I helgen skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen om att januaripartierna tycks skissa på omvälvande förändringar av det svenska pensionssystemet. Tanken är att pensionerna ska höjas ”för vanliga löntagare år 2021” och att det ska ske ”över statsbudgeten”. Det låter såklart bra. Vem vill inte att våra äldre ska få det lite bättre ekonomiskt på ålderns höst?
Tyvärr finns det flera allvarliga problem med en sån plan:
- Sedan 25 år tillbaka står pensionssystemet finansiellt sett på egna ben. Visserligen har den automatiska så kallade bromsen slagit till vid ett par tillfällen och sänkt pensionsuppräkningarna något. Men den automatiska balanseringen av in- och utbetalningar har också säkerställt att pensionssystemet inte blir en Ebberöds bank, dvs att utbetalningarna över tid börjar överstiga tillgångarna. Det är att långsiktigt ta ansvar. Om vi nu skulle börja ta pengar från statsbudgeten öppnar vi Pandoras ask. Då kommer nivån på pensionerna sannolikt att börja pendla upp och ner med konjunkturerna och det statsfinansiella utrymmet. Är det så vi vill ha det?
- Pensionärernas andel av befolkningen blir allt större, och deras andel av valmanskåren växer i motsvarande grad. Då ska de rimligen också få ett större politiskt inflytande. Men om vi ger våra politiker möjlighet att kortsiktigt börja ösa pengar ur statskassan över pensionssystemet finns det en uppenbar risk att de på så sätt börjar köpa pensionärsröster. Det är lätt att på kort sikt lova guld och gröna skogar för att bli (åter-)vald, en helt annan sak att kunna leverera det man lovat på 20, 30, 40 års sikt. I många länder har överbudspolitik på pensionsområdet lett till svåra ekonomiska kriser. Även i Sverige faktiskt. Det ohållbara ATP-systemet var en starkt bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet.
- Idag finns en övre gräns för vilken lön som kan ligga till grund för den allmänna pensionen. I år, 2019, är den gränsen lite drygt 43 000 kr i månaden. Högre lön än så ger inte mer allmän pension (trots att staten tar betalt för pensioner på hela lönen.) När man nu vill förstärka grundskyddet i den allmänna pensionen (genom bl.a. en höjning av Garantipensionen) och dessutom via statsbudgeten höja pensionen ”för vanliga löntagare” närmar vi oss ett läge där alla kommer att få lika stor allmän pension, oavsett vad vi gjort i livet och oavsett hur mycket vi betalat in till systemet.
Är det ett problem? Inte nödvändigtvis. Det finns länder där man ser den allmänna (statliga) pensionen som en del av äldrevården snarare än som en inkomstförsäkring på äldre dar. Äldrevård ges ju åt alla på lika villkor, oavsett hur våra inkomster sett ut genom livet. Så skulle vi kunna se på saken även i Sverige. Vi skulle till exempel kunna ge alla 12 600 kronor i månaden (före skatt) vilket är den genomsnittliga allmänna pensionen i Sverige just nu. Men det skulle vara ett rejält lappkast från den tanke om inkomstgrundad pension som vi haft i Sverige så länge någon kan minnas. Den här problematiken lyfte Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr i en mycket bra debattartikel redan första dagen på jobbet. Hans viktiga frågor står ännu obesvarade.
Ska det löna sig att ha jobbat?
Redan idag är det så kallade respektavståndet minimalt. Med det menas hur mycket det skiljer i pension mellan den som arbetat ett långt yrkesliv med låg eller genomsnittlig lön jämfört med den som inte jobbat alls. För den som saknar tjänstepension lönar det sig knappast att arbeta ur pensionssynpunkt. Det skiljer bara någon tusenlapp efter skatt. Om den allmänna pensionen nu ska höjas genom att skattebetalarna skjuter till pengar kommer den skillnaden sannolikt att försvinna helt. Känns det bra i magen? Ska det inte löna sig det allra minsta att ställa väckarklockan på 06.00 fem dagar i veckan i 40 års tid?
Stärk pensionssystemet istället
Istället för att kortsiktigt börja ösa skattepengar över pensionerna behövs en förstärkning av själva pensionssystemet, menar jag. I första hand genom en återställning av nivån på inbetalningarna från 17,21 till 18,5 procent. Det kan låta lite men skulle innebära att dagens pensionärer får sin inkomstpension höjd med ungefär 900 kronor i månaden. Motsvarande siffra för dagens unga skulle bli 1 500 kronor, allt enligt beräkningar av försäkringsfacket Forena.
Det skulle alltså stärka pensionerna för alla och innebära att den allmänna pensionen tar igen lite av den mark den förlorat till tjänstepensionerna. Medan de flesta tjänstepensioner har stärkts rejält på senare år har den allmänna pensionen inte reviderats alls sedan sekelskiftet. Det är dags för det nu.
Pengarna finns (men används till annat)
Kostnaden för en sådan reform behöver inte innebära mera pålagor för arbetsgivarna. Omfördela istället den del av arbetsgivaravgiften som heter allmän löneavgift (hela 11,62 procent på alla arbetsinkomster i landet). Denna avgift går idag direkt in i statskassan istället för användas till försäkringar och pensioner som det ursprungliga syftet var. Pengarna finns, och en bättre allmän pension behövs. Nu krävs det bara lite politiskt mod för att få saker att hända.
Pensionspolitikerna har länge brottats med en svår fråga: Hur kan man hjälpa de pensionärer som har de allra lägsta inkomsterna samtidigt som man behåller det så kallade respektavståndet, dvs skillnaden mellan de som har jobbat hela livet – om än med låg lön – och de som inte arbetat alls? Förslaget är utformat på ett sätt som försöker lösa den utmaningen. Det är bra, men det måste komma mera. Annars krymper respektavståndet ytterligare. Och det har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll utlovat: Nästa satsning blir på de som har pensioner på mellan 11 000 och 14 000 kronor i månaden.
