor själva få ta ansvar för omfattning och finansiering av sin välfärd, och hur mycket ska vi lösa gemensamt? Det och mycket annat kommer jag att skriva om på den här bloggen.

Välkommen till Staffans ström!

 

 

 

(Det gick förresten bra för Stickan. Han kom med tiden att bli väldigt fäst vid sin fostermor och när hon dog många år senare vakade han vid hennes dödsbädd. Han fick senare två egna barn, fyra barnbarn och ett spännande liv som handelsresande. I slutet av sitt liv blev han också min allra bästa vän.)