Jag sov under bar himmel igår. Inte för att jag befann mig på något spektakulärt ställe i världen eller för att jag var utelåst, utan hemma i vår lilla villaträdgård för att jag helt enkelt ville.
Det har blivit en sommartradition det där, att uppleva någon av de ljumma sommarnätterna under bar himmel. När skymningen faller och slamret av grillbestick i grannarnas trädgårdar stillnar kommer allt så nära. Det blir dunkelt mellan träden, men riktigt mörkt blir det inte så här mitt i sommaren. Ändå gör det svaga ljuset att välkända konturer blir annorlunda och ibland löses upp. Dofter kommer också fram på ett annat sätt. Vissa dofter försvinner när blomblad sluter sig och daggen faller. Andra dofter kommer fram, eller kommer kanske bara mer till sin rätt, när natten smyger sig på.
Allra mest fascinerande var det att lyssna till nattens alla ljud. Först hördes bara de mest uppenbara: Grannens hund som då och då gav skall och det avlägsna sorlet från en fest någonstans. Men i takt med att tanken stillnade och sinnena skärptes kunde jag så småningom urskilja fler och fler ljud där ute i mörkret. Suset från en väg långt borta. Förnimmelsen av ett flygplan högt ovanför mig. En siren som tutade svagt och sen tonade bort i ingenting. Det taktfasta dunket av stålhjul mot järnvägsräls. Framåt småtimmarna anade jag att några taxibilar kom för att hämta glada människor från festen. Några timmar senare hördes tidningsbudet, och kort efter det sopåkarnas mullrande bil.
Att ligga och titta upp mot den väldiga stjärnhimlen och höra alla dessa ljud väcker onekligen fantasin. Var ambulanssirenen ett tecken på att en olycka hade inträffat? Eller var de kanske på väg för att hjälpa till då en ny liten människa skulle födas, just denna natt? Vilka människoöden fick taxiföraren möta under sitt pass? Vart var flygplanet på väg? Vilka nyheter förde tidningsbudet med sig? Vilket elände fick personalen på akutmottagningen ta hand om i natt? Behövde sopåkaren lämna sin sovande familj för att ta hand om mitt gamla skräp?
Tankarna vandrade fram och tillbaka i natten. Och det slog mig plötsligt att så här är det varje natt. Runt omkring oss går människor till jobbet när vi andra går och lägger oss. De arbetar för att du och jag ska kunna ta tåget hem en sen kväll. De går på sina skift för att kunna komma om vi skadar oss eller behöver hjälp. De knegar för att vi ska kunna läsa tidningen till morgonkaffet och för att det ska vara rent och snyggt omkring oss. De får världen att funka trots att vi sällan ser när de arbetar.
Tack alla ni som varje kväll försakar umgänge med familj och vänner för vår skull. Tack alla ni som varje natt utför stordåd i vården, i räddningstjänsten och på många andra håll. Ni är välfärdens hjältar och vi uppmärksammar er alltför sällan. Ikväll ska jag tänka på er. Och vara tacksam för att jag under årets 364 andra nätter har tak över huvudet. Det har inte alla.
Tack! Det är nyttigt att begrunda hur saker och ting går ihop. Utan människors gemensamma insatser för samhället så hade det fallerat. En stad kan inte gå runt på enbart byggare, utan vi är verkligen beroende av snickarna, rörmokarna, läkarna, busschaufförerna också vidare för ett fungerande samhälle! Det är olikheterna som gör oss starka. Inte bara i samhället i stort utan även i arbetslivet.
Precis. Ett välfungerande samhälle är en väldigt komplex väv av samverkan mellan människor. Om de känner tillit till varandra vågar de interagera mer. Det skapar kreativitet och tillväxt. Medmänsklighet och tillit gör därför inte ”bara” världen till en trevligare plats utan är dessutom lönsamt. Win-win!