Den blicken glömmer jag inte

Publicerat den

Jag är på resa genom den svenska lands­bygden. En gång i tiden slog man 0491 för att en lur skulle lyftas häromkring. Då och då kör jag genom slitna små samhällen där tiden stannade 1970, däremellan tomma landsvägar. Jag möter en långtradare. En till. Och en till. Så en sliten Opel Omega där den ena strål­kastaren givit upp. Sen är det tomt i den mötande filen. Länge.

Jag börjar bli hungrig och funderar på om jag ska vänta tills jag når Kalmar eller stanna i något av dessa bortglömda sam­hällen. Äh, det är klart att jag ska stödja någon småföretagare som envist kämpar mot att tiden långsamt mal ner de här orterna, tänker jag. En dag kommer de bara att finnas i historie­böckerna, utplånade från människors medvetanden.

Plötsligt får jag syn på en väderbiten skylt vid vägkanten. ”PIZZA KEBAB”. Jag bromsar in. Gruset knastrar under däcken när jag svänger in på den ödsliga parkeringen. Finns det någon mat att få här eller är det här ännu ett av alla övergivna ställen jag passerat den senaste timmen? Det är svårt att se bakom de till hälften neddragna persiennerna. Jag parkerar, kliver ur och känner på dörren. Jodå, det är öppet.

Därinne i dunklet sitter en ensam man böjd över en pizza. Han tittar inte upp. Ljuset som kämpar med att tränga igenom de svårt nedsmutsade fönstren når nästan inte fram till disken där en ensam man med syd­ländskt utseende och snälla ögon väntar. Det är påfallande tyst. Jag hör hur den ensamme mannen tuggar sin pizza. Jag tittar på de blommiga vax­duks­tabletterna på de kanske 20 tomma borden. De glänser av dåligt avtorkat fett. Mannen med pizzan harklar sig.

Jag vill därifrån. Det känns ofräscht och osar av uppgivenhet. Och ändå känner jag någon slags … ömhet. Det känns viktigt att vara just här, just nu. Om inte jag stannar här och äter, vem ska då göra det? Jag ser på mannen bakom disken igen. Hans mörka, snälla ögon ler. Jag bestämmer mig för att stanna.

”En Quattro”, säger jag och hoppas att den finns på menyn. ”En Quattro!”, ropar mannen åt någon i ett bakre rum. En ström av ord på ett främmande språk kommer till svar. Jag tar upp mitt kort för att betala. Mannen ser fullständigt oförstående på mig. ”Jag betalar gärna redan nu”, förklarar jag. Samma oförstående blick hänger kvar. ”Men … vi tar ju inte kort?”, säger mannen med ett tonfall som om det vore den mest självklara sak i världen. Det tar några ögon­blick för mig att vara säker på att jag hört rätt. Jag är van vid att ställen inte tar kontanter. Han ser ut som om han aldrig sett ett Visakort. Vi ser på varandra, båda förbluffade över hur annorlunda den andres referensram tycks vara.

Jag börjar fumla i fickorna, väl medveten om att det var många månader sedan det fanns några kontanter där. ”Då… måste jag titta i bilen om jag har pengar där”, mumlar jag. Jag skäms. På mina egna vägnar eller på hans, jag vet inte riktigt. Jag vänder mig om och går ut. Innan dörren slagit igen bakom mig hör jag hur ord växlas på det främmande språket. Jag undrar hur långt någon hann med min Quattro. Måste den slängas nu?

Jag sitter still vid ratten och ser mot den vintersmutsiga fasaden en stund. Jag är hungrig. Men det är inte bara saknad av mat jag känner. Något annat fattas mig också: Ett sammanhang, något som binder samman då och nu, här och där. Jag har stått vid den svenska klyftan en liten stund och har fått en helt nödvändig påminnelse om mitt inskränkta Stockholmsperspektiv. Det är ju det här som på många sätt är det riktiga Sverige.

Jag startar min blanka hybridbil och glider ljudlöst därifrån. Om bara ett ögonblick kommer det inte att finnas några spår av att jag någonsin varit där.

 

 

 

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?

Creatures of the Night – välfärdens hjältar

Publicerat den

Det finns ett gammalt Kissalbum från 1982 som heter Creatures of the Night. Dagens inlägg handlar om er.

Jag sov under bar himmel igår. Inte för att jag befann mig på något spektakulärt ställe i världen eller för att jag var utelåst, utan hemma i vår lilla villaträdgård för att jag helt enkelt ville.

Det har blivit en sommartradition det där, att uppleva någon av de ljumma sommarnätterna under bar himmel. När skymningen faller och slamret av grillbestick i grannarnas trädgårdar stillnar kommer allt så nära. Det blir dunkelt mellan träden, men riktigt mörkt blir det inte så här mitt i sommaren. Ändå gör det svaga ljuset att välkända konturer blir annorlunda och ibland löses upp. Dofter kommer också fram på ett annat sätt. Vissa dofter försvinner när blomblad sluter sig och daggen faller. Andra dofter kommer fram, eller kommer kanske bara mer till sin rätt, när natten smyger sig på.

Allra mest fascinerande var det att lyssna till nattens alla ljud. Först hördes bara de mest uppenbara: Grannens hund som då och då gav skall och det avlägsna sorlet från en fest någonstans. Men i takt med att tanken stillnade och sinnena skärptes kunde jag så småningom urskilja fler och fler ljud där ute i mörkret. Suset från en väg långt borta. Förnimmelsen av ett flygplan högt ovanför mig. En siren som tutade svagt och sen tonade bort i ingenting. Det taktfasta dunket av stålhjul mot järnvägs­­räls. Framåt småtimmarna anade jag att några taxibilar kom för att hämta glada människor från festen. Några timmar senare hördes tidningsbudet, och kort efter det sopåkarnas mullrande bil.

Att ligga och titta upp mot den väldiga stjärnhimlen och höra alla dessa ljud väcker onekligen fantasin. Var ambulanssirenen ett tecken på att en olycka hade inträffat? Eller var de kanske på väg för att hjälpa till då en ny liten människa skulle födas, just denna natt? Vilka människoöden fick taxiföraren möta under sitt pass? Vart var flygplanet på väg? Vilka nyheter förde tidningsbudet med sig? Vilket elände fick personalen på akut­mottagningen ta hand om i natt? Behövde sopåkaren lämna sin sovande familj för att ta hand om mitt gamla skräp?

Tankarna vandrade fram och tillbaka i natten. Och det slog mig plötsligt att så här är det varje natt. Runt omkring oss går människor till jobbet när vi andra går och lägger oss. De arbetar för att du och jag ska kunna ta tåget hem en sen kväll. De går på sina skift för att kunna komma om vi skadar oss eller behöver hjälp. De knegar för att vi ska kunna läsa tidningen till morgonkaffet och för att det ska vara rent och snyggt omkring oss. De får världen att funka trots att vi sällan ser när de arbetar.

Tack alla ni som varje kväll försakar umgänge med familj och vänner för vår skull. Tack alla ni som varje natt utför stordåd i vården, i räddnings­tjänsten och på många andra håll. Ni är välfärdens hjältar och vi uppmärksammar er alltför sällan. Ikväll ska jag tänka på er. Och vara tacksam för att jag under årets 364 andra nätter har tak över huvudet. Det har inte alla.

Pojken som ingen ville ha

Publicerat den

Det började som en oskyldig flört bakom en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm. Men när äventyret var över kom verkligheten ikapp. Vem skulle ta hand om den lilla pojken? Själv hade hon ju inte råd. Finns det någon som bryr sig om en oäkting?

Var ska man börja om inte från början?

I år fyller Alecta 100 år. Det har fått mig att fundera en hel del på hur det var att leva i Sverige i början av det förra seklet. På många sätt var Sverige helt annorlunda då. De flesta var självförsörjande bönder och odlade sin täppa ungefär som deras förfäder och förmödrar hade gjort i generationer före dem.

Men industrisamhället var på ingång och Sverige började så smått ta till sig mer och mer av det nya. I städernas utkanter växte fabriksskorstenar upp, och allt fler började ”gå till jobbet”. Tidigare hade ju de flesta jobbat i sitt hem eller bott på jobbet, hur man nu vill se det. Bara några få som prästen, läkaren, officeren och läraren var vana vid att lämna hemmet om dagarna. Förutom sjömännen, rallarna och soldaterna förstås. De var vana vid att resa långt och länge och deras familjer visste att det skulle dröja innan de kom tillbaka. Om de kom tillbaka över huvud taget.

”Fader okänd”

I den här miljön föddes min morfar Stig ”Stickan” Ericson. Egentligen var det nog inte meningen att han skulle bli till över huvud taget. Han blev snarare resultatet av en stark men kortvarig romans mellan en man och en ung kvinna som arbetade i en kiosk på Fridhemsplan i Stockholm i början av 1910-talet. Ett sådant förhållande var förstås en skandal på den tiden och därför står det ”fader okänd” i födelsebeviset. Vad skulle en fattig ung kvinna som hon göra med det barn hon inte hade råd att ta hand om? Samhällets skyddsnät var få och svaga, och den sociala kontrollen var hård. Pojken måste bort helt enkelt. Fort.

När Stickan bara var några dagar gammal blev han därför bortlämnad till en kvinna som försörjde sig genom att ta hand om oönskade barn. I en enkel lägenhet på Hantverkargatan mitt på Kungsholmen tog hon hand om så många barn lägenheten kunde rymma. Fattigdomen var utbredd i Stockholm och oäktingarna stod långt ner på samhällsstegen. Hon saknade sannerligen inte kunder, men betalningsförmågan var svag. När sedan det första världskriget bröt ut kring Stickans ettårsdag fick hon allt svårare att ge alla barn tillräckligt att äta. ”Min älskade fostermor”, brukade Stickan säga om Augusta. ”Änglamakerska”, viskade elaka tungor säkert bakom hennes rygg.

Trygghet växer när den delas

Varför berättar jag om Stickan och misären i Sverige i början av 1900-talet? Jo, därför att hans öde är ett bevis på något grundläggande mänskligt och högst aktuellt: Att ingen människa överlever på egen hand. Under vissa perioder i livet är vi alla beroende av att ha någon att ty oss till. Någon som ser till att vi får kläder på kroppen och mat i magen. Som ger oss en kram emellanåt och som ger oss ork att gå upp på morgonen. Som tar hand om oss tills vi får styrka nog att ta hand om oss själva och, så småningom, kanske någon annan.

På många håll i världen ser det fortfarande ut som det gjorde i Sverige 1914. Man är beroende av släkten, klanen eller kanske en räddande fostermor. Men i Sverige ser det inte riktigt ut så längre. Självklart är vi beroende av våra närmaste på många sätt och kommer så alltid att vara. Men mycket av det mänskliga omhändertagandet institutionaliserades i Sverige under 1900-talet. Barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat som förr sköttes av familjen förväntar vi oss nu att samhället ska stå för. Är det bra eller dåligt? Det finns det många uppfattningar om.

Ensam eller tillsammans?

Klart är i alla fall att omhändertagandet har blivit effektivare, på gott och ont. Vårt moderna sätt att lösa det på har helt klart till fördel för alla dem som inte har något familj omkring sig. Men hur säkerställer vi att människovärdet inte kommer i skymundan? Hur ser vi på de gamla som blir allt fler? Hur fördelar vi ansvaret för välfärden mellan individen, staten och andra aktörer? I vilken utsträckning ska människor själva få ta ansvar för omfattning och finansiering av sin välfärd, och hur mycket ska vi lösa gemensamt? Det och mycket annat kommer jag att skriva om i den här bloggen.

Välkommen till Staffans ström!

 

 


(Det gick förresten bra för Stickan. Han kom med tiden att bli väldigt fäst vid sin fostermor och när hon dog många år senare vakade han vid hennes dödsbädd. Han fick senare två egna barn, fyra barnbarn och ett spännande liv som handelsresande. I slutet av sitt liv blev han också min allra bästa vän.)