Har du för mycket månad kvar i slutet av pengarna?

Publicerat den

Sex procent av de svenska hushållen får inte pengarna att räcka hela månaden och 13 procent klarar inte en oförutsedd utgift på 20 000 kr. Att sakna pengar är att sakna frihet att förändra sitt liv.

Har du ofta eller alltid slut på pengar i slutet av månaden och måste leva på luft och makaroner tills lönen kommer? Aj då. Då tillhör du de 6 procent av de svenska hushållen som har det tuffast ekonomiskt. Förmodligen är du ensamstående med barn, student eller ung och arbetslös.

Det visar en undersökning som Finans­inspektionen presenterade häromdagen. 1001 svenskar mellan 18-79 år har fått svara på frågor om sin ekonomi. Det finns både glädjeämnen och sånt som oroar.

Källa: Finansinspektionen

Totalt sett säger 79 procent av hushållen att de aldrig har slut på pengar i slutet av månaden. Det är en klar förbättring jämfört med 2009 då andelen var 64 procent. En klar förbättring alltså! (Även om man ska vara lite försiktig med att jämföra med tidigare mättillfällen. Man har till exempel bytt intervjumetod från papper till telefon vilket kan påverka resultatet.)

De unga har tomt i plånkan

De som har det allra tuffast att få pengarna att räcka till är de unga. Många i ålders­gruppen 18-29 har små inkomster samtidigt som levnads­kostnaderna är vad de är. Ofta tar boendet en stor del av det ekonomiska utrymmet och man har inga vidare besparingar att ta av.

De äldre har bättre marginaler

I andra änden av skalan hittar vi – kanske lite förvånande – de som är över 65 år. Trots att även de har ganska små inkomster jämfört med dem som är medelålders säger bara 3 procent av de som är mellan 65-79 års ålder att de ofta får slut på pengar. Och lite senare i rapporten överraskar seniorerna igen: mer än 60 procent av dem säger att de har ett långsiktigt sparande. Det är visserligen en mindre andel än hushållen totalt (74 procent), men ändå intressant eftersom de ju är i en fas av livet då man skulle kunna leva av sina besparingar snarare än att fylla på dem.

Källa: Finansinspektionen

När det oväntade händer

En sak är att klara sig på sin inkomst tills månaden är slut. En annan sak är att ha en tillräcklig buffert för att klara den där oförutsedda utgiften som vi ändå vet kommer förr eller senare. I under­sökningen ställdes därför frågan hur många som kunde få fram 20 000 kronor utan att behöva ta lån, sälja egendom eller göra annan ”större ekonomisk uppoffring”.

Källa: Finansinspektionen

79 procent sa sig alltså kunna fixa det. 7 procent var osäkra och 13 procent trodde inte att de skulle klara det. Det är rätt oroande siffror tycker jag. Vi närmar oss slutet av en lång högkonjunktur, räntorna är extremt låga och arbets­lösheten är hyfsat låg. Om man inte klarar en sån utgift nu, hur ska det då gå när tiderna blir sämre?

De som är ensamstående med barn har det allra tuffast. Av dem säger 22 procent att de inte skulle klara utgiften. Många av dem är kvinnor. Höjningen av barnbidraget som syns för första gången på kontot nu i slutet av mars kommer att betyda mycket för de familjerna.

Källa: Finansinspektionen

Även här överraskar de äldre med att ha en ganska robust ekonomi.

Man kan tjäna bra men ändå ha ont om pengar

Det intressanta med den här studien tycker jag är att den fokuserar på upplevelsen av den egna ekonomin. Förmågan att känna ekonomisk trygghet i slutet av månaden kan nämligen ha ganska lite med den faktiska inkomsten att göra. Det har jag märkt genom åren. Det är inte ovanligt att människor med ganska höga inkomster drar på sig så stora utgifter att de också får laga makaroner dagarna innan lön. Andra med kanske bara en tredjedel av deras inkomst har råd med både ett långsiktigt sparande och en kväll på stan kort innan lön. Allt handlar om att anpassa sina utgifter till inkomsten och att ha kontroll över sin ekonomi.

Att vara fri att dra

Jag träffade nyligen en god vän över en pizza på stan. Hon har alltid varit sparsam och har – trots en helt normal inkomst – lyckats spara ihop ett rätt så bra kapital berättade hon. Vad ska du göra med pengarna då?, undrade jag. ”Jag vet inte”, sa hon. ”Men det är rätt tufft på jobbet just nu och då är de där pengarna min trygghet.” Wow, sa jag. Skulle du säga att du är ekonomiskt oberoende? ”Nej”, sa hon, ”men ekonomiskt fri. Jag kan dra från ett dåligt jobb eller en dålig karl om och när jag vill.”

En sån buffert borde vi alla ha. För även om pengar i sig inte ger lycka i livet kan en sparad slant pengar få oss att våga ta nästa steg i livet. Framåt. Vidare.

 

 

 

Här kan du läsa hela rapporten.

Vill du få nästa inlägg direkt i din mejlbox?

Traditionell försäkring eller fondförsäkring?

Publicerat den

Det finns en nyare version av det här inlägget som jag rekommenderar att du läser istället.

—–

Jag får ofta frågan vad det egentligen är för skillnad mellan traditionell försäkring och fondförsäkring. Det korta svaret är:

Traditionell försäkring passar den som:

  • vill slippa välja placeringar själv
  • inte vill lägga tid och energi på sparandet
  • vill ha mindre svängningar i värdet
  • vill ha en garanti

Fondförsäkring passar den som:

  • vill välja placeringsinrikning själv
  • vill vara mer engagerad i sitt sparande
  • vill ha en högre aktieandel
  • accepterar att värdet kan svänga mycket

Många känner instinktivt för antingen det ena eller andra. I så fall kan du sluta läsa här.

Du vill alltså veta mer? Kul! Då kikar vi lite närmare på alternativen.

Vad är en fond?

En fond är en fruktkorg, kan man säga. I den korgen läggs sedan de frukter (värdepapper) man egentligen investerar i. Den vanligaste typen av fond är aktiefonden. I den samlas ett antal aktier som valts ut beroende på vilken inriktning fonden har. Ofta ser man redan på namnet vilken typ av aktier som fonden investerar i. En ”Sverigefond” investerar i svenska bolags aktier. En fond som heter ”Tillväxt­marknad” investerar i bolag som finns just på avlägsna tillväxt­marknader osv.

Det finns också räntefonder som inte alls investerar i aktier utan i olika typer räntepapper, och bland­fonder som investerar i både räntor och aktier.  Det totala utbudet av fonder är enormt. Tusentals ”fruktkorgar” ger den som verkligen vill shoppa runt alla möjlighet att hitta en egen profil på sitt sparande.

Vad är en ”trad”?

En traditionell försäkring – eller ”trad” som det förkortas ibland – investerar i flera olika typer av värdepapper. Lite som en blandfond. Många bolag som erbjuder traditionell försäkring investerar både i aktier, fastigheter och olika typer av räntepapper. Allt oftare också i sådant som kallas ”alternativa placeringar”, till exempel infrastruktur. Genom att investera i flera olika tillgångsslag minskar man den totala risken. Om börsen viker nedåt kan värdet på tex fastigheter och räntor ibland hålla emot och minska tappet. Det omvända gäller förstås också. Om ett tillgångsslag sticker iväg rejält bromsas det lite av de övriga. Svängningarna i värdet blir därför ofta mindre än hos rena aktiefonder. Det är en nackdel i tider då börsen går starkt och en fördel när börsen går dåligt.

Förr var det vanligt att traditionella försäkringar hade en garanterad avkastning på några procent om året. Om du har en sådan gammal ”trad” kan det finnas skäl att vara rädd om den, för det löftet gäller i så fall fortfarande. Idag kan pensionsbolagen på grund av det låga ränteläget inte utlova någon årlig avkastning på förhand längre. Därför är det vanligaste i de ”tradar” man kan välja idag att man får en Pengarna tillbaka-garanti. Det kan kännas tryggt för den som bränt sig rejält på börsen nån gång, men man ska inte överdriva värdet av garanti över långa spartider tycker jag.

Färdigförpackat eller gör-det-själv

Den största skillnaden mellan fond och ”trad” numera är att det är pensions­bolaget som sköter placeringarna om du väljer ”trad” medan du själv sköter placerings­inrikningen om du väljer fonder. Vad som är bäst för dig beror helt på hur aktiv du vill vara och hur starkt du tror på din förmåga att hitta egna placeringar.

Mer risk – både bra och dåligt

Genom att välja rena aktiefonder ökar du risken i ditt sparande jämfört med att välja traditionell försäkring. Det kan låta farligt, men det är det inte. Risk borde i det här sammanhanget egentligen heta variation istället, tycker jag. Ökad risk innebär alltså att värdet kan svänga betydligt mera, både uppåt och nedåt. Vissa tycker om de möjligheter det innebär, andra får svårt att sova om natten.

Den som är ung kan gott ha lite mer risk/variation i sitt sparande medan den som är lite äldre kanske vill ta ner svängningarna. Men kom ihåg att målsnöret inte går på pensionerings­dagen. De flesta kommer att ha pengar under förvaltning i minst 20 år till!

Avgifter

Som alltid när det handlar om att investera pengar långsiktigt gäller det att ha koll på de avgifter man betalar. Som vanligt gäller tumregeln: Upp till 0,5 procent i årlig avgift på kapitalet är bra. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent är riktigt dyrt. Redan vid 1 procent i avgift försvinner omkring en femtedel av dina pensionspengar till någon annan om du sparar i 40 år. Testa gärna själv att laborera med olika avgifter!

Vad är det då man betalar för? Dels är det fond- eller pensionsbolagets administrations­kostnader. Lokaler, löner, IT-system, utskick och allt sånt. Inte så spännande direkt. Vad som däremot känns mer motiverat att betala för är den stora kunskap många fond- och pensionsbolag har om marknads­utsikter, valutor, konjunkturer och allt sånt. De använder det kunnandet och djupstuderar sedan enskilda företags resultat- och balansräkningar för att skapa sig en uppfattning om vilka aktier de tror har bäst utsikter att ge en bra avkastning till rätt risk över tid. Likadant studerar man ränte- och fastighetsmarknaderna.

Det märkliga är att gör-det-själv-varianten (fond alltså) ofta är dyrare än den färdigförpackade traditionella försäkringen. Konstigt.

Aktiv förvaltning eller index?

Det ovanstående gäller för de fond­förvaltare och pensionsbolag som jobbar med så kallad aktiv förvaltning. Med de menas att de handplockar frukter till sina fruktkorgar. Andra förvaltare jobbar med det som kallas indexförvaltning. Då handplockar man inte utan köper istället in all ”frukt” i stora partier. En svensk indexfond t.ex. köper in sig i alla de stora börsbolagen i Sverige. Att göra så blir såklart billigare, vilket ofta (men inte alltid!) avspeglar sig i en lägre avgift. Båda förvaltnings­stilarna har anhängare och kritiker. Vissa menar att en skicklig förvaltare lätt ska kunna slå marknads­genomsnittet. Andra menar att det över tid är nästan omöjligt att slå alla andra som försöker åstadkomma precis samma sak.

Jag tror personligen att aktiv förvaltning kan vara bra i många sammanhang. Men då gäller det att inte ge bort hela mervärdet till någon annan genom höga avgifter. Tumregeln för avgifter här ovanför gäller.

Vad händer om man inte väljer alls?

Inom alla de stora kollektivavtalade tjänstepensionerna får man automatiskt en traditionell försäkring om man inte vill/orkar/kan välja själv. På så sätt får även de som inte är så engagerade i sitt sparande en bra pension.

Höjd skatt på ISK – precis så dumt som det låter

Publicerat den

Just när många oroar sig över hushållens skuldsättning vill regeringen och Vänsterpartiet göra det mindre förmånligt att spara. Det låter galet och det är det också.

Ulla, min Ulla,

säj, får jag dig bjuda

på några tankar

för nu blev det fel

 

(Fritt efter Fredmans epistel n:o 71)

 

I lördags presenterade Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson ett förslag om att skatten på sparande på investeringssparkonto och i kapital­försäkring ska höjas nästa år. Investerings­sparkonto, eller ISK som det ofta förkortas, infördes år 2012. Sedan dess har drygt 1,8 miljoner svenskar öppnat 2,2 miljoner konton, enligt Skatteverket. På kort tid har ISK alltså blivit ett sätt för många att börja spara ihop en slant till tuffare tider eller för att starta ett sparande åt sina barn. 

Men nu vill regeringen och Vänsterpartiet alltså höja skatten på sparande, och skickar därmed en tydlig signal om att sparsamhet ska bli mindre lönsamt. Att låna däremot fortsätter att vara historiskt förmånligt. Spara är dumt, slösa är toppen.

Jag är ledsen Ulla, men det här är en riktigt dålig idé. Det är mer av sparande och ansvar för framtiden vi behöver, inte mindre.

Skatt även när värdet sjunker

Skattehöjningen förväntas dra in 790 miljoner kronor till statskassan. Det ska ske genom att skatten på spar­pengarna blir statslåneräntan plus en procentenhet istället för, som idag, statslåneräntan plus 0,75 procent­enheter. De som försvarar förslaget menar att skattehöjningen är liten och att det fortfarande är fördelaktigt att spara i ISK. Men då ska man minnas att detta är en schablonskatt som tas ut varje år och inte bara de år när värdet på sparpengarna ökat. Också ett år när tillgångarna krymper vill staten ha sitt. Och tror du att staten kommer att sänka skatten när statslåneräntan tickar uppåt mot normalare nivåer igen? Glöm det, säger jag.

Allvarligast är ändå signalen man skickar. Och det just när vanligt folk hittat till en sparform man känner sig trygg med. Det tog inte många timmar efter Ullas uttalande i tidningarna innan den första av mina vänner hörde av sig till mig. ”Jaha, vad ska jag göra nu då? Ska jag avsluta ISK-kontot och börja leta efter nåt nytt nu? Jag orkar inte med alla förändringar hela tiden. Varför ska det vara så svårt och dyrt att spara?”, skrev hon. Jag förstår henne. Det är ju inte länge sedan politikerna satte stopp för sparande i privata pensions­försäkringar och hänvisade till ISK istället. Hur ska de ha det egentligen? 

En jämlikhetsreform?

I pressmeddelandet påstår Ulla också att förslaget har positiva effekter för jämlikheten. ”Det är en träffsäker och bra reform på det sättet att den riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster, varav en majoritet i gruppen är män”, säger Ulla Andersson.

Jag påstår att det är helt fel. Välbeställda män (och kvinnor!) har nämligen alltid erbjudits, och kommer alltid att erbjudas, förmånliga sätt att spara. Har man tillräckligt med pengar bjuds man på cappuccino, skatte­planering och exotiska investerings­förslag av blanka kostymer i bankernas och försäkrings­förmedlarnas finrum. De riktigt rika behöver inga ISK-konton. Det räcker faktiskt med att tjäna mer än 40 000 kronor så kan man kringgå skattehöjningen genom att spara via löneväxling istället.

Nej, ISK-kontot finns till för att vardagshjältarna – förskollärarna, poliserna, barnmorskorna och butiksbiträdena – också ska kunna spara på ett fördelaktigt sätt. Utan tillgång till Private bankers och fiff(l)iga skatteupplägg. Varför vill Vänsterpartiet, av alla partier, försämra för dem? Obegripligt.

Heja ISK!

Protesterna mot förslaget har så här långt varit starka, och jag hoppas att kritiken fortsätter att vara så hård att regeringen inser sitt misstag och drar tillbaka förslaget. ISK och kapitalförsäkring är två populära sparformer som lockat miljontals helt vanliga svenskar, och att lägga krokben för dem är inte vettigt på en enda fläck. Nu mer än någonsin behöver vi uppmuntra sparsamhet och att vilja ta ansvar för sin framtid. Det är Spara, inte Slösa, som är hjältinnan!

 


(Spara
och Slösa är en svensk serie som under åren 1926–1963 tecknades av Birgitta Lilliehöök för tidningen Lyckoslanten, Sparbankens tidning för barn. Serien handlar om två flickor där Slösa är den som kastar bort sina pengar på nöjen och konsumtion medan Spara istället sparar sina pengar. Spara kan därmed i slutänden unna sig något fint som hon vill ha, vilket inte Slösa kan.)