Hon var 26 år och hade just fått sitt första ”riktiga” jobb. Åren med tentastress och trånga studentrum var över. Nu hade hon fast jobb, månadslön och pendlade. Var hon vuxen nu? Kanske det. Visserligen kunde det ibland kännas lite overkligt att stå bland alla samman­bitna knegare och vänta på bussen istället för att snooza en halvtimme till, men det var väl så här det var att jobba.

De första dagarna hade varit nervösa. Hur skulle hon klä sig? Hälsa på alla eller bara på de närmaste kollegorna? Skulle hon visa framfötterna direkt eller ligga lågt och känna in kulturen? Och varför glömde hon alltid namnet på killen med hals­tatueringen? Miljön här var så annorlunda än på universitetet och hon ville så gärna passa in.

Efter några veckor kändes det riktigt bra. Hon – den nya! – fick ibland hjälpa de äldre kollegorna att lösa sina uppgifter. Hon blev medbjuden på lunch och kände sig mer och mer som en i gänget.

Men så plötsligt en torsdag förändrades allt. Hennes kollega och handledare hade varit med om en olycka och låg på sjukhus. Tydligen skulle det dröja flera månader innan hon kunde komma tillbaka. Nu fick hon ensam ansvaret för alla de arbets­uppgifter de tidigare hade varit två om. Skulle hon orka?

Det gjorde hon inte. En morgon på väg till badrummet tog det tvärstopp. Kroppen, hjärnan, själen; allt sa ifrån. En sån yrsel hade hon aldrig tidigare upplevt.

De följande månaderna minns hon nu bara vagt, som om det inte riktigt var hon som var där.

Hon är inte ensam

Så här ser det ut för alldeles för många unga, ambitiösa människor idag. I synnerhet för tjejer. De går sönder innan livet och karriären ens har hunnit ta fart på riktigt, och i många fall får de skador för livet. I åldern 20-29 år är sjuktalen dubbelt så höga för kvinnor som för män. Och det är psykisk ohälsa som dominerar.

Varför är det så? En teori är att kvinnor tar ett mycket större ansvar för hem och familj och därför har två ”jobb”. I vissa studier har kvinnor rent av haft högre nivåer av stresshormon på väg hem från jobbet än på väg till jobbet. Utan vila går vi förr eller senare sönder, och var ska vi vila om inte i hemmet? Men ändå – det är 2019 nu. Har vi inte kommit längre med att dela lika, ens bland de unga?

Så mycket innovation och kraft har lagts på att förenkla våra liv och ge oss mer fritid. Tvättmaskinen, diskmaskinen, datorn, mobilen och många andra uppfinningar och idéer skulle ge oss mer vila och mindre slit. Ändå tycks det ha blivit tvärt om. Varför? Och vad kan vi göra åt den skenande psykiska ohälsan? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.