För 30 år sedan fanns inte mycket till valfrihet i vårt pensionssparande. Då inleddes ett experiment med helt fri konkurrens som varade i 17 år, fram till sommaren 2007. Det här är min berättelse om vad som hände.
One size fits all …
Under lång tid var den allmänna pensionen en statlig ”plåtlåda” man inte kunde påverka själv och de flesta tjänstepensionerna funkade likadant. De var reglerade i stora kollektivavtal med små möjligheter till individuell anpassning, och likformighet var precis vad man eftersträvade. Det skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och underlätta för pensionsspararna. Men i kölvattnet av det glada 1980-talet var det dags för något nytt år 1990.
… eller hej och lycka till?
En rejäl valfrihetskaramell serverades lagom till sommarledigheten det året. De högavlönade privattjänstemännen – tiotaggarna – fick då rätt att tacka nej till stora delar av den kollektivavtalade pensionen för att istället teckna en ”annan pensionslösning” som kunde vara utformad hur som helst. Enda kravet var att de var överens med arbetsgivaren. Samtidigt fick alla tjänstemän oavsett lön rätt att placera en del av sin pension, ITPK:n, i vilket fond- och försäkringsbolag som helst.
Bakgrunden till de här förändringarna finns det flera versioner av, men två anledningar framstår som de starkaste: Den första handlar om att samhället generellt genomgick en valfrihetsrevolution under de här åren. TV, taxi, mobiltelefonin, elmarknaden, posten, skolan och mycket annat avreglerades i samma veva. Varför skulle man då inte få bestämma över sin pension?
Det andra skälet var mera pragmatiskt. Kräsna kunder skulle sätta press på leverantörerna. På så sätt skulle avgifterna pressas och nya, bättre pensionserbjudanden växa fram.
Det blev inte som man hoppats
17 år senare kunde man konstatera att målen inte hade uppfyllts. Det totala kapital som hade samlats i fonder och försäkringar sedan 1990 hade mångdubblats. Och eftersom finansbranschen älskar att ta betalt i procent av kapitalet borde avgifterna bara av den anledningen ha gått ner rejält. Men faktum är att ingenting hade hänt. Nada.
Avgifterna låg istället kvar på samma skyhöga nivå som 17 år tidigare. Finansbranschen hade slickat i sig stordriftsfördelarna på kundernas bekostnad, i den mån det fanns några. Antalet fonder hade nämligen vuxit lavinartat vilket drev upp administrations-, transaktions- och inte minst distributionskostnaderna rejält. Som vanligt stod branschen som vinnare. Bland pensionsspararna var vinnarna få.
Varför funkade inte konkurrensen?
Enligt marknadsekonomisk teori bygger fungerande konkurrens på medvetna kunder. Det finns det inte på pensionsområdet. Många känner inte ens till att de har en tjänstepension, och ännu färre uppfattar sig som kunder. Det är ju arbetsgivaren som betalar. Och om någon annan betalar, varför ska man då bry sig om vad det kostar? Om människor hade förstått att avgifterna inte drabbar arbetsgivaren utan tuggar i sig deras pensionspengar hade de nog tänkt annorlunda.
En annan förutsättning för fungerande konkurrens är att den som ska köpa något kan bedöma om priset är rimligt. För det mesta kan vi det. Hundra kronor för en liter mjölk är dyrt, en krona är billigt. Tusen kronor i månaden för Spotify är dyrt, tio kronor är billigt. Men när det kommer till pension och sparande har de flesta ingen aning. Är 1,3 % i fondavgift dyrt eller billigt? Vad är en rimlig premieavgift? Skalavgift? Årsavgift?
Med kvalitén är det likadant. Ska man köpa eller sälja en fond som har gått ner rejält? Hur jämför man förvaltare som jobbar med helt olika marknader? Den som inte kan bedöma vare sig priset eller kvalitén kan aldrig göra en riktigt bra affär.
Ett system för de få eller för de många?
Det finns de som gillar att läsa in sig på hur man bedömer förvaltare, pris och prestanda på fonder och försäkringar. Jag känner en del sådana. Men deras andel av befolkningen är liten. När min arbetsgivare Alecta undersökte människors finansiella intresse visade det sig att ungefär 5 % av svenskarna är beredda att lägga tid och energi på att analysera och byta fonder. Den stora majoriteten kommer alltså aldrig att bli kräsna kunder som förhandlar avgifter och villkor för sin pension. Får de skylla sig själva när pensionen blir låg?
Låt oss återvända till utvärderingen av 17 års helt oreglerad konkurrens under åren 1990 – 2007. Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK kunde då konstatera att miljarder i pensionspengar försvunnit i höga avgifter. Dessutom fanns det en ganska tydlig valtrötthet hos många. Det som var nytt och fräscht 1990 tyckte många var ganska jobbigt 17 år senare. ”Gärna valfrihet, men måste jag verkligen tvingas att välja mellan sånt jag inte har en susning om?”, undrade allt fler. Det var dags att testa något nytt.
Storkunder får bättre pris
PTK och Svenskt Näringsliv insåg att det gick att få mer pension för pengarna genom att ta vara på sin förhandlingsstyrka och börja upphandla pensioner. Istället för att försöka göra hela svenska folket till finansanalytiker åtog de sig alltså att välja ut några alternativ som har låga avgifter och som håller bra kvalitet. Och för att få leverantörerna att anstränga sig begränsade man antalet till fem fondbolag och fem leverantörer av traditionell försäkring.
(Om du vill veta mer om de första tiotaggarna 1990, den första ITP-upphandlingen 2007 och mycket annat kan du lyssna på en podd där jag samtalar med Hans Gidhagen från Svenskt Näringsliv och Gunilla Dahmm från PTK.)
På sina håll blev det ramaskri. ”Inskränka den individuella valfriheten?! Skandal!” Kritiken kom inte från konsumentorganisationer eller pensionsspararna själva utan såklart från branschen. Den var ju var van att kunna sätta vilka priser som helst. Men är det så konstigt att upphandla egentligen? Det gör ju vartenda företag för att få bättre villkor.
Det fanns rejält med prutmån
Sedan 2007 vet privattjänstemännen att de alternativ de kan välja mellan håller bra kvalitet. Det är svårt att välja fel helt enkelt. Och avgifterna har sänkts med mer än 70 procent (!) jämfört med hur det såg ut tidigare. Det ger en genomsnittlig pensionssparare 360 000 kronor mer i pension. 360 000!
Att själv kunna välja förvaltare och anpassa pensionen till den egna livssituationen tycker vi numera är självklart. Därför finns idag 96 olika placeringsalternativ att välja bland inom ITP. Är det för lite? Eller kanske för mycket? Hur mycket valfrihet vill vi ha och vad får den kosta?
I en scen i filmen kliver gängets coolaste kille ut ur sin taksänkta Amazon. Han har (såklart) jeansväst, och när han vänder sig om ser man att han en stor ryggbrodyr där det står ”AC/DC” med stora, kraftfulla bokstäver. Jag insåg direkt vad jag var tvungen att göra dagen därpå: Gå till skivavdelningen på Domus och köpa en AC/DC-skiva. Jag visste redan att det skulle låta fantastiskt.
Problemet – som helgens löpsedlar handlar om – är att det betalades in massor med pengar före 2007, och de pengarna ligger kvar och äts upp av de gamla, höga avgifterna. Totalt handlar det om ungefär 50 miljarder kronor. På tio års sikt innebär det att tjänstemännen går miste om 5,6 miljarder kronor i avgifter och utebliven avkastning.