Avgifter åt upp halva Jennys pension

Postat

Det här är historien om hur Jenny blev av med hälften av sina tjänstepensionspengar. Helt lagligt. Hon märkte det inte ens.

Den morgonen vaknade Jenny med ett leende. Idag skulle hon gå till sin nya arbetsplats för allra första gången. Hon kände lite, lite nervositet men mest av allt glädje.

Hon hade visserligen haft andra jobb förut, men bara enkla sommarjobb och några korta extrajobb medan hon pluggade. Nu var hon 25 år och skulle få sitt allra första riktiga jobb. Med passer­kort, jobbtelefon och en månadslön på tjugofem tusen. ”Och tjänstepension!” hade rekryteraren sagt. Jenny fnissade lite när hon tänkte på det. Tjänste­pension. Snacka om vuxenpoäng alltså! ”Det känns säkert jättekonstigt att tänka på pensionen redan nu, men du kommer faktiskt att hinna tjäna ihop 1,7 miljoner i tjänstepension om du jobbar till 65” hade rekryteraren fortsatt. ”Det blir nästan 10 000 i månaden utöver den allmänna pensionen.” Yeah right, som om jag skulle ha samma jobb hela livet, tänkte Jenny. Men nästan 2 miljoner i extra pension var ju inte fel.

Jenny väljer pensionsförvaltare

Efter några veckor på nya jobbet skulle Jenny bestämma hur hon skulle placera sina pensionspengar. Hon hade läst i tidningen att det där med låga avgifter var bra, så hon valde en fond med 0,5 procent i avgift. Det kändes bra.

Låt oss stanna upp lite här. Jenny valde alltså ett pensionssparande med ganska låg avgift, 0,5 procent. Men avgiften tas ut varje år, oavsett hur bra avkastningen har varit. Och varje krona som försvinner i avgift hade ju kunnat stå kvar och förränta sig i många, många år. Därför försvinner redan vid den här låga avgiftsnivån nästan 180 000 kronor ur Jennys pensionskapital längs vägen. Det gör att hennes pension blir 1 450 kronor lägre. Varje månad livet ut.

Prisbelönta fonder måste väl vara bra?

(Bilden är hämtad från en bildbank och föreställer inte kvinnan jag beskriver i texten.)

En månad senare är Jenny på banken. Efter att ha pratat konton och bolån en stund glider samtalet in på pension. ”Har du koll på dina pensions­placeringar?” frågar rådgivaren. ”Nja”, säger Jenny, ”jag har ju precis börjat jobba men jag valde nåt som verkade billigt och bra.” ”Vi har faktiskt fått pris för vår fondförvaltning. Jag kan ordna så att ditt sparande hamnar här hos oss” säger rådgivaren och ser väldigt trovärdig ut. När Jenny lämnar banken har hon börjat spara i en fond med 1,5 procents avgift istället.

Nu försvinner drygt 470 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker hennes pension med 3 750 kronor. Varje månad livet ut.

Tänk att slippa välja fonder själv …

Tre veckor senare ringer det i Jennys telefon. ”Hej Jenny!” säger en pigg röst. ”Jag ringer till dig eftersom det har hänt mycket med världens valutakurser på den senaste tiden. Har du koll på hur det påverkar ditt pensionssparande? ”Nej …” svarar Jenny och letar i minnet om hon har sett nåt om det där. ”Nä, du som är ung och ambitiös har säkert fullt upp med annat. Men det här är viktigt. Du har väl hört om alla fattig­pensionärer? Det gäller att se om sitt hus i tid” säger rösten i telefonen och fortsätter: ”Jag jobbar med att analysera massor av fonder från olika banker och pensions­bolag och flyttar sedan mina kunders pensionspengar till den som är bäst. Låter det intressant?” ”Eeehh … ja … det gör det väl …”svarar Jenny. ”Och det bästa av allt är att det är gratis. Jag får betalt av bankerna och pensions­bolagen för det här” säger telefonrösten. När Jenny lägger på luren känner hon sig som en riktig vinnare. Fond-i-fond. Hur smart är inte det?

Det telefonrösten ”glömde” att berätta är att fond-i-fonden kostar ytterligare en procentenhet i avgift utöver de under­liggande fonderna. Jenny betalar nu alltså 2,5 procent i avgift totalt. Det gör att drygt 700 000 kronor av Jennys pensionspengar kommer att försvinna längs vägen. Det sänker hennes pension med 5 400 kronor. Varje månad livet ut. Hon har alltså förlorat mer än hälften av sina tjänstepensionspengar jämfört med om hon inte hade betalat några avgifter alls. Och det läskiga är att hon inte ens märkt det.

Men kvalitet måste väl få kosta?

I den här rapporten har jag skrivit mer om vad som får pensionen att läcka och vad du kan göra åt det.

Så här lätt är det att alltså att bli av med hälften av sina pensions­pengar. Om inte de dyra förvaltarna lyckas betydligt mycket bättre med avkastningen år efter år efter år förstås. Och det är knappast troligt. De måste ju inte bara vara bättre än alla sina konkurrenter som försöker göra samma sak – de måste dessutom förvalta ikapp avgiftsavståndet. Det är som att springa i uppförsbacke medan konkurrenterna springer på plan mark. I 40 år i sträck.

Nej, ett pensionssparande blir inte bättre bara för att det är dyrt. Det är som med bolånet: Det blir inte heller bättre av att det är dyrt.

Ofta är det värre. Mycket värre.

Historien om Jenny är påhittad men varken osannolik eller ovanlig. Därför brukar jag berätta den när jag är ute och föreläser om pensioner. Och så här långt i berättelsen brukar de som lyssnar vara ganska upprörda över hur lätt det är att bli blåst på sina pengar. Då fortsätter jag:

Hur skulle det se ut om Jenny tjänade lite mer? Låt oss leka med tanken att Jenny hade fått sitt första jobb vid 30 års ålder istället och att hon då hade fått en lön på 45 000 kronor. Då skulle en avgift på 2,5 procent äta upp 2 miljoner kronor av hennes pensionspengar och sänka hennes pension med 16 200 kronor. Varje månad livet ut!  

Att få ner avgiften på ditt pensionssparande kan vara ditt livs bästa affär. Och tumregeln är enkel: Upp till 0,5 procent i avgift är ok. Sen börjar det bli dyrt. Över 1 procent i avgift är riktigt dyrt.

 

 

 

Om du vill veta mer kan du också läsa inlägget Vilda västern var inte svaret

Vilda västern var inte svaret

Postat

Fri konkurrens skulle ge pensionsspararna lägre avgifter och bättre pension. Det blev tvärt om. Varför funkade inte marknadskrafterna?

För 30 år sedan fanns inte mycket till valfrihet i vårt pensionssparande. Då inleddes ett experiment med helt fri konkurrens som varade i 17 år, fram till sommaren 2007. Det här är min berättelse om vad som hände.

One size fits all …

Under lång tid var den allmänna pensionen en statlig ”plåtlåda” man inte kunde påverka själv och de flesta tjänstepensionerna funkade likadant. De var reglerade i stora kollektivavtal med små möjligheter till individuell anpassning, och likformighet var precis vad man eftersträvade. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och underlätta för pensionsspararna. Men i kölvattnet av det glada 1980-talet var det dags för något nytt år 1990.

… eller hej och lycka till?

Klassisk affisch från tiotaggaråret 1990

En rejäl valfrihetskaramell serverades lagom till sommar­ledigheten det året. De hög­avlönade privattjänstemännen – tiotaggarna – fick då rätt att tacka nej till stora delar av den kollektivavtalade pensionen för att istället teckna en ”annan pensions­lösning” som kunde vara utformad hur som helst. Enda kravet var att de var överens med arbetsgivaren. Samtidigt fick alla tjänstemän oavsett lön rätt att placera en del av sin pension, ITPK:n, i vilket fond- och försäkringsbolag som helst.

Bakgrunden till de här förändringarna finns det flera versioner av, men två anledningar framstår som de starkaste: Den första handlar om att samhället generellt genomgick en valfrihets­revolution under de här åren. TV, taxi, mobiltelefonin, elmarknaden, posten, skolan och mycket annat avreglerades i samma veva. Varför skulle man då inte få bestämma över sin pension?

Det andra skälet var mera pragmatiskt. Kräsna kunder skulle sätta press på leverantörerna. På så sätt skulle avgifterna pressas och nya, bättre pensions­erbjudanden växa fram.

Det blev inte som man hoppats

17 år senare kunde man konstatera att målen inte hade uppfyllts. Det totala kapital som hade samlats i fonder och försäkringar sedan 1990 hade mång­dubblats. Och eftersom finans­branschen älskar att ta betalt i procent av kapitalet borde avgifterna bara av den anledningen ha gått ner rejält. Men faktum är att ingenting hade hänt. Nada.

Avgifterna låg istället kvar på samma skyhöga nivå som 17 år tidigare. Finans­branschen hade slickat i sig stordrifts­fördelarna på kundernas bekostnad, i den mån det fanns några. Antalet fonder hade nämligen vuxit lavinartat vilket drev upp administrations-, transaktions- och inte minst distributionskostnaderna rejält. Som vanligt stod branschen som vinnare. Bland pensionsspararna var vinnarna få.

Varför funkade inte konkurrensen?

Enligt marknadsekonomisk teori bygger fungerande konkurrens på medvetna kunder. Det finns det inte på pensions­området. Många känner inte ens till att de har en tjänstepension, och ännu färre uppfattar sig som kunder. Det är ju arbetsgivaren som betalar. Och om någon annan betalar, varför ska man då bry sig om vad det kostar? Om människor hade förstått att avgifterna inte drabbar arbetsgivaren utan tuggar i sig deras pensionspengar hade de nog tänkt annorlunda.

En annan förutsättning för fungerande konkurrens är att den som ska köpa något kan bedöma om priset är rimligt. För det mesta kan vi det. Hundra kronor för en liter mjölk är dyrt, en krona är billigt. Tusen kronor i månaden för Spotify är dyrt, tio kronor är billigt. Men när det kommer till pension och sparande har de flesta ingen aning. Är 1,3 % i fondavgift dyrt eller billigt? Vad är en rimlig premieavgift? Skalavgift? Årsavgift?

Med kvalitén är det likadant. Ska man köpa eller sälja en fond som har gått ner rejält? Hur jämför man förvaltare som jobbar med helt olika marknader? Den som inte kan bedöma vare sig priset eller kvalitén kan aldrig göra en riktigt bra affär.

Ett system för de få eller för de många?

Det finns de som gillar att läsa in sig på hur man bedömer förvaltare, pris och prestanda på fonder och försäkringar. Jag känner en del sådana. Men deras andel av befolkningen är liten. När min arbetsgivare Alecta undersökte människors finansiella intresse visade det sig att ungefär 5 % av svenskarna är beredda att lägga tid och energi på att analysera och byta fonder. Den stora majoriteten kommer alltså aldrig att bli kräsna kunder som förhandlar avgifter och villkor för sin pension. Får de skylla sig själva när pensionen blir låg?

Låt oss återvända till utvärderingen av 17 års helt oreglerad konkurrens under åren 1990 – 2007. Arbetsgivar­organisationen Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK kunde då konstatera att miljarder i pensions­pengar försvunnit i höga avgifter. Dessutom fanns det en ganska tydlig valtrötthet hos många. Det som var nytt och fräscht 1990 tyckte många var ganska jobbigt 17 år senare. ”Gärna valfrihet, men måste jag verkligen tvingas att välja mellan sånt jag inte har en susning om?”, undrade allt fler. Det var dags att testa något nytt.

Storkunder får bättre pris

PTK och Svenskt Näringsliv insåg att det gick att få mer pension för pengarna genom att ta vara på sin förhandlingsstyrka och börja upphandla pensioner. Istället för att försöka göra hela svenska folket till finansanalytiker åtog de sig alltså att välja ut några alternativ som har låga avgifter och som håller bra kvalitet. Och för att få leverantörerna att anstränga sig begränsade man antalet till fem fondbolag och fem leverantörer av traditionell försäkring.

Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK i studion.

(Om du vill veta mer om de första tiotaggarna 1990, den första ITP-upphandlingen 2007 och mycket annat kan du lyssna på en podd där jag samtalar med Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK.)

På sina håll blev det ramaskri. ”Inskränka den individuella valfriheten?! Skandal!” Kritiken kom inte från konsument­organisationer eller pensionsspararna själva utan såklart från branschen. Den var ju var van att kunna sätta vilka priser som helst. Men är det så konstigt att upphandla egentligen? Det gör ju vartenda företag för att få bättre villkor.

Det fanns rejält med prutmån

Sedan 2007 vet privattjänstemännen att de alternativ de kan välja mellan håller bra kvalitet. Det är svårt att välja fel helt enkelt. Och avgifterna har sänkts med mer än 70 procent (!) jämfört med hur det såg ut tidigare. Det ger en genomsnittlig pensionssparare 360 000 kronor mer i pension. 360 000!

Att själv kunna välja förvaltare och anpassa pensionen till den egna livssituationen tycker vi numera är självklart. Därför finns idag 96 olika placeringsalternativ att välja bland inom ITP. Är det för lite? Eller kanske för mycket? Hur mycket valfrihet vill vi ha och vad får den kosta?

 

 

Flytta rätt – använd din flytträtt!

Postat

I helgen skrevs det om pensioner och flytträtt i våra dags- och kvällstidningar. Två av rubrikerna var ”Tjänstemän förlorar pensionsmiljarder” och ”Flytta din pension & tjäna tusenlappar”. Den här gången triggades journalisterna av en undersökning från valcentralen Collectum som visar att 5,6 miljarder kronor försvinner i onödigt höga avgifter. De pengarna hamnar alltså hos banker och pensionsbolag istället för att gå till dig och andra pensionssparare. Här finns det pengar att tjäna!

366 000 kronor mer i pension

Bakgrunden är att Collectum sedan 2007 upphandlar fonder och försäkringar åt 2 miljoner privatanställda tjänstemän som har tjänstepensionen ITP. Och de upphandlingar Collectum har gjort imponerar. Den genomsnittliga fondavgiften har sedan 2007 sänkts med 72 procent (!) samtidigt som avgifterna på marknaden i övrigt i stort sett varit oförändrade. De lägre avgifterna betyder hela 366 000 kronor mer i pension för en genomsnittlig tjänsteman under ett arbetsliv. Snacka om kundnytta!

Problemet – som helgens löpsedlar handlar om – är att det betalades in massor med pengar före 2007, och de pengarna ligger kvar och äts upp av de gamla, höga avgifterna. Totalt handlar det om ungefär 50 miljarder kronor. På tio års sikt innebär det att tjänstemännen går miste om 5,6 miljarder kronor i avgifter och utebliven avkastning.

Som tur är går det att ändra på det här, men det kräver ett litet handgrepp av dig. Du måste nämligen själv logga in och flytta över de ”gamla” pengarna till ett bättre alternativ. Jag vet – det låter jobbigt. Men det kan vara en av de mest lönsamma halvtimmarna i ditt liv!

Varning för säljarnas ”råd”

Jag ska strax visa hur du gör, men först komma med en liten varning. Det har nämligen visat sig att en hel del pensionspengar inte flyttas av pensionsspararen själv utan på initiativ av ”rådgivare” och banker. Tror du att de flyttar pengarna till det som är bäst för dig eller dem själva? Ofta det senare, har det visat sig.

En intressant rapport från pensionsbolaget AMF visar att många sparare är omedvetna om att deras pensionspengar har flyttats, och fyra av tio har flyttat pengar till en sparform som de egentligen inte vill ha. Ofta flyttas pengarna från traditionell försäkring (där pengarna förvaltas av professionella placerare, det finns en garanti och risken är lite lägre) till fondförsäkring (som bygger mer på gör-det-själv och där det finns chans till bättre avkastning men risknivån samtidigt är högre). Och avgifterna blir inte sällan högre när banken eller säljaren väljer åt dig.

Nej, gå inte på vad första bästa säljare tycker att du ska göra, utan kolla upp villkoren själv innan du skriver på något.

Var mår dina pengar bäst?

Börja med att logga in på minpension.se och se var dina tjänstepensionspengar finns. Sen är det dags att se om du kan få ner avgiften. Privattjänstemännens valcentral Collectum erbjuder en bra möjlighet att jämföra de bolag du kan flytta till. Om du jobbar kommunalt, statligt, i landstinget eller som arbetare kan du istället använda tjänsten JämförPris som Konsumenternas försäkringsbyrå tagit fram. Där finns också en bra checklista med saker du bör kolla upp innan du trycker på knappen.

Gör så här för att flytta

  1. Logga in på collectum.se med e-legitimation. (Du kan också skriva ut en blankett som du fyller i och postar till Collectum.)
  2. Klicka på knappen ”Flytta kapital”. Välj vilket bolag du vill flytta dina pengar till och klicka på ”Bekräfta”.
  3. Inom några dagar får du uppgifter om värdet på det kapital du kan flytta.
  4. Om du vill genomföra flytten behöver du inte göra något mer. Du har tio dagar på dig att avbryta flytten om du ångrar dig.
  5. Klart!

För dig som inte är privattjänsteman

Du som är privatanställd arbetare gör din flytt hos Fora. Är du statligt anställd flyttar du hos SPV, och om du jobbar inom kommun eller landsting flyttar du antingen via Pensionsvalet eller Valcentralen. Kolla med din arbetsgivare vilken valcentral som gäller för dig.

Se till att ta tag i det här nu. Det är skönt när det är klart – jag lovar!